Det finns ett sätt att tänka som ligger till grund för många diskussioner om både verklighet och kunskap, nämligen uppdelningen mellan subjekt och objekt, mellan ”jaget” och resten av världen. Hur kommer det sig att vi gör denna uppdelning, och vart leder den våra resonemang?
Till att börja med: visst tror du att du är något? Att du finns till, menar jag, och att det finns en skillnad mellan dig och andra saker? Den upplevelsen vågar jag nog påstå är allmänmänsklig. Vad är då detta något, som de flesta kallar ”jag”? Är jag bara någonting fysiskt, en kropp? För många känns en sådan beskrivning ofullständig. Det verkar också finnas något mentalt – något vi kallar tankar, känslor, minnen och förhoppningar. I äldre filosofi kallas detta ”själen”, men vi använder inte det ordet så ofta i dag eftersom det blivit så starkt kopplat till vissa specifika föreställningar om vad denna själ är för något. Vi talar istället om ”medvetandet”, ett ord som är mer neutralt. Ordet antyder aktivitet – ett medvetande är alltid medvetet om något, det har en inriktning, ett fokus.
Utan att gå in på den ontologiska frågan ifall det finns olika substanser, så verkar det åtminstone i våra upplevelser finnas en skillnad mellan mental och fysisk aktivitet. Det fysiska är väl avgränsat – vi kan på många sätt märka var gränsen mellan den egna kroppen och resten av världen går. Det mentala är mer flytande. På ett sätt kan det inte komma längre än kroppens gränser. Men på ett annat sätt är det obegränsat – i fantasin kan vi resa hur långt som helst i tiden och rummet.
Vi vill inte gärna tro att medvetandet faktiskt lämnar kroppen. Alternativet är att yttervärlden på något sätt kommer in i medvetandet. Detta uttrycks ofta i filosofin som att medvetandet avbildar yttervärlden eller som att vi bygger mentala modeller av verkligheten. Jag har en karta i huvudet, yttervärlden är terrängen. Men hur bra är kartan? Var kommer den ifrån? Hur gör jag när jag ritar den?
Grundinställningen som en filosof har till dessa frågor kallas skepticism. Att vara litet skeptisk brukar anses nyttigt inom all filosofi och vetenskap, det är bra att inte ta saker för givna. I just det kunskapsteoretiska fallet så är grunden för skepsis att vår kunskap om yttervärlden uppenbarligen inte är perfekt. Till att börja med är människor oeniga om många fakta när det gäller världen, vi tycks uppfatta den på olika sätt. Dessutom har vi väl alla upplevt att våra sinnen lurar oss ibland och att vi ser eller hör fel. Minnet är extremt opålitligt. Hallucinationer och drömmar uppfattas ofta som verkliga under tiden de utspelas, så hur vet jag att jag inte drömmer just nu? Det verkar allt som allt finnas rätt så många felkällor.
En extremt långt driven skepticism kallas solipsism. Solipsisten förnekar helt sonika att det går att få någon kunskap om världen utanför det egna jaget. Argumentet är att ifall det över huvud taget finns en värld, så är skillnaden mellan den och medvetandet så radikal att all kommunikation mellan de två måste vara omöjlig. Motargumentet kan lyda: ”Om du verkligen tror på det där, varför pratar du då med mig?” Det är lätt att avfärda solipsismen på pragmatiska grunder: om yttervärlden faktiskt finns blir resultatet av att inte tro på den starkt negativt, medan om allting jag upplever bara är fantasier skapade inom mitt eget medvetande spelar det ingen roll vad jag tror. För den delen, om det är jag som fantiserat fram världen, varför har jag gjort ett så halvdant jobb?
I slutändan kan man inte logiskt motbevisa solipsismen eftersom förutsättningen för den är just att misstro alla bevis, så det enda man kan göra är att konstatera att den förutsättningen är så extrem att den leder vårt tänkande in i en återvändsgränd. Det är en orimlig premiss eftersom den förutsätter det som skulle bevisas.
I filosofins historia har det funnits två vanliga varianter på hur man hanterar skepticism med mer konstruktiva metoder.
Rationalism: teorin att medvetandet skapar kunskap på egen hand.
Empirism: teorin att all kunskap baseras på erfarenhet av yttervärlden.
Filosofi för alla 
Intressant, men jag tycker att den inledande frågan om subjekt och objekt försvann på vägen i din text. Den handlar ju inte så mycket om ”utanför och innanför” kroppen eftersom det även handlar om att betrakta yttre företeelser som objekt eller subjekt. Många hävdar att det pågår ett globalt paradigmskifte som innebär en förskjutning mot objektifiering. I ett sånt sammanhang är din inledande frågeställning spännande.
Jag kan tolka din kommentar på flera olika sätt.
Det första är att du är ute efter frågan om det annanpsykiska. Det vill säga följdfrågan som uppstår efter att man lämnat solipsismen bakom sig: om jag nu antar eller anser det bevisat att det finns en värld utanför mig, hur kan jag då veta att det i den världen finns andra medvetanden som liknar mitt? Det är sant att jag lämnade den frågan därhän i ovanstående introduktion. Mest beror det på att svaret blir analogt med hur man motbevisar solipsismen. Föreställningen att alla de personer jag möter egentligen inte är personer utan i själva verket något slags robotar… tja, den teorin kräver så mycket mentala krumbukter att den lätt kan avfärdas med Ockhams rakkniv. Att tro på andra medvetandens existens är den klart enklare teorin.
Den andra tolkningen är att du frågar efter vad för sorts ting som över huvud taget kan vara subjekt. Där är åtminstone den klassiska filosofins ståndpunkt att det bara är medvetanden – det vill säga människor, gudar och eventuella mellanting – som kan vara subjekt. Själva definitionen av begreppet ”subjekt” innefattar ju intentionalitet, så det är svårt att se hur det skulle kunna breddas så mycket mer. Om det finns någon nutida filosof som företagit sig ett sådant projekt så är det mer än jag känner till, och du får gärna upplysa mig vidare.
Slutligen kan uttrycket ”objektifiering” ses som en ledtråd till att du menar det omvända, alltså ett begränsande av vad som betraktas som subjekt, något som Kant skulle kallat att behandla en människa som medel istället för mål, eller Marx skulle benämnt reifiering. I så fall ser jag det mer som en etisk diskussion än en ontologisk, även om det så klart finns kopplingar.
Det är nog i din avslutande kommentar som ligger närmast vad jag avsåg. I Kantiansk bemärkelse en etisk frågeställning. Men jag tror inte att den ”objektifiering” jag påstår pågår, är av instrumentell/etisk natur. Jag avser kanske en pågående förskjutning av det kollektiva medvetandet. Frågan är väl därför kanske meta-ontologisk snarare än ontologisk.
”Meta-ontologi”? Vad skulle det betyda? Om jag anar rätt vad du menar med objektifiering så är det bara en extrem konsekvens av en klassisk deterministisk materialism.
Det börjar låta som att du talar om en tidsanda som tenderar mot förtingligande eller alienering, vilket är mer en sociologisk diskussion än en filosofisk. Det ”kollektiva medvetandet” (en annan tveksam term) kan inte filosofera, filosofi kräver reflektion.
Det finns i och för sig en filosofisk växel man kan dra på att människor i vissa situationer beter sig som om de vore objekt, och det är den existentialistiska. Men att leva i ”ond tro” tror jag för det mesta är oreflekterat och till och med omedvetet. På en direkt fråga skulle de flesta förneka att de objektifierar sig själva.
Tack. Jag tror att du har fört min inledande fundering vidare. Vill helst hålla sociologi och begrepp som alienering utanför, men får väl ”reflektera” vidare på kammaren. Meta-ontologi? http://en.wikipedia.org/wiki/Meta-ontology
Hmm, man kan visst inte kommentera i hur många nivåer som helst på WordPress…
Meta-ontologi, som den artikeln definierar det, tycker jag har en tendens att falla tillbaks i psykologi. De flesta av frågorna som listas är inte egentligen överordnade de ontologiska frågorna, de är reflektioner tillbaks till frågeställaren. I och för sig kan man säga att de ifrågasätter ontologins objektivitet, vilket är en slags meta-fråga. Andra hör till sanningsteori (”Do ontological questions have objective answers?”) eller är i min mening rätt och slätt ontologiska, och inte det minsta meta (de sista två i listan).
I vilket fall: syftet med min artikel är inte att diskutera samhället, utan att ge en ingång i förutsättningarna för den klassiska epistemologin. Det enda jag är ute efter här är att reda ut vilka frågeställningar som empirismen och rationalismen försöker besvara.
Det är nog så lovvärt.