Monthly Archives: juni, 2012

Vad är meningen med livet?

Har du någonsin råkat ut för missionärer som knackar dörr så vet du säkert att de tycker om att använda ”Har du någonsin funderat över meningen med livet?” som öppningsreplik. I just den situationen är det inte så svårt att förstå att det är en ledande fråga. De har uppenbarligen ett färdigt svar som de vill komma fram till snarast möjligt. Men du kanske inte tänkt på att det alltid är en ledande fråga, även när den som ställer den inte avsåg det så. Även om undran skulle vara helt uppriktig och inte avsedd att lotsa fram till något visst svar, kommer denna fråga ändå alltid att leda tankarna i vissa banor, bara på grund av hur den är formulerad.

Jag vill i själva verket hävda ett den är en kuggfråga, eftersom den är språkligt felkonstruerad. Tänk efter ett ögonblick: i vilka andra sammanhang frågar vi efter meningen med något? Jag vågar påstå att alla exempel du kan komma på gäller antingen handlingar, budskap eller föremål. Med andra ord resultat av mänsklig aktivitet. För att det skall finnas en mening med något, så måste någon ha menat något med det. Det måste finnas en avsikt bakom. Vi frågar inte efter meningen med ett berg eller en flod, de bara finns där.

Nu kanske någon protesterar att man visst kan fråga efter meningen med naturfenomen. Till exempel kan man säga att meningen med en flod är att transportera vatten från bergen till havet. Men detta är bara att använda ”mening” som en slarvig synonym för ”funktion”. Jag tror att detta är ett kvardröjande arv i våra språk från Aristoteles’ orsakslära, men det spelar egentligen ingen roll varför det händer. Låt oss säga att vi accepterar det här språkbruket. Då kan vi omformulera frågan om livets mening som ”Vad fyller livet för funktion?” Den frågan går att besvara med hjälp av biovetenskapen – till exempel kan man säga att livets funktion är att reproducera sig självt, eller att fylla en viss ekologisk nisch. Men den typen av svar känns inte riktigt tillfredsställande, eller hur? Det var inte det vi var ute efter.

Så om vi håller oss till den strikta betydelsen av ”mening”, vart leds då våra tankar? Jo, till att det måste finnas en avsikt bakom livet, att det måste vara skapat av någon eller något med en vilja och motiv. Den vanligaste slutsatsen detta lett till genom historien är att det måste ligga någon övermänsklig makt bakom: en eller flera gudar har skapat livet och den/de gjorde detta med en bestämd avsikt. Kan vi komma på vilken den avsikten var kommer vi också att förstå meningen med våra liv. I modern tid har alternativet framförts att liv på Jorden – antingen allt liv eller bara specifikt det mänskliga – inte startades av en gud utan av utomjordingar med mer avancerad bioteknik än vår. Det kan gå på ett ut, faktiskt. Skillnaden är bara längden på orsakskedjan. Om vi skapades av utomjordingar, hur skapades de? Av andra utomjordingar? Gud-hypotesen anses av sina anhängare ha fördelen att den sätter stopp för den infinita regressen. En gud kan trona i ensamt majestät i början på orsakskedjan eftersom den i sin tur inte är skapad. Vad säger du? Hur kan det komma sig? Det bara är så. Tyst nu.

Som kanske framgår tycker jag inte att gudsförklaringen är särskilt bra… faktum är att den inte är någon förklaring alls utan ett godtyckligt slut på förklaringar. Den är en artificiell gräns för frågandet som dras av någon som inte orkar fråga mer. Det är min mest principiella kritik, men för just den här frågan behövs inte ens så tunga argument. Hela tanken på en skapare, gudomlig eller inte, kan fällas på eget grepp. Gör tankeexperimentet att anta att vi är skapade, och att vi kunde träffa den eller de som skapade oss. Vi frågar varför, och får veta hur den/de tänkte. Jaha. Och vad skall vi göra med den informationen? Skall vi ta den som lag för hur vi bör leva i fortsättningen? Ger den oss någon känsla av klarhet, någon tillfredsställelse? Det finns de som svarar ja, men det är antingen ett självbedrägeri eller en flykt från ansvar.

Hur kan jag göra ett så tvärsäkert påstående om andra människors tankeliv? Låt mig förklara genom att jämföra med något betydligt mer jordnära än gudar och utomjordingar. Faktum är att var och en av oss har exakt två skapare: våra föräldrar. De kan ha skapat oss utan någon särskild avsikt, eller till och med av misstag, men i många fall tänker människor igenom beslutet att bli föräldrar. De har då antagligen förhoppningar eller till och med planer för vad det skall bli av deras barn. Men det är inte särskilt många av oss som anser att föräldrarnas planer är bindande för barnen. När vi blir vuxna tar vi oss rätten att leva våra egna liv och fatta våra egna beslut. Vi går inte till mamma och pappa med frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” så varför skulle vi ställa samma fråga till en mer avlägsen skapare? Tja, i idén om en gud ingår vanligen att den är klokare och mer eftertänksam än vanliga dödliga, så förhoppningen är väl att den därmed också kan ge bättre svar. Men vi har inga bevis för denna vishet, den är bara något vissa hoppas på. Längtan efter en himmelsk pappa som inte är lika felbar som de jordiska är på sätt och vis förståelig, men i grunden är det en barnslig drift, en ovilja att ta det egna ansvaret.

Den historiemedvetna läsaren kanske hajar till vid det här laget. Under förmodern tid var ju tron på den övernaturlige skaparen förhärskande. Intressant nog sammanföll detta med ett samhällssystem där man i mycket större utsträckning än idag faktiskt vandrade i sina föräldrars fotspår. Vill jag verkligen påstå att så många människor har levt (och på många håll fortfarande lever) enligt omogna och oansvariga principer? Ja, det vill jag, och jag anser mig vara i gott sällskap. Det är nämligen precis detta som Kant menade med människans ”självpåtagna omyndighet.” Jag påstår att han hade rätt i att det egna tänkandet, befriat från auktoritetstro, är det mer utvecklade. Det mer upplysta, om man så vill. Jag tror också att de flesta som läser detta i praktiken håller med mig. Tänk efter ett ögonblick: skulle du kunna önska dig en återgång till ett samhälle där du antingen måste följa samma yrke som din far (ifall du är man) eller inte ha något yrke alls (ifall du är kvinna)? Eller håller du med om att respekt för individens fria vilja utgör ett framsteg i samhällsskicket? Och om vi har en fri vilja gentemot våra föräldrar och andra auktoriteter här på jorden, kan jag inte se att en eventuell överjordisk auktoritet på något avgörande sätt skulle förändra situationen. Även om någon gud har skapat oss, varför skulle det ge den rätt att bestämma över oss?

Gissa vilka som förstått detta, kanske bättre än många filosofer? Science fiction-författare. Sensmoralen i alla berättelser om artificiell intelligens, ända sedan Mary Shelleys Frankenstein, är att den som lyckas skapa ett självständigt medvetande har därefter varken möjlighet eller rättighet att kontrollera detta nya medvetande. Det måste få gå sin egen väg. På samma sätt som föräldrar måste låta barn bli sina egna måste en skapare släppa sina skapelser fria. För att komma tillbaks till tankeexperimentet jag gjorde för några stycken sedan: även om vi har en skapare och kan fråga vad den hade för avsikter med att skapa oss, är svaret irrelevant. Det säger oss inget, eftersom vi fortfarande måste fatta våra egna beslut.

Så jag påstår alltså att livet är meningslöst? Inte alls. Jag säger bara att det inte finns någon på förhand given mening med livet. Den här texten är en lång utläggning om varför den vanligaste formuleringen av frågan om mening är dålig, men allt det betyder är att vi behöver en bättre formulering, inte att vi skall sluta fråga. Det frågan egentligen grundar sig på är behovet att skapa mening i livet, vilket är en uppgift för var och en av oss att lösa själv. Vi är alla drivna att hitta något som kan ge oss en upplevelse av meningsfullhet. Under detta sökande kan vi ge varandra tips, exempel och till och med argument – men vi kan inte diktera för någon annan vad de skall känna, och vi kan omvänt inte heller lita blint på att någon annan har alla svaren.

Samhällsfilosofi

Redan Aristoteles konstaterade att människan är ett socialt djur. Vi bildar grupper som en naturlig del av vilka vi är. När dessa grupper blir tillräckligt stora kallar vi dem ”samhällen”. När ett samhälle blir organiserat på ett bestämt vis kallar vi det en ”stat”.

Filosofen som funderar över den här situationen undrar hur dessa gruppbildningar går till. Vad är det som får oss att samlas på detta vis? Hur hålls gruppen ihop? Och naturligtvis: är samhällena vi lever i bra som de är, eller finns det något sätt att förbättra dem?

Samhällsfilosofi kan utgå från flera andra grenar av filosofin. Det är vanligt att börja med en viss etik som grundplåt, men man kan också börja med en verklighetsuppfattning eller en strävan efter vetenskaplighet. Många filosofer har försökt tänka historiskt kring hur de tidigaste samhällena har bildats – tanken är att man på så sätt kan komma åt våra mest naturliga instinkter i den här frågan. Problemet är bara att det inte finns någon information bevarad om hur det faktiskt gick till, så det bästa vi kan göra är att konstruera tankeexperiment kring hur det skulle kunnat gå till.

Man kan om man vill göra en skillnad mellan samhällsfilosofi och politisk filosofi. Den senare blir i så fall begränsad till frågor om staten: hur den kan bildas, vilket styrelseskick den skall ha, vilka dess uppgifter är, hur dess relationer med andra stater ser ut. Men för det mesta kommer jag att behandla allt som en helhet eftersom svaret på de politiska frågorna oftast beror på vad man har för uppfattning om samhället i botten.

Naturtillståndet

Samhällskontraktet

Staten

Vetenskapsteori

För de flesta som lever i ett modernt samhälle har ”vetenskap” en starkt positiv klang. Vi vet att vår bekväma livsstil vore omöjlig utan en lång rad vetenskapliga framsteg. En smula eftertanke avslöjar att vi varje ögonblick av våra liv är inbäddade i teknologi, ända in på huden, som är resultatet av tillämpad naturvetenskap. De historiskt bevandrade vet också att detta beror på en utveckling som startade så sakteliga under renässansen för att ta ordentlig fart under 1800-talet och accelerera till svindlande hastighet under de senaste årtiondena.

För den filosofiskt nyfikne finns det några uppenbara frågor att ställa. För det första: hur är detta möjligt – vad är det som ger naturvetenskapen denna enorma potential? Ofta säger man att denna vetenskap gör ”framsteg” medan andra delar av mänsklighetens tänkande står still och stampar på samma fläck. Så för det andra: om vi listar ut vad som är speciellt för den naturvetenskapliga utvecklingen, kan vi då tillämpa det vi lärt oss på andra områden och göra liknande framsteg inom exempelvis samhällsvetenskaperna? Vill vi göra det? Slutligen: finns det möjligen någon baksida till allt detta?

Ordet ”vetenskap” och dess motsvarigheter på andra språk (såsom engelskans ”science” – av ett latinskt ord för kunskap eller förståelse) är av ganska nytt datum. Naturforskare som Galilei och Newton kallade fortfarande det de gjorde för ”naturfilosofi”. Nybildningen av ord verkar vilja antyda att man kanske har att göra med en ny kunskapsform här, en som inte bara leder till att man kan saker utan till att man säkert vet något. Så diskussionen om vetenskap är en fortsättning på diskussionen inom kunskapsteorin om hur vårt vetande kan vara säkert. Säkerhet och pålitlighet blir givetvis mycket viktigare när kunskapen eller vetenskapen det gäller skall ligga till grund för teknologi som människors liv eller samhällets stabilitet är beroende av. Vetenskaplig forskning är en förlängning av den mänskliga driften jag redan nämnt: att fråga ”varför”, att leta efter förklaringar. Skillnaden är bara vilka krav som ställs på förklaringarna.

Givet att vetenskap har så hög status, uppstår förstås strider om den. Dels höjs det ibland kritiska röster utifrån som vill hävda att värdet vi sätter på vetenskap är överskattat, men det är inte den konflikten vi skall diskutera här. Den konflikt som filosofer och vetenskapare är mest intresserade av är den huvudsakligen interna frågan om vad vetenskap egentligen är. Givet att vetenskaplighet är ett honnörsord, så behövs regler för när det får tillämpas. Hur vet vi när något är vetenskapligt? Kanske ännu viktigare, hur vet vi när något är god vetenskap? I de flesta vetenskapsteorier är det just den sista frågan man svarar på: ett ideal ställs upp för hur vetenskap går till när den är som allra bäst, sedan antas att alla som åtminstone försöker leva upp till det idealet är mer eller mindre vetenskapliga.

(N.B. De följande hänvisningarna kommer att vidareutvecklas i egna artiklar, varav inte alla är klara riktigt än.)

Under tidigmodern epok var den förhärskande vetenskapsteorin induktivism, alltså tanken att vetenskap består av att först registrera allt som händer och sedan försöka urskilja ett mönster i det.

På 1800-talet uppstod istället tanken att vetenskap går ut på att ställa frågor, att pröva hypoteser, något som kodifierades av en grupp teoretiker som kallades de logiska empiristerna.

Karl Popper genomförde en kritik och en vidareutveckling av tanken om hypotesprövning. Även om han ryckte undan mattan för den logiska empirismen, kan man säga att han gjorde det med dess egna grepp.

Thomas Kuhn bytte helt strategi. Istället för att fråga vad vetenskapare logiskt sett borde göra, betraktade han verksamheten ur historisk synvinkel och ställde frågan vad vetenskapare faktiskt har gjort. Detta har bland annat även inspirerat studier av vetenskapens sociologi, det vill säga att fråga vad vetenskapare i nutiden gör.

Alla teorierna jag tagit upp så här långt har huvudsakligen gällt naturvetenskaperna. Det finns ett par anledningar till detta. För det första var det naturvetenskaperna som gick igenom drastiska historiska förändringar och omformade våra materiella villkor på det sätt jag beskrev här ovan, vilket gjort det mer angeläget att förklara dem. För det andra är det lättare att uttala sig om naturvetenskapen eftersom dess metoder ger tydligare resultat – det är lättare att kontrollera om något stämmer eller inte. Human- och samhällsvetenskapernas vetenskapsteori följer inte lika tydliga utvecklingslinjer, men det finns ändå vissa skolbildningar man kan ta fasta på.

Historism är en term som används för att sammanfatta de tankeströmningar som menar att studiet av människan är väsentligt annorlunda än studiet av naturen, eftersom en människa bara kan förstås i sitt historiska sammanhang. Hermeneutik är metoden som ofta kopplas till en sådan teori.

Under 1900-talet har det utvecklats en mängd nya metoder för att studera människan och samhället, medan det har varit sämre ställt med övergripande teorier.

 

Språkfilosofi

Om du kommit så här långt i denna blogg förstår du, eller hoppas åtminstone att du förstår, något som jag skrivit. Utmärkt. Hur gjorde jag för att förklara? Jo, jag använde ord, eller hur? Men hur vet du vad de orden betyder? Kan du vara säker på att jag använder orden på samma sätt som du? Är det inte mystiskt att vissa ord kan betyda flera olika saker, medan i andra situationer flera ord kan betyda samma sak? Varför har vi krånglat till det så?

För att undersöka vad ord är för något har vi en gren av filosofin som kallas ”semantik” – efter det grekiska ordet för ”tecken”. Vad det betyder är att man ser ord som något som står för något annat. När man filosoferar om språk på en grundläggande nivå är man intresserad av språkets koppling till verkligheten och vår kunskap om den. Kan vi göra bra beskrivningar av verkligheten med våra språkliga verktyg? Vad menas med ”bra” i det här fallet? Bestäms orden vi använder av vårt tänkandes regler eller är det tvärtom så att vårt tänkande styrs av vilka ord vi har för saker och ting?

Förutom att beskriva har språket en annan funktion som filosofer är intresserade av: att kommunicera. Om man ser sig kring i samhället blir det snabbt uppenbart att kommunikation används till en mängd andra saker än att beskriva verkligheten på ett opartiskt och filosofiskt vis. En av de vanligaste saker vi gör är att försöka övertyga våra medmänniskor om det ena eller andra. I den moderna mediaåldern blir vi formligen översköljda av budskap som vill få oss att tänka eller handla på ett visst sätt. Filosofin analyserar alla dessa budskap genom att bryta ned dem i individuella ”argument” och sedan bedöma hur bra varje argument är. Att lära sig en sådan analysmetod är en form av intellektuellt självförsvar.

Semantik

Argumentation

Existens och Verklighet

Så om filosofi är att tänka, vad skall vi tänka på? Egentligen är ingenting uteslutet, det är en av de fantastiska egenskaperna tänkandet har – det är så flexibelt och gränslöst att vi kan tänka på vad som helst. Men filosofer bestämde sig tidigt för att de inte ville slösa sin energi på fantasifoster, det är bättre att ägna sig åt något som faktiskt finns. Den inställningen leder till några av de allra första frågor som filosofer försökte lösa.

Vad finns egentligen, och vad är bara inbillning? Med ett mer filosofiskt ord, vad är det som ”existerar”?

Av det som finns, är det någon del som är viktigare eller på något sätt mer verklig än det andra? Vad är den viktigaste egenskapen hos det existerande?

Den här delen av filosofin kallas oftast ”ontologi”, efter ett grekiskt ord för ”det som finns”. Man stöter också på termen ”metafysik”, som kräver en något längre förklaring. ”Fysik” är precis vad det låter som, den fysiska världen. För antikens tänkare inkluderade fysik allting som vi idag kallar naturvetenskap. ”Meta” betyder något som är överordnat eller grundläggande eller bakomliggande något annat. Det metafysiska är alltså den bestämmande principen för det fysiska. Att ställa metafysiska frågor kan helt enkelt vara samma sak som jag just kallade ontologi, men ordet har också använts om en bestämd typ av svar på dessa frågor – vissa filosofer ser det metafysiska bokstavligen som något ”övernaturligt”. Det har lett en del andra filosofer till att betrakta metafysik som meningslöst eller rentav ett skällsord. För att undvika eventuella missförstånd kommer jag att hålla mig till begreppet ontologi eller försvenskningen ”verklighetsuppfattning”.

Försokratisk naturfilosofi

Substansdebatten

Kunskapsteori

Jag har redan slagit fast att filosofi är något för den nyfikne, den som vill lära sig något. Så om du fortfarande är här betyder det att du är en sådan person. Du vill veta mer. Men hur vet du att du vet något? Vad innebär det att veta något? Vad kan man veta något om?

Ett annat uttryck för lärande eller vetande är att man ökar sin kunskap. Därför kallas den gren av filosofin som grubblar över detta ”kunskapsteori”, eller om man vill vara fin i kanten ”epistemologi” efter det grekiska ordet för intellektuell kunskap. En fotnot i sammanhanget är att ”teknologi” kommer av grekernas något nedlåtande ord för hantverkskunnande. Att det anses vara något helt annat ger en fingervisning om vilken typ av kunskap som filosofin länge har koncentrerat sig på.

Frågan om kunskap är på ett sätt den mest grundläggande av alla. Ur en objektiv, systematisk synvinkel är väl frågan om verklighetens natur mer grundläggande, men vi kan i praktiken inte börja därifrån när vi filosoferar. Vi måste börja i oss själva, med vilka subjektiva möjligheter vi har att förstå verkligheten.

Det här förutsätter förstås att det finns en skillnad mellan subjekt och objekt, en gräns mellan individen och resten av världen. Denna gräns kan, liksom allting annat, ifrågasättas, men de klassiska teorierna har antagit att den finns där i någon form. Om man accepterar det blir följdfrågan vilken sida av gränsen som kunskap kommer från. Som du säkert kan gissa finns det i grunden två olika svar på den frågan.

Medvetandet och yttervärlden: en fördjupning i hur man tänker sig skillnaden mellan ”jaget” och allting annat.

Rationalism: teorin att medvetandet kan få kunskap utan någon yttre hjälp.

Empirism: teorin att all kunskap kommer till medvetandet utifrån.

Nu har jag skrivit rätt mycket om kunskap utan att egentligen förklara vad kunskap är. Antagligen har de flesta läsare inte reagerat så mycket på det eftersom man har en ungefärlig, vardaglig förståelse av begreppet. Men skall vi ge oss in på de djupare filosofiska frågorna om detta måste jag försöka göra en mer exakt definition av kunskap.

Moral och Etik

Andra människor är ett problem. Hur skall jag behandla dem? Hur vill jag att de skall behandla mig? Finns det något sätt att reglera det här så jag slipper gå runt och vara orolig hela tiden? För den delen, hur skall jag ens kunna få ordning på mitt eget liv? Vad skall jag göra för att kunna känna att jag lever på rätt sätt?

Sådana frågor kallar vi moraliska. ”Moral” kommer ifrån latinets ord för vana eller sed. En persons moral är hur hon brukar uppföra sig. Ett samhälles eller en kulturs moral är hur man förväntas uppföra sig inom den gruppen. Det gemensamma är att det finns någon slags självpåtagna regler. Det som reglerna säger att man skall göra kallas ”rätt”, medan det som reglerna vill att man skall undvika kallas ”fel”. Förr i tiden användes också termerna ”gott” och ”ont”, men idag känns de litet högtravande. När vi talar om en enskild person säger vi istället att hon är en moraliskt ”bra” eller ”dålig” människa.

Alla grupper har moraliska uppfattningar av det här slaget, men tyvärr skiljer de sig ofta åt mellan olika grupper. Detta leder till konflikter – ibland våldsamma, men som minst intellektuella. Debatter uppstår kring vem som har mest rätt om vad som är rätt.

En annan källa till problem är att ingen uppsättning moraliska regler verkar kunna vara heltäckande. Det uppstår alltid gränsfall, tveksamma situationer eller i värsta fall en motsägelse mellan två regler inom samma moral. Vi säger då att det finns ett moraliskt ”dilemma”.

För att försöka reda ut dessa svårigheter ger vi oss in i etiken. ”Etik” är grekiska och betyder exakt samma sak som moral, men inom filosofin används det litet annorlunda. Eftersom grekiskan är äldre använder vi den till mer grundläggande saker. I det här fallet betyder etik att vi filosoferar om moral. Det finns några olika underavdelningar till etiken.

Deskriptiv etik: att beskriva hur någons moral är konstruerad. Inom filosofin betraktas detta bara som ett första förberedande steg, och inte någon central filosofisk uppgift i sig själv. Men det är inte heller ett jobb som är begränsat till filosofin, utan det förekommer också inom många samhällsvetenskaper.

Normativ etik: att tala om hur en bra moral skulle se ut. Ambitionsnivån kan vara olika, från att bara förbättra den existerande moralen något till att bygga ett helt perfekt system från grunden. De stora namnen i filosofins historia har tenderat att vara väldigt ambitiösa.

Metaetik: att fundera över moralen med hjälp av språkfilosofins eller kunskapsteorins redskap. Vad betyder orden vi använder när vi pratar om moral? Har vi någon grund för att påstå att en moral är mer sann än någon annan?

Vad och Varför

Vad är filosofi och varför skall vi syssla med det?

Om du ställde dig den frågan när du såg ämnet på ditt schema eller snubblade över den här bloggen av misstag eller hur du nu kom in på det, så grattis: du har redan börjat filosofera. Att ställa frågor är nämligen grunden i filosofin, och de vanligaste frågorna börjar med ”vad” eller ”varför”. I synnerhet ”varför”. ”Hur” är också populärt, och blir viktigt om man vill fördjupa sig, men i botten av varje undersökning man kan göra finns ett ”varför”.

Men låt oss backa tillbaks och göra en kort historisk översikt som grund för det jag just påstått. Själva ordet ”filosofi” är förstås rena grekiskan, liksom så mycket i akademiska sammanhang. Det är sammansatt av ett ord som betyder ”kärlek” eller ”vänskap” eller ”släktskap”, och ett som betyder ”kunskap” eller ”vishet”. Den vanligaste översättningen är att en filosof är en ”älskare av vishet”, eller med andra ord en person som vill förstå, som tycker om att lära sig saker. Underförstått i ”vishet” är att filosofen inte nöjer sig med första bästa förklaring utan vill gå på djupet med hur något egentligen ligger till.

De första filosoferna i vår västerländska tradition levde i en kulturell och politisk brytningstid där det verkade som om allt gick att ifrågasätta. De letade efter något att hålla fast vid, något som inte var flytande, men som ett led i detta var de naturligtvis tvungna att först kritisera allt som inte höll måttet. Ibland kom de inte längre än till kritiken, men den kunde vara intressant i sig själv. Deras kritik, deras frågeställningar och de förslag till svar de lade fram lever vidare än idag. Det har sagts att hela filosofins historia bara är ”fotnoter till Platon”, vilket är en överdrift med en kärna av sanning.

Det har nämligen visat sig att de centrala problemen i filosofin verkligen är ”eviga frågor” som ständigt uppstår på nytt, även i tankarna hos människor som aldrig läst en filosofibok. Hur kan det komma sig? Jag tror det beror på att filosofi är ett uttryck för det mänskliga tillståndet. Det finns saker vi inte kan låta bli att undra över, bara på grund av att vi finns och att vi har den tankeförmåga vi har. Kanske vår största inbyggda käpphäst är att vi ständigt begär att få veta orsaker till saker och ting – och därmed har jag kommit tillbaks till betoningen av ”varför” som jag började diskussionen med.

Så även om filosofin ofta tycks handla om världen omkring oss, skulle jag drista mig till att påstå att grunden för all filosofi är att undersöka oss själva, att låta det mänskliga tänkandet granska sig självt. Hur kan vi tänka, varför tänker vi som vi gör, hur borde vi tänka, vad kan tänkandet åstadkomma… den typen av frågor ligger under ytan på alla andra filosofiska problem.

Om det låter intressant har du kommit till rätt ställe. Min ingångsvinkel till alla de underämnen inom filosofin som den här sajten kommer att ta upp är nämligen ”varför är detta en fråga?” Jag hoppas att mina utläggningar kan klargöra åtminstone så mycket.

För att börja från början med dessa underavdelningar, klicka på länken:

Etik

Kunskap

Samhället

Språk

Verklighet

Vetenskap