Vetenskapsteori

För de flesta som lever i ett modernt samhälle har ”vetenskap” en starkt positiv klang. Vi vet att vår bekväma livsstil vore omöjlig utan en lång rad vetenskapliga framsteg. En smula eftertanke avslöjar att vi varje ögonblick av våra liv är inbäddade i teknologi, ända in på huden, som är resultatet av tillämpad naturvetenskap. De historiskt bevandrade vet också att detta beror på en utveckling som startade så sakteliga under renässansen för att ta ordentlig fart under 1800-talet och accelerera till svindlande hastighet under de senaste årtiondena.

För den filosofiskt nyfikne finns det några uppenbara frågor att ställa. För det första: hur är detta möjligt – vad är det som ger naturvetenskapen denna enorma potential? Ofta säger man att denna vetenskap gör ”framsteg” medan andra delar av mänsklighetens tänkande står still och stampar på samma fläck. Så för det andra: om vi listar ut vad som är speciellt för den naturvetenskapliga utvecklingen, kan vi då tillämpa det vi lärt oss på andra områden och göra liknande framsteg inom exempelvis samhällsvetenskaperna? Vill vi göra det? Slutligen: finns det möjligen någon baksida till allt detta?

Ordet ”vetenskap” och dess motsvarigheter på andra språk (såsom engelskans ”science” – av ett latinskt ord för kunskap eller förståelse) är av ganska nytt datum. Naturforskare som Galilei och Newton kallade fortfarande det de gjorde för ”naturfilosofi”. Nybildningen av ord verkar vilja antyda att man kanske har att göra med en ny kunskapsform här, en som inte bara leder till att man kan saker utan till att man säkert vet något. Så diskussionen om vetenskap är en fortsättning på diskussionen inom kunskapsteorin om hur vårt vetande kan vara säkert. Säkerhet och pålitlighet blir givetvis mycket viktigare när kunskapen eller vetenskapen det gäller skall ligga till grund för teknologi som människors liv eller samhällets stabilitet är beroende av. Vetenskaplig forskning är en förlängning av den mänskliga driften jag redan nämnt: att fråga ”varför”, att leta efter förklaringar. Skillnaden är bara vilka krav som ställs på förklaringarna.

Givet att vetenskap har så hög status, uppstår förstås strider om den. Dels höjs det ibland kritiska röster utifrån som vill hävda att värdet vi sätter på vetenskap är överskattat, men det är inte den konflikten vi skall diskutera här. Den konflikt som filosofer och vetenskapare är mest intresserade av är den huvudsakligen interna frågan om vad vetenskap egentligen är. Givet att vetenskaplighet är ett honnörsord, så behövs regler för när det får tillämpas. Hur vet vi när något är vetenskapligt? Kanske ännu viktigare, hur vet vi när något är god vetenskap? I de flesta vetenskapsteorier är det just den sista frågan man svarar på: ett ideal ställs upp för hur vetenskap går till när den är som allra bäst, sedan antas att alla som åtminstone försöker leva upp till det idealet är mer eller mindre vetenskapliga.

(N.B. De följande hänvisningarna kommer att vidareutvecklas i egna artiklar, varav inte alla är klara riktigt än.)

Under tidigmodern epok var den förhärskande vetenskapsteorin induktivism, alltså tanken att vetenskap består av att först registrera allt som händer och sedan försöka urskilja ett mönster i det.

På 1800-talet uppstod istället tanken att vetenskap går ut på att ställa frågor, att pröva hypoteser, något som kodifierades av en grupp teoretiker som kallades de logiska empiristerna.

Karl Popper genomförde en kritik och en vidareutveckling av tanken om hypotesprövning. Även om han ryckte undan mattan för den logiska empirismen, kan man säga att han gjorde det med dess egna grepp.

Thomas Kuhn bytte helt strategi. Istället för att fråga vad vetenskapare logiskt sett borde göra, betraktade han verksamheten ur historisk synvinkel och ställde frågan vad vetenskapare faktiskt har gjort. Detta har bland annat även inspirerat studier av vetenskapens sociologi, det vill säga att fråga vad vetenskapare i nutiden gör.

Alla teorierna jag tagit upp så här långt har huvudsakligen gällt naturvetenskaperna. Det finns ett par anledningar till detta. För det första var det naturvetenskaperna som gick igenom drastiska historiska förändringar och omformade våra materiella villkor på det sätt jag beskrev här ovan, vilket gjort det mer angeläget att förklara dem. För det andra är det lättare att uttala sig om naturvetenskapen eftersom dess metoder ger tydligare resultat – det är lättare att kontrollera om något stämmer eller inte. Human- och samhällsvetenskapernas vetenskapsteori följer inte lika tydliga utvecklingslinjer, men det finns ändå vissa skolbildningar man kan ta fasta på.

Historism är en term som används för att sammanfatta de tankeströmningar som menar att studiet av människan är väsentligt annorlunda än studiet av naturen, eftersom en människa bara kan förstås i sitt historiska sammanhang. Hermeneutik är metoden som ofta kopplas till en sådan teori.

Under 1900-talet har det utvecklats en mängd nya metoder för att studera människan och samhället, medan det har varit sämre ställt med övergripande teorier.

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: