Påståenden

När vi vill analysera mer komplicerat språk än enskilda ord är nästa steg att titta på satser. En sats är den minsta kombinationen av ord som betyder något. Det finns en mängd olika typer av satser, som fyller olika funktioner, och filosofer har analyserat dem ingående, men inom själva filosofin och vetenskapen är man mest intresserad av de satser som påstår något. Ett påstående måste som minst innehålla ett subjekt samt ett predikat som beskriver en egenskap hos subjektet. Detta kan göras på två olika sätt, och därför delar vi upp påståenden i två typer.

Sakpåståenden beskriver hur något är, hävdar att något är ett faktum. De säger något som går att kontrollera, åtminstone i princip. Ett sakpåstående är antingen sant eller falskt, och det är världen som gör det så, inte åsikter. Sanning kan vara svårt att definiera, likaså hur vi vet om något är sant. Men poängen är att vilken sanningsteori vi än har, så är sakpåståenden sådana som kan kontrolleras mot den. Dessa påståenden kan vara villkorade på olika sätt, och vi kan markera att vi inte är helt säkra på dem med kvalifikationer som ”antagligen”, ”kanske”, eller ”jag tror”.

Värdepåståenden bygger som lätt kan inses på värderingar. Ofta är dessa värderingar moraliska eller estetiska till sin natur. Det som utskiljer dem är att de inte kan få sin sanning bekräftad genom jämförelse med en yttervärld, de är rena konstruktioner av våra medvetanden. Notera att man kan göra ett sakpåstående som handlar om värderingar utan att självt vara en värdering, till exempel när man beskriver någons åsikter. Värdepåståenden argumenterar vi kring i termer av deras rimlighet, istället för sanning. Rimlighet är om möjligt ännu svårare att definiera än sanning, men här kommer ett försök: något jag anser rimligt är något jag kan tänka mig att leva med, medan en sanning är något jag tvingas att leva med.

Annonser

Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Hypotesprövning

Om vetenskaplighet består i att söka kunskap på rätt sätt, måste vi definiera det sättet. Ett ofta använt försök till en sådan definition är det vi kallar den hypotetisk-deduktiva (eller deduktiv-nomologiska) modellen. Den anger ett schema att följa som använder logiska regler för att göra en bedömning av hur nära sanningen en viss hypotes är.

Den hypotetisk-deduktiva modellen

1) Det finns ett problem. Något behöver förklaras. I det inledande steget är det viktigt att göra så klart för sig som möjligt vad frågan egentligen är.

2) En hypotes formuleras som en möjlig förklaring. Om hypotesen är sann ger den ett svar på frågan.

3) Ur hypotesen härleds en förutsägelse om vad som kommer att hända om hypotesen är sann. För att göra detta så exakt som möjligt specificeras förutsägelsen till en bestämd situation där man har kontroll över så många variabler som möjligt. Ofta betyder detta ett experiment under laboratorieförhållanden där alla påverkande faktorer är kända, men ibland är det inte möjligt utan man blir tvungen att göra direkta observationer av naturen. Härledningen är deduktiv: hypotesen är den ena premissen, testsituationen är den andra premissen, och förutsägelsen är slutsatsen. Därför kallas en sådan förutsägelse också en testimplikation.

4) Förutsägelsen prövas genom att experimentet eller observationen genomförs.

5) Om testet misslyckas vet vi logiskt att om slutsatsen är falsk, måste någon eller båda av premisserna också vara falsk(a). Det vill säga att antingen är hypotesen felaktig, eller så gjordes något misstag i experimentet (till exempel kan testsituationen ha påverkats av någon variabel vi inte kände till), eller båda delarna.

6) Om testet lyckades säger vi att detta stärker hypotesens sannolikhet. Logiskt är ett enda test inget säkert bevis, eftersom det alltid kan ha funnits någon tredje premiss vi inte kände till som var den egentliga orsaken. Så vi gör många test och samlar indicier för att belägga hypotesen induktivt.

Det måste påpekas att liksom alla logiska scheman säger denna modell inget om kvaliteten på ingångsvärdena. Så som jag beskrivit modellen finns inget steg där man frågar sig om hypotesen alls är värd att testa. I praktiken tar vetenskapliga experiment tid och arbetskraft i anspråk, så det är önskvärt att göra en gallring redan innan det kommer till teststadiet. För detta behövs kvalitativa kriterier på vilka hypoteser som är värda att undersöka. Ofta anses dessa kriterier också vara ett mått på hur vetenskaplig en hypotes är.

Krav på en hypotes

Prövbarhet (verifierbarhet): Den hypotetisk-deduktiva modellen måste gå att använda. Med andra ord måste det vara möjligt att konstruera en testsituation för hypotesen. Det är inte alltid nödvändigt att det skall vara prövbart här och nu, vissa hypoteser kanske bara går att testa vid bestämda tidpunkter (sådana som gäller olika himlafenomen, exempelvis) eller med instrument som ännu inte utvecklats (till exempel hypoteser om partiklar mindre än de vi hittills upptäckt). En sådan hypotes kan kallas vetenskaplig men obelagd. Däremot sorteras alla hypoteser bort som är principiellt omöjliga att pröva. Prövbarheten måste också vara intersubjektiv, varje experiment eller observation skall gå att upprepa av vem som helst. Inom den logiska empirismen kallades prövbarhetskravet verifierbarhet eftersom de ansåg att hypotesprövningens syfte var verifikation, vilket betyder ”bevis”. Senare filosofer påpekade det som nämnts ovan om att ingen prövning ger hundraprocentiga bevis, så man slutade använda det starka uttrycket.

Motsägelsefrihet: Att en hypotes inte skall säga emot sig själv kan låta som ett trivialt krav, men det är alltid värt att kontrollera för säkerhets skull. I synnerhet om hypotesen är komplicerad eller förutsätter flera mer etablerade sanningar.

Relevans: Hypotesen skall faktiskt förklara det som frågan gäller. En irrelevant hypotes avslöjas genom att den inte går att sätta in i sådana deduktioner som görs i modellen ovan.

Rimlighet: I vid mening bör hypotesen inte vara i konflikt med etablerade fakta och teorier. Visst kan man ifrågasätta gamla sanningar, men inte i onödan: om en ny hypotes skall ersätta en som redan fungerar väl bör den ha andra fördelar gentemot den gamla. Det är ingen idé att uppfinna hjulet på nytt.

De ovanstående betraktas som nödvändiga krav. Det finns två andra egenskaper en hypotes kan ha som anses önskvärda, om än inte absolut nödvändiga.

Räckvidd: Ju fler fakta en hypotes kan knyta ihop och förklara, desto bättre. En hypotes med stor räckvidd spänner över ett stort område. Ett klassiskt exempel är Newtons hypotes om gravitation, som hade större räckvidd än Aristoteles’ tidigare version – Newton kunde nämligen förklara mer än bara varför föremål faller till jorden, han kunde också förklara planeternas rörelser med en och samma hypotes.

Enkelhet: Hypoteser som är enklare än andra utan att tumma på förklaringskraften föredras oftast. Enkelhet säger ju inget om det principiella sanningsvärdet hos en teori, det är bara ett erkännande av att det i praktiken är lättare att pröva och använda sig av en enklare hypotes. Ett historiskt exempel är att den heliocentriska hypotesen (att solen är centrum i vårt stjärnsystem) mycket lättare förklarar planeternas rörelser än den geocentriska (att jorden är i centrum).

Att dessa inte ses som absoluta krav beror bland annat på att de kan komma i konflikt med varandra. Istället används de som måttstockar för att jämföra olika hypoteser med varandra. Om en ny hypotes vill ersätta en gammal, bör den vara överlägsen i antingen räckvidd eller enkelhet eller båda delarna. För ett avslutande exempel: Einsteins hypotes om gravitation ersatte Newtons, trots att den är mer komplicerad. Detta berodde på att Einsteins teori (kombination av hypoteser) som helhet hade större räckvidd än Newtons.

Ondskans problem

Vad är ondska? Det är något som strider mot en moralisk uppfattning, mot en etik. Ordet implicerar också ett visst allvar, att det inte gäller triviala konflikter, men det är inte principiellt viktigt för diskussionen. Det går att tänka sig några möjliga förklaringar till att en individ gör det onda.

1) Hen omfattar en annan etik än vi (där ”vi” är de som gör bedömningen) och anser sig själv göra det rätta. Detta kan kallas relativ ondska.

2) Hen omfattar samma etik som vi, men gör ändå det onda. Detta är den absoluta eller rena ondskan.

3) Hen saknar all etik. Detta skulle jag snarare kalla nihilism eller sociopati än ondska, eftersom det inte föreligger något medvetet val av den onda handlingen.

Typ 3 kan räknas bort eftersom den i verkligheten är betydligt mer sällsynt än i den politiska retoriken, och dessutom saknar den som sagt moralisk agens. Den intressanta frågan blir: finns egentligen typ 2? Det är lätt att förstå lockelsen att anta dess existens, eftersom typ 1 är svårare att fördöma och riskerar att leda alla diskussioner ned i relativismens moras. Men hur är en person funtad som med vett och vilje gör något ont? Måste inte något av de villkoren saknas? Med andra ord, kan vi förstå en sådan person som annat än mentalt deficient (det vill säga egentligen ett fall av typ 3) eller möjligen vilseförd på något sätt (det vill säga att hen skulle välja det goda om bättre information fanns tillgänglig)?

Blir följden att vi inte kan säga att det finns onda individer, bara etiska system som är onda i bemärkelsen inkompatibla med våra egna? Kan vi säga att en etik är ond i någon starkare mening? Ja, om vi ställer upp minimikrav för en etik som vi hävdar är universella – ett system som inte uppfyller de kraven (exempelvis ”respekt för liv”) är då en dålig etik.

Komplikation: är alla människor rationella aktörer som agerar enligt ett komplett och konsekvent etiskt system? Nja. Det finns väl exempel på läpparnas bekännelse som motsägs i handling. Skall vi kalla en sådan person ond, en självbedragare eller bara förvirrad?

Vidare: är verkligen etiska teorier inkommensurabla? Är det inte så att varje person har möjlighet att välja mellan åtminstone några olika etiska principer? I så fall kan vi fälla en moralisk dom över själva valet – om vi har hittat den ovan nämnda universalistiska grunden.

Kunskapsmetoder

Vad kan berättiga mitt påstående om att jag vet något, närmare bestämt att jag vet något sant? Jag måste förstås ha argument för det, och i den kunskapsteoretiska grenen av filosofi är de enda argument som accepteras rent objektiva och sakliga sådana. Varje led i mitt resonemang måste vara logiskt oantastligt, och om vi skall börja prata logik måste vi gå in på grundbulten i allt logiskt tänkande.

Deduktion

Det äldsta och mest självklara sättet att fastställa om något är sant är att se efter ifall det är förenligt med andra sanningar. Vi kallar denna process slutledning, eller i verbform att sluta. I en slutledning utgår man från en eller flera premisser, det vill säga förutsättningar som man tar för givna. En premiss skall helst vara sann på ett självklart eller definitionsmässigt sätt. Efter premisserna följer en slutsats, det vill säga den nya kunskap vi tror oss ha vunnit. För att en slutledning skall anses korrekt måste man ha följt reglerna för när det är tillåtet att göra språnget från premiss till slutsats.

Deduktiv slutledning följer en logisk regel som kallas syllogism. I en sådan får inte slutsatsen innehålla något som inte finns i premisserna. Det betyder att om premisserna är sanna, så är slutsatsen också garanterat sann. Garantin är syntaktisk, eftersom vi inte behöver veta vad de ingående uttrycken betyder för att kontrollera regelföljandet. I modern logik har man till och med ersatt de språkliga uttrycken med symboler för att ännu tydligare kunna se resonemangets struktur och inte förvirras av semantiska detaljer.

Kravet på en premiss är egentligen samma som på vilket argument som helst: den skall vara hållbar och relevant. Hållbarhet betyder i det här fallet bevisad sanning, relevans betyder att alla premisser i en slutledning på något sätt måste ha med varandra att göra. En premiss om äpplen och en om päron bevisar ingenting om vare sig äpplen eller päron.

Men, kanske någon protesterar, betyder inte allt detta att en deduktion egentligen inte säger något nytt? Kunskapen som slutsatsen ger fanns ju redan inneboende i premisserna. Ja, i princip är det så, men vitsen med en deduktion är psykologisk, inte ontologisk. Det handlar inte om vad som är sant i någon tidlös idévärld, utan om vad ett medvetande kan förstå under ett tidsförlopp. Slutsatsen kan vara ny för mig, även om den var sann långt innan jag insåg det. Det är ju ofta så man lär sig saker: ett faktum presenteras, sedan ett till, och så lägger man själv ihop 2 och 2 (så att säga). Eller kanske ännu vanligare: det är bara ett nytt faktum som upptäcks, men när det kombineras med annat man redan visste så leder det till nya slutsatser.

Är då deduktion den ofelbara vägen till kunskap? Nja, som säkert framgått vid det här laget finns det en akilleshäl: premisserna. Metoden i sig är vattentät, men matar man den med dåliga premisser får man lika dåliga slutsatser. ”Skräp in – skräp ut” som datorfolk brukar säga. Inom filosofi och vetenskap är det kanske inte så vanligt med uppenbart falska ingångsvärden, men det finns ofta stora svårigheter med att slå fast exakt hur sannolik en viss premiss är.

Låt oss studera det allra mest klassiska exemplet på en syllogistisk deduktion.

Premiss 1: Alla människor är dödliga.

Premiss 2: Sokrates är en människa.

Slutsats: Sokrates är dödlig.

Detta kan tyckas trivialt, men för säkerhets skull behöver premissernas sanning kontrolleras. Vad en ”människa” är för något är inte naturgivet, det är en definition vi ställt upp, och utifrån den kan vi konstatera att premiss 2 är sann. Hur vet vi då premiss 1? Ingår det också i definitionen av ”människa”? I så fall har vi verkligen inte sagt något nytt här. Men det verkar snarare som om vi har gjort följande slutledning.

Premiss: Ingen människa som hittills levt har överskridit en viss ålder.

Slutsats: Alla människor är dödliga.

Och detta är inte längre en deduktion, utan något annat.

Induktion

När vi sluter oss till något utifrån begränsade eller osäkra premisser kallas det en induktiv slutledning. Varje resonemang där premisserna underbygger eller stärker slutsatsen utan att medföra den med logisk nödvändighet är ett exempel på induktion. Vad som skiljer detta från deduktion är att det alltid är möjligt att förneka induktiva slutsatser utan att förneka premisserna.

Det man oftast menar med induktion är att generalisera, det vill säga att utifrån ett eller flera enskilda fall (fakta, observationer) dra slutsatsen att det man upptäckt gäller för alla fall. En sådan induktiv slutsats är alltid bara mer eller mindre sannolik, aldrig hundraprocentigt säker. Är det då kunskap? Ja, om man inte vill nöja sig med det som går att deduktivt härleda måste man på något sätt använda sig av induktion, man måste bara vara medveten om att sådan kunskap alltid är antagen på försök – den kan motbevisas senare.

Ett klassiskt exempel på generalisering är det följande.

Premiss 1: Svan A är vit.

Premiss 2: Svan B är vit.

Premiss 3: Svan C är vit.

Premiss 4: Svan D är vit.

Premiss 5: Svan E är vit.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Antalet premisser kan utökas hur mycket som helst utan att slutsatsen för den sakens skull blir garanterad. Den har bara högre eller lägre grad av sannolikhet beroende på urvalet. Är detta kunskap? Det kan vi inte veta säkert, så det försiktiga är att istället kalla det en hypotes. Vi kan observera tusentals och åter tusentals svanar, vilket stärker hypotesen mer och mer, men det räcker i princip med ett motexempel för att slutsatsen skall visa sig vara falsk – utan att för den delen någon av de tidigare premisserna har varit falska.

Vad är då faran med generaliseringar? Dels är det möjligt att göra generaliseringar på alltför begränsat underlag, vilket i sin tur gör slutsatsen skakig. Det kan ibland vara svårt att se hur bra underlaget egentligen är, eftersom många i sina resonemang förkortar redovisningen av det.

Premiss: Alla observerade svanar är vita.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Som ni ser finns det en stor vaghet i det ovanstående.

En annan fara är att om man tar sina induktiva hypoteser som bevisade sanningar kan det leda till sådana här deduktioner.

Premiss 1: Alla svanar är vita.

Premiss 2: Fågel X är svart.

Slutsats: Fågel X är ingen svan.

Förutfattade meningar av detta slag blockerar i själva verket möjligheten att vinna ny kunskap.

En annan form av induktion är analogier eller analogislut: antagandet att liknande ting har liknande egenskaper eller att liknande effekter har liknande orsaker och vice versa. Exempel på det första: en sjökapten leder sin besättning med hjälp av inlärda färdigheter, därför borde det också finnas färdigheter som en härskare kan lära sig för att leda sitt folk. Exempel på det senare: jag vet att jag har ett medvetande och att det leder till ett visst beteende hos mig, så när jag ser att andra människor beter sig på liknande sätt antar jag att de också har medvetanden. Det som gör analogier osäkra är att de förutsätter att vi känner till alla relevanta egenskaper hos tingen ifråga. Men notera att analogier också kan vara godtagbara om de följer samma regler som goda generaliseringar: att man har många datapunkter och inte blundar för eventuella motexempel.

Faktum är att man kan beskriva all induktion som ett specialfall av deduktion, där man gjort den outtalade premissen att naturen är likformig, eller att ”de fall jag observerat är representativa för helheten”.

Argumentationsöversikter

För att det skall bli så tydligt som möjligt hur en argumentation är uppbyggd brukar man göra en översikt som visar hur de olika argumenten logiskt förhåller sig till varandra. Detta kan göras på flera olika sätt, jag kommer här bara att visa ett av de vanligare.

Metoden går ut på att ge varje argument en kod bestående av bokstäver och siffror som visar dess plats i strukturen. Tesen som allting handlar om kallas T. Argument som är för tesen eller ett annat argument betecknas med ett P (för ”pro”) och de som är mot med ett C (för ”contra”). Dessutom används siffror för att särskilja argument som befinner sig på samma nivå av strukturen. Om man exempelvis har tre huvudargument för sin tes betecknas dessa P1, P2 och P3.

Huvudargument är alltså ganska enkla att beteckna, det blir något krångligare när det kommer till underargument. Ett sådant måste först beteckna vilken typ av argument det självt är, och sedan vilket annat argument det riktar sig till. Till exempel betyder C1P2 ”det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”. Om man sedan hittar ett motargument till motargumentet, heter det C1C1P2. Lägger man dessutom till ett argument som stöder detta motargument kommer det att heta P1C1C1P2. Ibland får jag frågan varför man bygger på argumentkedjan åt vänster, alltså sätter nya koder framför de föregående istället för efter. Anledningarna är dels att man snabbt vill kunna se vilken typ det aktuella argumentet är, och därför skall det stå först, dels att man vill kunna utläsa koderna som en mening liknande den ovan. För att ta det längre exemplet: ”detta är det första argumentet för det första argumentet mot det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”.

När alla argument skall ställas upp i en lista görs det också enligt en viss disposition. Tesen kommer naturligtvis först, därefter följer det första pro-argumentet. Om det argumentet har några underargument följer det första av dessa, har det i sin tur underargument kommer så det första av dessa, och så vidare. Principen är att man följer varje argumentkedja till sitt slut innan man börjar på en ny. Notera att detta bara gäller presentationen av strukturen – när man skall tänka ut alla argument behöver det inte göras i någon viss ordning.

Ett litet (ofullständigt) exempel på en översikt av detta slag:

T  Jag bör studera filosofi.

P1 Filosofi är roligt.

P1P1 Att lära sig nya saker är givande.

P2P1 Man träffar trevliga människor på en filosofikurs.

C1P1 Man kan väl inte göra saker bara för att de är roliga.

P2 Filosofi är nyttigt.

P1P2 Det är personligt utvecklande.

P1P1P2 Jag lär mig förstå hur jag själv och andra tänker.

P2P1P2 Jag lär mig att analysera argumentation.

P2P2 Det är användbart vid andra studier.

P1P2P2 Logiskt och kritiskt tänkande är alltid tillämpbart.

P2P2P2 Historiskt sett har all vetenskap sitt ursprung i filosofin.

C1P2P2P2 Men andra vetenskaper har utvecklats så att filosofi inte längre är relevant.

C1C1P2P2P2 De metodiska grundvalarna har inte förändrats, de är fortfarande filosofiska.

C1 Filosofi tjänar man inga pengar på.

C1C1 Pengar är inte det viktigaste i livet.

 

Efter uppställningen är klar, måste varje ingående argument analyseras för att se ifall det är hållbart och relevant. Därefter är det dags att dra en slutsats, ett samlat omdöme om ”vilken sida som vann”, alltså huruvida tesen skall antas eller förkastas.

Det enklaste sättet är att anta att alla (goda) argument är av ungefär samma vikt och helt enkelt räkna argumenten på pro- respektive contra-sidan. Vi tittar då på huvudargumenten och ser ifall de är stärkta eller försvagade av sina underargument.

Om vi tittar på det ovanstående exemplet, så har P1 två underargument pro och ett contra – det står alltså kvar, om än en aning försvagat. P2 har två underargument pro, som i sin tur är väl underbyggda – det finns ett contra-argument i kedjan under P2P2, men det blir i sin tur bemött. Alltså är P2 ett starkt argument. C1 har bara ett underargument contra, och är således väldigt svagt. Slutsatsen måste i detta exempel bli pro tesen.

Skolastikens återkomst

Det här inlägget kommer inte att ha något starkt centralt tema. Istället består det av ett antal funderingar som dykt upp när jag läste artikeln ”Varat: en fråga om uteslutning” av Martin Lembke i Filosofisk tidskrift 2/2013, s. 45-53.

Lembke är religionsfilosof, och hans ärende är ytterst sett att ge argument för en teistisk världsbild. Vägen dit går genom en blandning av ontologi och epistemologi. Titeln gäller varat, och inledningen gör klart att det huvudsakliga intresset är för metafysik, men sedan påstås att diskussionen väsentligen är av kunskapsteoretisk natur. Detta tycks mig prima facie märkligt. Alla exempel handlar om existensfrågor. Visst är ”uteslutningsprincipen” (UP) formulerad som en princip om förklaring, vilket låter kunskapsteoretiskt, men det som skall förklaras är alltid existens. Det är detta som leder mig att sätta den rubrik jag gör på mitt eget inlägg. Att tro att språkliga och logiska resonemang kring vad vi kan veta också kan säga oss något om världen, alltså om vad som finns, är inte det en definition så god som någon på skolastik?

Mer exakt menar Lembke att han formulerat en princip som han kan försvara logiskt, och att denna princip har kunskapsteoretiska konsekvenser. UP lyder som följer: ”För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns en icke-medlem av K som gör så att K inte är tom.” Om man då definierar en klass som ”klassen av alla naturliga ting”, betyder det att den bara kan förklaras av något som står utanför naturen, något… övernaturligt, kanske? Men det kommer också att visa sig senare i texten att Lembke är beredd att jonglera litet ur som helst med vad han definierar för klasser. Det tycks som om varje klass och dess komplement (d.v.s. icke-K) går att sätta in i UP i valfri ordning. Så jag kunde lika gärna säga att klassen av övernaturliga ting bara kan förklaras av något naturligt.

Något jag grubblar mycket över är vad för typ av ”förklaring” som Lembke är ute efter. Han avstår uttryckligen från att analysera detta begrepp närmare än att det skall vara ”upplysande”. Detta upplyser i vilket fall inte mig. Exemplen han tar upp tyder på att det är kausala eller genetiska förklaringar han har i åtanke. Han skriver också uttryckligen att det han tänker sig är att ”skapa, eller sammanfoga, eller förvandla”. Om det är sådana förklaringar vi söker, och vi erkänner att diskussionen faktiskt gäller existens, inte bara kunskap, förstår jag inte hur Lembke kan undvika den infinita regressens klassiska problem.

Hans tänkta motargument nr 5, att evighet (evig existens) inte förklarar något, är förstås en bra kritik mot föreställningen om en gud som den orörde röraren.

Följdsats A (”För varje klass K gäller, att om K är tom så finns det ingen förklaring till varför icke-K inte är tom”) kommer just av att Lembke anser UP vara symmetrisk. Min svårighet är att jag är skeptisk till att definiera en klass genom frånvaro av någon egenskap. Visst, inom formell logik beter sig icke-K precis som K, men om vi skall diskutera något med relevans för verkligheten ser jag inte det meningsfulla i att definiera klasser genom godtycklig exklusion. Vi kan diskutera ”klassen av alla ting som inte är små runda stenar” hur länge som helst, men vad ger det oss?

Å andra sidan är konsekvensen att klassen U (”den universella klassen av alla ting”, eller universum) inte kan förklaras ganska självklar. Den ontologiska frågan är snarare vad som ingår i U. Naturalistens position är att det finns en klass N som består av alla naturliga ting, samt att U=N. Teisten vill hävda att nej, det ingår även något icke-N inom U.

Lembkes slutkläm är att vända på resonemanget om naturen och istället postulera en klass A av allsmäktiga ting. Denna klass krävs enligt UP för att förklara att icke-A inte är tom. Med andra ord: vi vet alla att det finns en massa saker som inte är allsmäktiga, och för att förklara detta krävs att det finns något allsmäktigt.

Ett stort problem med detta bevis är att klassen av allsmäktiga ting är ett dåligt exempel eftersom egenskapen allsmäktighet inte går att ge någon vettig innebörd. Själva begreppet är paradoxalt. Det innefattar nämligen oändlig makt, och oändlighet är inte gripbart, det är inget ting som går att pressa in i logisk form.

Dessutom – även om man skulle ge Lembke rätt i att teismen kan förklara världens existens på ett sätt som naturalismen inte kan, så är inte alla förklaringar lika upplysande. Gud kan förklara universum, men den förklaringen ökar inte vår förståelse av universum.

TL;DR

För den som inte orkar bry sig om alla dessa petitesser tänkte jag sammanfatta konsekvenserna av Lembkes tes med ett enkelt exempel:

Jag definierar klassen F som klassen av alla flygande spagettimonster. Vi kan nog alla vara eniga om att komplementklassen icke-F, av ting som inte är flygande spagettimonster, inte är tom. Enligt UP kan detta bara förklaras ifall F inte heller är tom. Ergo måste det finnas minst ett flygande spagettimonster för att vi skall kunna förklara varför det finns något annat över huvud taget.

Semantik

För att repetera: semantik handlar om att undersöka ordens funktion som tecken eller symboler för saker vi vill prata om. Modern språkfilosofi har uppmärksammat att ord och språk kan ha många andra funktioner förutom denna utpekande eller beskrivande funktion, men för att hålla det enkelt så här i början begränsar vi oss till de klassiska definitionerna just nu.

Vi tänker oss att ord hänvisar, refererar, till saker, och därför skiljer vi mellan ord och deras referens (andra termer för ungefär samma sak är omfång, extension eller denotation). Ett ords referens är den sak eller de saker i verkligheten som ordet syftar på. I normalfallet antas att om ett ord används är det egentligen referensen som diskuteras. Om vi vill tala om själva ordet sätter vi det inom citattecken. Alltså kan vi formulera meningar som den här: Referensen till ordet ”hund” är alla hundar. Eller den här: ”Hund” har fyra bokstäver.

Så långt är allt väl, men om vi trodde att referensen är den enda egenskap ett ord har skulle vi snabbt stöta på problem. Många ord har nämligen ingen referens. Exempelvis ”enhörning” som inte syftar på något verkligt, eller ”dront” som syftar på något som har varit verkligt men inte längre existerar. Det går också att tala om saker som inte finns ännu, men är tänkta att finnas i framtiden. Därför säger vi att ord har en egenskap till, som kallas betydelse (alternativa termer är mening, innehåll, intension eller konnotation). Betydelsen hos ett ord är en sammanfattning av alla de tankar eller föreställningar som vi kopplar till ordet.

Referenser är oftast tydliga eller uppenbara, men betydelser är det inte alltid. Ibland kan det vara oklart var gränsen för ett ords betydelse går, något som kallas vaghet. Några typer av ord som gärna är vaga är exempelvis kvaliteter och värderingar (”bra”, ”vackert” o.s.v.), beskrivningar av sinnesupplevelser (färger har vaga gränser för när de övergår i andra färger) och relativa mått (”liten”, ”många” etc.). I andra fall kan ett ord ha två eller flera möjliga betydelser som är klart skilda från varandra, och då säger vi att det är mångtydigt eller flertydigt. Till exempel kan ”sticka” syfta på ett föremål eller en handling – det kan till och med vara flera olika (men liknande) föremål och många helt olika handlingar. Ord som är vaga är det med nödvändighet, på grund av vilken slags ord de är, medan mångtydiga ord har blivit sådana under språkets historiska utveckling, genom glidningar i betydelse och ändrade användningar.

Varje möjlig version av ett vagt eller mångtydigt ords betydelse kallas en tolkning. Lägg för övrigt märke till att ordet ”tolkning” självt är mångtydigt och kan betyda antingen det jag just definierade det som, eller aktiviteten att tolka något. Men i det här sammanhanget används det alltså som ett substantiv. Handlingen att peka ut en bestämd tolkning heter istället precisering.

Precisering betyder att göra något mer exakt eller noggrant, och det förutsätter att man vet vilka de möjliga alternativen är. Om man istället måste börja från grunden med att förklara vad ett ord kan betyda gör man en definition, vilket betyder att göra något mer tydligt eller bestämt. Definitioner kan göras på många olika sätt, här följer de vanligaste typerna.

Utpekande (ostensiv): ”Det där är en X.” Att peka på ordets referens samtidigt som man säger det. Det här är sättet barn oftast lär sig nya ord.

Språkbruk eller ordbok (lexikalisk): ”X betyder vanligen …” Att utnyttja sin erfarenhet av vad som brukar menas, eller fråga talare av språket vad de menar, eller slå upp i ett lexikon vad ordet betyder. Ofta görs detta genom att ge en eller flera synonymer.

Förklarande (explikativ): ”Kännetecknen på X är …” Att göra en detaljerad avgränsning av det ordet beskriver. En uppräkning av egenskaper. Kan exempelvis hittas i uppslagsverk.

Tillfällig eller personlig eller enväldig (stipulativ): ”Med X menar jag …” Att på egen hand slå fast vad ett ord skall betyda i ett begränsat sammanhang. Gör inga anspråk på att vara allmängiltigt.

Övertalning (persuasiv): ”Alla vet vi ju att X betyder…” Att göra en stipulativ definition men låtsas att den är någon annan typ. Ofta använt knep för att smyga in värderingar i en diskussion som borde vara saklig.

 

När vi är klara med att definiera våra enskilda begrepp är det dags att använda dem till något. Det användningsområde som oftast kommer upp är det att formulera påståenden.

Argumentation

Filosofisk argumentationsanalys blandas ibland ihop med retorik. Är det inte samma sak, frågar många, båda handlar ju om vad som är ett bra argument? Det är på sätt och vis sant, men det handlar om två väldigt olika definitioner av ”bra”. Retoriken vill övertyga, eller åtminstone övertala, andra om en ståndpunkt. Alla argument som tjänar det syftet räknas som retoriskt bra. Argumentationsanalysen är istället ett verktyg för att själv förstå och lära sig något, ett sätt att hitta sin egen ståndpunkt. Ett filosofiskt bra argument är ett som du kan övertyga dig själv med och ärligt stå för. Du kan naturligtvis också använda analysen som metod för att ”plocka isär” någon annans argumentation.

Hur känner man igen ett argument som är bra på det filosofiska sättet? Till att börja med kan man konstatera att ett argument alltid också är ett påstående om något – om jag gör ett uttalande som bara är tomma ord, kan det inte användas som stöd för något annat (det blir då en så kallad plattityd eller platthet).

För att argumentet skall fungera måste det ingående påståendet vara sant. Om situationen är sådan att man inte lätt kan avgöra sanningen, måste man nöja sig med sannolikhet. Handlar påståendet om värderingar går det naturligtvis inte att applicera sanning eller sannolikhet, istället pratar man då om rimlighet. Detta är på sätt och vis en slags sannolikhet – sannolikheten att argumentets mottagare kommer att instämma i värderingen som hävdas. Dessa olika varianter av ett arguments kvalitet sammanfattar vi som kravet på hållbarhet. Ett exempel på ohållbar argumentation är när man gör ett ensidigt urval – det vill säga förtiger viss fakta och bara presenterar det som talar för ens egen sak. Eftersom sanningen har förvanskats kan inte argumentet anses hållbart.

Det andra stora kravet på ett argument är att det skall ha med saken att göra, det vill säga att argumentets påstående skall beröra ämnet som diskuteras och att det skall påverka hållbarheten hos det man argumenterar för. Vi kallar detta kravet på relevans. Det klassiska exemplet på irrelevant argumentation är personangrepp som använder fakta ur en viss del av en persons liv för att kasta tvivel över den personens förmåga på något helt annat område, eller helt enkelt smutskastar personen istället för att bemöta dess argument. Eftersom man då försöker implicera ett samband som inte finns, saknar argumentet relevans.

Jag har lagt fler exempel på dålig argumentation i en egen artikel.

Argumentationens delar

När vi skall analysera en argumentation vill vi sortera de ingående delarna i en viss struktur.

Först och främst måste vi veta vilken tes argumenten gäller. Detta är ståndpunkten som argumenten skall stärka eller försvaga. Det är värt att notera vilken typ av påstående som görs i tesen – om den är ett sakpåstående måste också argumenten vara det för att kunna styrka tesen, men om tesen är ett värdepåstående måste åtminstone något argument också vara det för att argumentationen skall hålla ihop. Tesen måste i vilket fall vara just ett påstående, eller åtminstone gå att översätta till ett påstående. Om man försöker ställa upp exempelvis en fråga som tes, blir det omöjligt att förstå hur argumenten förhåller sig till tesen.

Argument som talar direkt till tesen kallas huvudargument eller första ordningens argument. Sådana argument har en avgörande effekt på tesens styrka om man accepterar dem. Ofta är huvudargument generella, svepande, eller rentav vaga eftersom de sammanfattar ett helt ämnesområde – det är då absolut nödvändigt med underargument som förklarar och preciserar huvudargumentet.

Om ett argument istället siktar på att underbygga eller undergräva ett annat argument kallas det underargument eller andra ordningens argument. Ett sådant argument kan ibland få misslyckas utan att det behöver rasera hela strukturen. Men ofta är de bärande, eftersom det är här konkreta fakta presenteras som talar för eller mot något mer generellt påstående.

Argument som stärker den tes eller det argument de riktas mot kallas argument för eller pro-argument. Om man vill bevisa en viss tes är det naturligtvis bra att hitta så många pro-argument som möjligt.

Argument som istället används till att försvaga en ståndpunkt kallas argument mot eller contra-argument. Varför skall man ta med sådana, kanske du frågar dig? Dels är det en fråga om intellektuell ärlighet: om jag överväger att införliva en viss tes i min tankeverksamhet bör jag först utsätta den för så hård prövning som möjligt. Dels är det ett skydd mot framtida angrepp: genom att ta upp en meningsmotståndares invändningar i förväg får jag en chans att desarmera dem genom att komma på contra-contra-argument. Och om din analys gäller en existerande argumentation, snarare än en du konstruerat själv, måste du naturligtvis ta med alla argument som finns i ditt källmaterial.

När man analyserat klart kan argumentationen presenteras i en översikt.

Sanningsteori

Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.

Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra.  Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.

En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…

Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.

Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.

I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.

En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.