Monthly Archives: januari, 2013

Sanningsteori

Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.

Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra.  Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.

En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…

Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.

Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.

I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.

En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.

Definitionen av kunskap

Om jag säger att jag har kunskap om något, eller att jag vet något (kunnande och vetande kan i detta sammanhang ses som synonymer), vad är det då jag menar? Man har genom historiens gång lagt in många olika betydelser i begreppet ”kunskap” och det är inte helt lätt att hålla reda på dem.

En av de vanligaste uppdelningar som görs är den mellan praktisk och teoretisk kunskap. Med praktisk menas i detta fall förmågan att kunna göra något, att kunna utföra en handling. Oftast tänker man på en fysisk handling, till exempel att kunna cykla. Men det är värt att påpeka att det också finns mentala färdigheter, exempelvis att kunna räkna. Den teoretiska kunskapen handlar istället om förståelse av ett sammanhang – att veta hur något ligger till, att kunna förklara hur något fungerar. Exempelvis att veta hur en cykel fungerar eller varför matematiska formler ser ut som de gör.

Som kanske märks går det att ha både praktisk och teoretisk kunskap om alla ämnen, och gränsen mellan dem är ofta flytande. Men när filosofer försökt ge sina definitioner har de mestadels hakat upp sig på den teoretiska formen. Att ha kunskap betyder då att man har en riktig föreställning om hur något ligger till. Eftersom sättet man visar sådan kunskap är genom språket, genom att man gör ett uttalande om det man vet, kallas det också påståendekunskap.

Så när kan vi säga att vi har den sortens kunskap? Vad finns det för skillnad mellan en kunnig och en okunnig person? Hur vet vi om ett visst påstående uttrycker kunskap, och inte bara är en fördom eller en missuppfattning? Det klassiska sättet att filosofera om detta är att utgå från ett antal diskussioner som Platon för om ämnet, till stor del i dialogen Theaitetos. Man börjar som sagt med ett påstående eller omdöme om något. Den som gör påståendet måste för det första tro på det själv, måste ha en övertygelse. Om man medvetet ljuger eller skämtar om något så kan det yttrandet knappast kallas kunskap. För det andra behöver påståendet vara sant. Att hävda något som är falskt kan inte räknas som kunskap, hur övertygad man än är om det. Slutligen behövs någon förmedlande länk mellan övertygelsen och sanningen, något som berättigar att man tror på sin sak. En gissning som plockats ur luften kan visa sig vara sann, men om man inte kan ange några goda skäl att tro på den så förblir den just en gissning och inte kunskap.

Man vet alltså något om man har en sann och berättigad övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är som en sorts ekvation: kunskap = övertygelse + goda skäl + sanning

Övertygelse brukar inte anses behöva någon närmare förklaring. Alla vet väl hur det känns att vara övertygad om något? Det är ett sinnestillstånd, en inställning som är omedelbar och oreducerbar.

Vad som är ett gott skäl kan däremot diskuteras länge och väl. Vanligtvis görs det i termer av vilken metod som används för att komma åt sanningen.

Sanning är det allra snårigaste begreppet. På sätt och vis påverkas alla de andra variablerna i ekvationen av vad man har för definition på sanning.