Monthly Archives: juli, 2012

Metaetik

Vad skiljer moraliska fenomen från icke-moraliska? Varför är en viss fråga moralisk istället för en faktafråga? Är moralen sann? Kan man bevisa att en viss etisk utsaga stämmer? Vad bygger man sådana bevis på?

I mitt allra första inlägg om moral och etik beskrev jag moral som en typ av mänskligt beteende. Detta är inte det enda möjliga sättet att beskriva det. Jag gjorde ett val att lägga fram det på det viset, inte för att jag nödvändigtvis tror att det är det mest riktiga utan för att jag misstänker att det är den typen av förklaring en nybörjare i ämnet lättast kan förstå.

Inom metaetiken kallas denna typ av teori för etisk naturalism. En naturalistisk förklaring går ut på att översätta moraliska påståenden till påståenden om något vi kan uppfatta i sinnevärlden – eller med andra ord i naturen. Exempel på en sådan översättning kan vara att ”det rätta” är lika med ”det som gör människor lyckliga.” Poängen med detta är att det moraliska språket ofta kan verka abstrakt och svårgripbart, och begrepp som ”godhet” eller ”rättvisa” kan verka hopplösa att definiera. Men om man kan säga att dessa begrepp egentligen bara är omskrivningar för något mer konkret, så blir etikerns jobb mycket enklare. Vid första anblick kanske ”lycka” eller ”nytta” verkar lika abstrakta, men tänk efter på hur du i praktiken läser av en annan människa när du möter henne: visst är det mycket lättare att uppfatta ifall hon är lycklig än ifall hon är rättvis? Naturalismen ger också enkla och användbara svar på frågorna jag inledde med: skillnaden mellan moraliskt och icke-moraliskt är bara språklig, moraliska frågor är faktafrågor, moralen har samma sanningsvärde som de fenomen den beskriver, man kan bevisa etiska påståenden lika väl som alla andra, och bevisen bygger på händelser och förhållanden som vi alla kan observera.

Men är det verkligen så att vi kan göra den här sortens enkla översättningar? Visst kan många hålla med om att exempelvis lycka är något gott, men är det det enda goda? Uttömmer en lyckokalkyl det moraliska begreppet, eller är det inte så att hur många olika goda ting vi än räknar upp så kvarstår själva godheten som något eget – närmare bestämt den egenskap alla de goda tingen har gemensam och som gör att vi alls kan placera dem på samma lista? Naturalismen vill att vi skall resonera oss fram med förnuftsskäl, men har vi inte ibland väldigt starka moraliska intuitioner som står emot alla förnuftiga argument? Förresten faller naturalisterna i den logiska fällan att de försöker härleda värderingar om hur något borde vara ur beskrivningar av hur det råkar vara. De filosofer som tycker att det ligger något viktigt i dessa protester kallas etiska intuitionister. Intuitionisterna menar alltså att det finns en unikt moralisk egenskap som gör något rätt eller fel. Detta ger delvis annorlunda svar på frågorna ovan: moraliska fenomen är de som har en moralisk egenskap, de skiljer sig från faktafrågor genom att de väcker moraliska känslor hos oss, en moral är sann om den har en korrekt uppfattning om moraliska egenskaper, efterom dessa egenskaper är verkliga måste det också vara möjligt att konstruera etiska bevis, och bevisen bygger på våra moraliska intuitioner.

Problemen för intuitionismen är lätta att se. En moralisk egenskap är inte identisk med någon annan egenskap som förekommer i världen, så det enda sättet att hitta den är genom reflektion. Med andra ord sker all argumentation och alla försök till bevis enbart med hänvisning till inre upplevelser, det finns inget yttre att peka på. Detta gör att intuitionister alltid kan anklagas för att vara subjektiva, man kan alltid fråga sig hur allmängiltiga deras intuitioner egentligen är.

Drar man den tanken till sin spets kan man tycka att både naturalister och intutionister gör samma misstag: de söker efter etisk kunskap, vilket leder dem in i olösbara debatter om sanning och bevis. I själva verket, säger en tredje grupp filosofer, är moraliska uttalanden inte påståenden om något över huvud taget. De är bara ett annat sätt att uttrycka känslor av gillande eller ogillande. Att kalla något gott eller ont är det samma som att säga ”Hurra!” eller ”Usch!” Detta liknar ju naturalismen genom att vara en typ av översättning, skillnaden är att emotivismen inte anser att det moraliska språket beskriver något – vilket gör att det inte kan finnas någon moralisk kunskap. Emotivister svarar alltså på de inledande frågorna genom att underkänna de flesta av dem: det finns egentligen inga moraliska fenomen eller frågor, och då kan förstås inte moral vara sann eller bevisas på något sätt.

Det finns något tilltalande i att hugga av den gordiska knuten på detta sätt, men det är svårt att undkomma den intuitionistiska protesten: är det verkligen detta vi menar med moral? Och även om det skulle råka vara en korrekt beskrivning på hur vi ibland använder moraliska uttryck, är det innerst inne detta vi vill att moralen skall vara?

Normativ Etik

Vi har alltså bestämt oss för att ge någon slags moraliska föreskrifter. Det är ju många andra som också försöker göra detta, så vad är det för speciellt med den filosofiska etiken? Enkelt uttryckt: den filosofiska metoden. Filosofen använder argument för att stödja sin teori och sätter ihop den på ett sätt som undviker självmotsägelse – det är det vi kallar systematisering. För att detta systembygge skall stå så stabilt som möjligt försöker man härleda allting i det från en eller ett fåtal principer som antingen är självklara eller lätta att argumentera för.

Valet av principer är uppenbarligen viktigt eftersom det blir utgångspunkten för allt annat, och den första principen i all filosofi är att definiera vad det egentligen är man pratar om. Så vad är etikens ämne? Jag har redan ringat in att det handlar om mänskligt beteende, närmare bestämt hur vi uppför oss mot andra människor. Ett annat uttryck för detta är att vi undersöker mänskliga handlingar i sociala situationer, eller som kan ha sociala konsekvenser. Men det finns en komplikation här: handlingar sker inte i ett vakuum, varje handling har både en förhistoria och efterverkningar. Först tänker jag göra något, sedan gör jag det, och slutligen får jag skåda resultatet. Tidsperspektivet kan utsträckas väldigt långt om man så vill. En enkel tidslinje kan se ut så här:

Avsikt > Handling > Effekt

Den här uppdelningen är nödvändig om etiken skall kunna fånga in hur vi i praktiken resonerar kring moral. Låt oss ta ett exempel: person A har dödat person B. Själva handlingen var att avlossa ett skott med en pistol. Men i de flesta moderna juridiska sammanhang stirrar man sig inte blind på blotta handlingen, utan man gör olika bedömningar av vad som egentligen hände, och sätter olika namn på händelsen, beroende på avsikt och effekt. Om avsikten saknas (det var inte meningen) kallas det ”dråp” eller kanske bara ”vådaskott”, om avsikten att döda fanns men effekten uteblev (offret överlevde) kallas det ”mordförsök”. Det blir bara ett ”mord” om hela kedjan är komplett, så att säga. Att jag använder juridiska termer beror på att den här typen av lagar är ett försök att fånga in ett samhälles moraluppfattning. Visst anser vi att om någon gör något dåligt, men oavsiktligt, så är det en förmildrande omständighet? Någon som är illasinnad men klantig, och därmed misslyckas med sina dåliga handlingar, är svårare att förlåta, men i praktiken låter vi ofta den personen komma lindrigare undan – antagligen eftersom vi har en känsla av att den totala moraliska beräkningen inte bara kan ta hänsyn till den som handlar utan också till de som påverkas av handlingen.

Inför den här komplexiteten har många filosofer resonerat att någon av tidslinjens tre delar måste vara den viktigaste. Inte så att man ignorerar de andra två, men man försöker förklara dem som biverkningar eller stödfunktioner till huvudsaken. Detta gör ju systemet mycket enklare än ifall man skulle ha tre lika viktiga faktorer att ta hänsyn till. I den fortsatta diskussionen kommer jag att dela upp de etiska teorierna efter dessa tre huvudspår och titta på deras för- och nackdelar var för sig.

Sinnelagsetik: det är avsikten som är viktigast.

Pliktetik: det är handlingen i sig som är viktigast.

Konsekvensetik: det är effekten som är viktigast.