Monthly Archives: september, 2012

Medvetandet och Yttervärlden

Det finns ett sätt att tänka som ligger till grund för många diskussioner om både verklighet och kunskap, nämligen uppdelningen mellan subjekt och objekt, mellan ”jaget” och resten av världen. Hur kommer det sig att vi gör denna uppdelning, och vart leder den våra resonemang?

Till att börja med: visst tror du att du är något? Att du finns till, menar jag, och att det finns en skillnad mellan dig och andra saker? Den upplevelsen vågar jag nog påstå är allmänmänsklig. Vad är då detta något, som de flesta kallar ”jag”? Är jag bara någonting fysiskt, en kropp? För många känns en sådan beskrivning ofullständig. Det verkar också finnas något mentalt – något vi kallar tankar, känslor, minnen och förhoppningar. I äldre filosofi kallas detta ”själen”, men vi använder inte det ordet så ofta i dag eftersom det blivit så starkt kopplat till vissa specifika föreställningar om vad denna själ är för något. Vi talar istället om ”medvetandet”, ett ord som är mer neutralt. Ordet antyder aktivitet – ett medvetande är alltid medvetet om något, det har en inriktning, ett fokus.

Utan att gå in på den ontologiska frågan ifall det finns olika substanser, så verkar det åtminstone i våra upplevelser finnas en skillnad mellan mental och fysisk aktivitet. Det fysiska är väl avgränsat – vi kan på många sätt märka var gränsen mellan den egna kroppen och resten av världen går. Det mentala är mer flytande. På ett sätt kan det inte komma längre än kroppens gränser. Men på ett annat sätt är det obegränsat – i fantasin kan vi resa hur långt som helst i tiden och rummet.

Vi vill inte gärna tro att medvetandet faktiskt lämnar kroppen. Alternativet är att yttervärlden på något sätt kommer in i medvetandet. Detta uttrycks ofta i filosofin som att medvetandet avbildar yttervärlden eller som att vi bygger mentala modeller av verkligheten. Jag har en karta i huvudet, yttervärlden är terrängen. Men hur bra är kartan? Var kommer den ifrån? Hur gör jag när jag ritar den?

Grundinställningen som en filosof har till dessa frågor kallas skepticism. Att vara litet skeptisk brukar anses nyttigt inom all filosofi och vetenskap, det är bra att inte ta saker för givna. I just det kunskapsteoretiska fallet så är grunden för skepsis att vår kunskap om yttervärlden uppenbarligen inte är perfekt. Till att börja med är människor oeniga om många fakta när det gäller världen, vi tycks uppfatta den på olika sätt. Dessutom har vi väl alla upplevt att våra sinnen lurar oss ibland och att vi ser eller hör fel. Minnet är extremt opålitligt. Hallucinationer och drömmar uppfattas ofta som verkliga under tiden de utspelas, så hur vet jag att jag inte drömmer just nu? Det verkar allt som allt finnas rätt så många felkällor.

En extremt långt driven skepticism kallas solipsism. Solipsisten förnekar helt sonika att det går att få någon kunskap om världen utanför det egna jaget. Argumentet är att ifall det över huvud taget finns en värld, så är skillnaden mellan den och medvetandet så radikal att all kommunikation mellan de två måste vara omöjlig. Motargumentet kan lyda: ”Om du verkligen tror på det där, varför pratar du då med mig?” Det är lätt att avfärda solipsismen på pragmatiska grunder: om yttervärlden faktiskt finns blir resultatet av att inte tro på den starkt negativt, medan om allting jag upplever bara är fantasier skapade inom mitt eget medvetande spelar det ingen roll vad jag tror. För den delen, om det är jag som fantiserat fram världen, varför har jag gjort ett så halvdant jobb?

I slutändan kan man inte logiskt motbevisa solipsismen eftersom förutsättningen för den är just att misstro alla bevis, så det enda man kan göra är att konstatera att den förutsättningen är så extrem att den leder vårt tänkande in i en återvändsgränd.

I filosofins historia har det funnits två vanliga varianter på hur man hanterar skepticism med mer konstruktiva metoder.

Rationalism: teorin att medvetandet skapar kunskap på egen hand.

Empirism: teorin att all kunskap baseras på erfarenhet av yttervärlden.

Tankeexperiment

När man formulerat en teori om hur något skulle kunna vara, eller borde vara, är nästa steg oftast att testa hur väl teorin håller när den utsätts för verkligheten. Inom vetenskap kallas sådana test för experiment. Syftet med ett experiment är oftast att utsätta teorin för maximal påfrestning, därför söker man upp så extrema förhållanden som möjligt.

I filosofin (eller för den delen andra human- och samhällsvetenskaper) kan man inte göra verkliga experiment så ofta, så man får nöja sig med att göra dem i tanken. Vanligtvis måste man konstruera exempel på situationer där teorin ställs på sin spets. Ibland går det att hitta exempel ur verkliga livet, i synnerhet inom etiken (det är detta vi kallar moraliska dilemman), men dessa exempel spelas fortfarande upp i vår tankevärld. Nu kanske någon har hört talas om psykologiska experiment där människor försattes i situationer där de fick tro att deras val hade verkliga konsekvenser, men sådana experiment görs inte längre eftersom det finns en risk att försökspersonerna lider skada av dem.

Så filosofen lägger fram en ”tänk om”-situation och funderar över hur en eller flera teorier skulle fungera i det sammanhanget. Som sagt gäller det att hitta extrema situationer, och detta kan vara en bidragande del till filosofins rykte för att vara svårbegripligt och långt ifrån vår vardagliga erfarenhet. Tankeexperiment är oftast inte exempel ur vardagen, så om det första man möter när man kommer i kontakt med filosofin är ett sådant experiment, utan att först få klart för sig varför filosofen tänker i så extrema banor, är det lätt att få ett dåligt intryck.