Pliktetik

Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på vad den faktiskt gör för något? Handlingar talar högre än ord, heter det ju. Att ha goda avsikter är förstås fint, men om de avsikterna inte omsätts i praktisk handling är de väl inte särskilt mycket värda? Konsekvenserna kan vi aldrig veta vilka de blir, det kan alltid hända något oförutsett som stjälper våra planer och som vi inte kan hållas ansvariga för. Dessutom finns det oftast mer än en konsekvens, vilken är det då vi skall ta hänsyn till? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken handling som utfördes – det är det enda som alla kan observera, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.

Om man lägger fokus på själva ögonblicket då det händer något, då någon gör något, kommer man lätt till slutsatsen att handlingar är bra eller dåliga i sig själva, oavsett motiven eller resultaten. Om man nu bestämmer att en viss handling alltid är rätt, då blir det också en moralisk plikt att alltid utföra den handlingen när en situation uppkommer där den passar in. Alltså går det att ställa upp ett antal principer eller regler för handlande. Detta verkar vara en okomplicerad etik att hålla sig till, eller hur? Inget plågsamt bearbetande av den egna personligheten, som sinnelagsetiken kräver, och inget grubblande över framtiden, så som konsekvensetiken leder till. Allt man behöver göra är att följa regelboken. Om A, så B. Enkelt.

Men vänta ett tag. Hur väljer man sina principer? Vad bygger de på – försöker man hävda deras självklarhet, eller lutar man sig mot någon auktoritet? Hur kan man motivera en auktoritetstro? Vem har skrivit regelboken?

Att påstå att handlingar har någon slags inneboende moralisk egenskap som gör dem rätt eller fel av sig själva kan låta rimligt, men att sedan sätta fingret på den egenskapen är svårt. Det visar sig snabbt att ”godhet” och ”ondska” är svåra att beskriva på något direkt sätt.

Det kan också uppstå problem med spänningar inom själva teorin. Anta att vi kommit fram till en viss uppsättning plikter eller regler. Vad händer om två eller flera principer säger mot varandra i en viss situation? Får man rangordna dem på något sätt eller måste man försöka omformulera problemet?

Även om vi kan hitta lösningar för dessa frågeställningar, räcker det? Stämmer pliktetiken med våra moraliska intuitioner? Tycker vi verkligen att det räcker med att följa lagens bokstav för att vara moralisk? Det mest extrema fallet skulle vara om någon uppfyller en etisk plikt inte av fri vilja, utan av tvång. Kan vi fortfarande  kalla ett sådant handlande ”gott”? När vi tittar på andra sidan av tidsskalan, går det verkligen att helt bortse från de möjliga konsekvenserna? Känns inte det något oansvarigt?

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: