Metaetik

Vad skiljer moraliska fenomen från icke-moraliska? Varför är en viss fråga moralisk istället för en faktafråga? Är moralen sann? Kan man bevisa att en viss etisk utsaga stämmer? Vad bygger man sådana bevis på?

I mitt allra första inlägg om moral och etik beskrev jag moral som en typ av mänskligt beteende. Detta är inte det enda möjliga sättet att beskriva det. Jag gjorde ett val att lägga fram det på det viset, inte för att jag nödvändigtvis tror att det är det mest riktiga utan för att jag misstänker att det är den typen av förklaring en nybörjare i ämnet lättast kan förstå.

Inom metaetiken kallas denna typ av teori för etisk naturalism. En naturalistisk förklaring går ut på att översätta moraliska påståenden till påståenden om något vi kan uppfatta i sinnevärlden – eller med andra ord i naturen. Exempel på en sådan översättning kan vara att ”det rätta” är lika med ”det som gör människor lyckliga.” Poängen med detta är att det moraliska språket ofta kan verka abstrakt och svårgripbart, och begrepp som ”godhet” eller ”rättvisa” kan verka hopplösa att definiera. Men om man kan säga att dessa begrepp egentligen bara är omskrivningar för något mer konkret, så blir etikerns jobb mycket enklare. Vid första anblick kanske ”lycka” eller ”nytta” verkar lika abstrakta, men tänk efter på hur du i praktiken läser av en annan människa när du möter henne: visst är det mycket lättare att uppfatta ifall hon är lycklig än ifall hon är rättvis? Naturalismen ger också enkla och användbara svar på frågorna jag inledde med: skillnaden mellan moraliskt och icke-moraliskt är bara språklig, moraliska frågor är faktafrågor, moralen har samma sanningsvärde som de fenomen den beskriver, man kan bevisa etiska påståenden lika väl som alla andra, och bevisen bygger på händelser och förhållanden som vi alla kan observera.

Men är det verkligen så att vi kan göra den här sortens enkla översättningar? Visst kan många hålla med om att exempelvis lycka är något gott, men är det det enda goda? Uttömmer en lyckokalkyl det moraliska begreppet, eller är det inte så att hur många olika goda ting vi än räknar upp så kvarstår själva godheten som något eget – närmare bestämt den egenskap alla de goda tingen har gemensam och som gör att vi alls kan placera dem på samma lista? Naturalismen vill att vi skall resonera oss fram med förnuftsskäl, men har vi inte ibland väldigt starka moraliska intuitioner som står emot alla förnuftiga argument? Förresten faller naturalisterna i den logiska fällan att de försöker härleda värderingar om hur något borde vara ur beskrivningar av hur det råkar vara. De filosofer som tycker att det ligger något viktigt i dessa protester kallas etiska intuitionister. Intuitionisterna menar alltså att det finns en unikt moralisk egenskap som gör något rätt eller fel. Detta ger delvis annorlunda svar på frågorna ovan: moraliska fenomen är de som har en moralisk egenskap, de skiljer sig från faktafrågor genom att de väcker moraliska känslor hos oss, en moral är sann om den har en korrekt uppfattning om moraliska egenskaper, efterom dessa egenskaper är verkliga måste det också vara möjligt att konstruera etiska bevis, och bevisen bygger på våra moraliska intuitioner.

Problemen för intuitionismen är lätta att se. En moralisk egenskap är inte identisk med någon annan egenskap som förekommer i världen, så det enda sättet att hitta den är genom reflektion. Med andra ord sker all argumentation och alla försök till bevis enbart med hänvisning till inre upplevelser, det finns inget yttre att peka på. Detta gör att intuitionister alltid kan anklagas för att vara subjektiva, man kan alltid fråga sig hur allmängiltiga deras intuitioner egentligen är.

Drar man den tanken till sin spets kan man tycka att både naturalister och intutionister gör samma misstag: de söker efter etisk kunskap, vilket leder dem in i olösbara debatter om sanning och bevis. I själva verket, säger en tredje grupp filosofer, är moraliska uttalanden inte påståenden om något över huvud taget. De är bara ett annat sätt att uttrycka känslor av gillande eller ogillande. Att kalla något gott eller ont är det samma som att säga ”Hurra!” eller ”Usch!” Detta liknar ju naturalismen genom att vara en typ av översättning, skillnaden är att emotivismen inte anser att det moraliska språket beskriver något – vilket gör att det inte kan finnas någon moralisk kunskap. Emotivister svarar alltså på de inledande frågorna genom att underkänna de flesta av dem: det finns egentligen inga moraliska fenomen eller frågor, och då kan förstås inte moral vara sann eller bevisas på något sätt.

Det finns något tilltalande i att hugga av den gordiska knuten på detta sätt, men det är svårt att undkomma den intuitionistiska protesten: är det verkligen detta vi menar med moral? Och även om det skulle råka vara en korrekt beskrivning på hur vi ibland använder moraliska uttryck, är det innerst inne detta vi vill att moralen skall vara?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: