Common sense
Filosofi, är inte det ett väldigt konstigt sätt att tänka som struntar i, eller rentav förnekar, det vårt sunda förnuft säger oss?
Inte alltid.
När jag skriver om sunt förnuft tänker jag oftast på den engelska termen ”common sense”, vilket mer ordagrant kan översättas ”vanlig uppfattning”. Alltså uppfattningen man har i en fråga innan man tänkt särskilt djupt på den. I själva verket är en viktig del av hur man bedömer filosofiska idéer att mäta dem mot denna common sense. Något som intuitivt verkar fullständigt galet betraktas med misstro. På det hela taget visar filosofer i praktiken en stark tilltro till människans ”naturliga” uppfattningar om saker och ting, men de kan behöva finslipas på olika punkter. Man lägger inte gärna fram teorier om att upp är ned och svart är vitt. Om de flesta människor uppfattar världen på ett bestämt sätt finns det antagligen en bra anledning till det. Men det finns tillfällen då det sunda förnuftet inte räcker till, där det verkar vara litet slarvigt med detaljerna eller rentav säga emot sig självt. Då måste filosofin gripa in.
Det finns förstås undantag – filosofer som vill göra ett radikalt brott med den vanliga uppfattningen på en eller flera punkter. Men lägg märke till att dessa filosofer brukar ägna mycket tid åt att motivera varför de bryter mot common sense. De inser tydligen att de måste övervinna ett motstånd.
Jag vill i det sammanhanget tillägga att de radikala filosoferna inte är de enda som har något att bevisa. Även common sense-filosofer är skyldiga oss en förklaring av hur det kan komma sig att den vanliga uppfattningen är riktig.
Konsekvensetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på konsekvenserna av dess handlingar? Avsikterna kan vi aldrig vara säkra på, människor kan ju ljuga eller minnas fel eller helt enkelt ha dålig självinsikt. Handlingarna i sig räcker inte till eftersom man måste ta hänsyn till omständigheterna också. Kan man verkligen tycka att en person är moralisk som bara följer en regelbok för vilka handlingar som skall utföras, oavsett situationen? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken konsekvensen blev – det är det enda som har någon betydelse för framtiden och påverkar oss alla, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.
Ibland används effektetik som synonym för denna teori, eftersom effekten eller resultatet av handlingen är ett annat sätt att säga ”konsekvens.” Man brukar också göra underavdelningar till teorin efter hur man svarar på frågan ”konsekvenser för vem?” Beroende på människosyn och andra faktorer kan man bestämma sig för att bara bry sig om sig själv (egoism), att bry sig om ett visst urval av andra människor (altruism) eller att bry sig om hela mänskligheten (universalism). Det här valet kan kräva litet ytterligare motivering, men än så länge har vi inte hittat några allvarliga problem med konsekvensetiken som sådan.
Den första stora stötestenen är att bestämma vad som skall räknas som en god konsekvens. Är det självklart? Om inte, hur motiverar man det? Konsekvensetiker får ägna mycket tid åt att argumentera för varför exempelvis ”lycka” eller ”nytta” är det största goda man kan sträva efter.
Nästa viktiga fråga är: hur kan man förutsäga framtiden? Det är ju det teorin tycks kräva av oss. När vi väljer mellan olika handlingsalternativ skall vi ta det som kommer att leda till bäst konsekvenser i framtiden, men det kan man ju aldrig vara helt säker på. Svaret brukar vara att luta sig mot sannolikhet – men betyder det att man skall formulera regler och alltid gå på det som är statistiskt rätt, eller får man göra undantag och bedöma enskilda handlingar efter unika förutsättningar? I vilket fall ställs stora krav på oss att göra prognoser.
Även om vi kan lösa allt detta, har vi kvar testet mot ”magkänslan”. Kan vi tycka att ett handlande som ”slutar lyckligt” är moraliskt även om det inte fanns någon moralisk tanke bakom? Konsekvensetik kan ge intryck av att vara en känslokall matematisk uträkning. I värsta fall kan man tänka sig en situation där någon egentligen försöker göra någon annan illa, men genom en slump råkar det bli tvärtom. Vad skall vi säga om det? En benhård konsekvensetiker kan hävda att vi inte över huvud taget skall ge avsikten eller handlingen några moraliska etiketter, utan spara dem till konsekvenserna. Men är det verkligen så vi tänker?
Pliktetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på vad den faktiskt gör för något? Handlingar talar högre än ord, heter det ju. Att ha goda avsikter är förstås fint, men om de avsikterna inte omsätts i praktisk handling är de väl inte särskilt mycket värda? Konsekvenserna kan vi aldrig veta vilka de blir, det kan alltid hända något oförutsett som stjälper våra planer och som vi inte kan hållas ansvariga för. Dessutom finns det oftast mer än en konsekvens, vilken är det då vi skall ta hänsyn till? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken handling som utfördes – det är det enda som alla kan observera, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.
Om man lägger fokus på själva ögonblicket då det händer något, då någon gör något, kommer man lätt till slutsatsen att handlingar är bra eller dåliga i sig själva, oavsett motiven eller resultaten. Om man nu bestämmer att en viss handling alltid är rätt, då blir det också en moralisk plikt att alltid utföra den handlingen när en situation uppkommer där den passar in. Alltså går det att ställa upp ett antal principer eller regler för handlande. Detta verkar vara en okomplicerad etik att hålla sig till, eller hur? Inget plågsamt bearbetande av den egna personligheten, som sinnelagsetiken kräver, och inget grubblande över framtiden, så som konsekvensetiken leder till. Allt man behöver göra är att följa regelboken. Om A, så B. Enkelt.
Men vänta ett tag. Hur väljer man sina principer? Vad bygger de på – försöker man hävda deras självklarhet, eller lutar man sig mot någon auktoritet? Hur kan man motivera en auktoritetstro? Vem har skrivit regelboken?
Att påstå att handlingar har någon slags inneboende moralisk egenskap som gör dem rätt eller fel av sig själva kan låta rimligt, men att sedan sätta fingret på den egenskapen är svårt. Det visar sig snabbt att ”godhet” och ”ondska” är svåra att beskriva på något direkt sätt.
Det kan också uppstå problem med spänningar inom själva teorin. Anta att vi kommit fram till en viss uppsättning plikter eller regler. Vad händer om två eller flera principer säger mot varandra i en viss situation? Får man rangordna dem på något sätt eller måste man försöka omformulera problemet?
Även om vi kan hitta lösningar för dessa frågeställningar, räcker det? Stämmer pliktetiken med våra moraliska intuitioner? Tycker vi verkligen att det räcker med att följa lagens bokstav för att vara moralisk? Det mest extrema fallet skulle vara om någon uppfyller en etisk plikt inte av fri vilja, utan av tvång. Kan vi fortfarande kalla ett sådant handlande ”gott”? När vi tittar på andra sidan av tidsskalan, går det verkligen att helt bortse från de möjliga konsekvenserna? Känns inte det något oansvarigt?
Sinnelagsetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på dess avsikter? I vårt handlande är vi ofta begränsade av yttre faktorer, det är inte alltid möjligt att göra precis som vi vill, och det är väl inte särskilt rättvist att bedöma oss efter handlingar som vi inte kunnat styra över? Konsekvenser är ju ännu värre, de är beroende av en sådan mängd av händelser som vi helt saknar kontroll över att de blir omöjliga att beräkna. En sådan lös grund kan man inte bygga en etik på. Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är hur jag tänkte i en viss fråga – det är det enda jag kan ha definitiv kunskap om, och därför måste det vara utgångspunkten för min etik.
Men kan jag verkligen veta exakt hur jag tänkte? Minnet är ganska bedrägligt ibland, och man har ju en tendens att skönmåla sina egna avsikter – helt enkelt därför att man alltid vill se sig själv som en god person. För att inte nämna alla de tillfällen då man gör något utan att alls tänka efter före, bara som en reflex. Dessutom: även om jag kan vara säker på mitt minne och ärlig mot mig själv, kan jag verkligen räkna med det samma för alla andra? Hur kan man bedöma en annan persons sinnelag och avsikter? Tja, eftersom tankeläsning inte är möjlig får man gå på olika indicier. Det är inte omöjligt att avläsa någons avsikter från andra saker den sagt eller gjort, men det verkar heller inte som om det finns någon garanti för att det alltid kommer att vara möjligt.
Helt bortsett från problemet med en korrekt återgivning av någons sinnelag, kan man fråga sig ifall vi verkligen nöjer oss med en sådan förklaring. Är ”men jag menade väl” alltid ett giltigt försvar? Om någon begår en dålig handling inte av illvilja utan av okunskap eller inkompetens, hur bedömer vi det? I praktiken förväntar vi oss att våra medmänniskor skall ha vissa minimikunskaper och göra vissa förberedelser innan de tar sig an vissa uppgifter – till exempel tycker vi att någon bör ha körkort och vara nykter för att få köra bil. Med andra ord, för att bete sig på ett ansvarsfullt sätt bör man ha någon slags medvetenhet om möjliga konsekvenser av det man gör… och då har vi hamnat på en annan del av tidslinjen än den rena sinnelagsetiken vill befatta sig med.
Det finns en variant av teorin som åtminstone delvis svarar på dessa motargument – den kallas dygdetik, och man brukar hänvisa till Aristoteles som dess grundare. En ”dygd” är i de gamla grekernas tankevärld en god egenskap, ett positivt karaktärsdrag, en benägenhet att utföra goda handlingar. Att vara moralisk enligt detta synsätt handlar om att vara väl förberedd: man skall bygga upp sin karaktär genom träning, så att man får goda egenskaper. Att vara till exempel vänlig, generös eller modig är inte en dygd om man gör det automatiskt, utan att tänka. För att vara moralisk måste man förstå varför dygderna är goda, så att man gör goda handlingar av rätt orsaker. Med andra ord måste man jobba mycket med sig själv för att utrota självbedrägeri och öka sina kunskaper.
Frågan hur man kan bedöma en annan persons dygder kvarstår. Det är i och för sig något lättare än att sätta sig in i förflugna sinnestillstånd: om en person verkligen har jobbat på att bli modig, exempelvis, så bör det gå att följa ett spår av modiga handlingar i dennes förflutna som tecken på att dygden finns där. Detta kan vara till hjälp när man skall bedöma motiv, javisst, men räcker det verkligen för att alltid väga den moraliska halten i varje enskild handling?
Den svåraste frågan av alla finns också kvar: vad skall räknas som en god avsikt eller en dygd? För Aristoteles var det självklart att det goda är det som ”alla” anser är gott – alla fria medborgare i en grekisk stadsstat, vill säga. I dag är våra historisk-kulturella referensramar bredare, så det blir svårt för oss att ge ett så enkelt svar.
Filosofi för alla 