Argumentation

Filosofisk argumentationsanalys blandas ibland ihop med retorik. Är det inte samma sak, frågar många, båda handlar ju om vad som är ett bra argument? Det är på sätt och vis sant, men det handlar om två väldigt olika definitioner av ”bra”. Retoriken vill övertyga, eller åtminstone övertala, andra om en ståndpunkt. Alla argument som tjänar det syftet räknas som retoriskt bra. Argumentationsanalysen är istället ett verktyg för att själv förstå och lära sig något, ett sätt att hitta sin egen ståndpunkt. Ett filosofiskt bra argument är ett som du kan övertyga dig själv med och ärligt stå för. Du kan naturligtvis också använda analysen som metod för att ”plocka isär” någon annans argumentation.

Hur känner man igen ett argument som är bra på det filosofiska sättet? Till att börja med kan man konstatera att ett argument alltid också är ett påstående om något – om jag gör ett uttalande som bara är tomma ord, kan det inte användas som stöd för något annat (det blir då en så kallad plattityd eller platthet).

För att argumentet skall fungera måste det ingående påståendet vara sant. Om situationen är sådan att man inte lätt kan avgöra sanningen, måste man nöja sig med sannolikhet. Handlar påståendet om värderingar går det naturligtvis inte att applicera sanning eller sannolikhet, istället pratar man då om rimlighet. Detta är på sätt och vis en slags sannolikhet – sannolikheten att argumentets mottagare kommer att instämma i värderingen som hävdas. Dessa olika varianter av ett arguments kvalitet sammanfattar vi som kravet på hållbarhet. Ett exempel på ohållbar argumentation är när man gör ett ensidigt urval – det vill säga förtiger viss fakta och bara presenterar det som talar för ens egen sak. Eftersom sanningen har förvanskats kan inte argumentet anses hållbart.

Det andra stora kravet på ett argument är att det skall ha med saken att göra, det vill säga att argumentets påstående skall beröra ämnet som diskuteras och att det skall påverka hållbarheten hos det man argumenterar för. Vi kallar detta kravet på relevans. Det klassiska exemplet på irrelevant argumentation är personangrepp som använder fakta ur en viss del av en persons liv för att kasta tvivel över den personens förmåga på något helt annat område, eller helt enkelt smutskastar personen istället för att bemöta dess argument. Eftersom man då försöker implicera ett samband som inte finns, saknar argumentet relevans.

Jag har lagt fler exempel på dålig argumentation i en egen artikel.

Argumentationens delar

När vi skall analysera en argumentation vill vi sortera de ingående delarna i en viss struktur.

Först och främst måste vi veta vilken tes argumenten gäller. Detta är ståndpunkten som argumenten skall stärka eller försvaga. Man kan också kalla det slutsatsen som argumenten skall utgöra premisser för. Det är värt att notera vilken typ av påstående som görs i tesen. Om den är ett sakpåstående måste också argumenten vara det för att kunna styrka tesen, eftersom en sakfråga inte kan avgöras genom att hänvisa till värderingar. Omvänt så kan heller inte fakta på något direkt sätt leda till värderingar, så om tesen är ett värdepåstående (vilket är vanligare) måste åtminstone något av argumenten också vara det för att argumentationen skall hålla ihop. Sakpåståenden kan ingå som underargument (se nedan) för att förklara varför man anser ett värdepåstående rimligt, men de kan inte göra jobbet själva. Tesen måste i vilket fall vara just ett påstående, eller åtminstone gå att översätta till ett påstående. Om man försöker ställa upp exempelvis en fråga som tes, blir det omöjligt att förstå hur argumenten förhåller sig till tesen.

Argument som talar direkt till tesen kallas huvudargument eller första ordningens argument. Sådana argument har en avgörande effekt på tesens styrka om man accepterar dem. Ofta är huvudargument generella, svepande, eller rentav vaga eftersom de sammanfattar ett helt ämnesområde – det är då absolut nödvändigt med underargument som förklarar och preciserar huvudargumentet.

Om ett argument istället siktar på att underbygga eller undergräva ett annat argument kallas det underargument eller andra ordningens argument. Ett sådant argument kan ibland få misslyckas utan att det behöver rasera hela strukturen. Men ofta är de bärande, eftersom det är här konkreta fakta presenteras som talar för eller mot något mer generellt påstående.

Argument som stärker den tes eller det argument de riktas mot kallas argument för eller pro-argument. Om man vill bevisa en viss tes är det naturligtvis bra att hitta så många pro-argument som möjligt.

Argument som istället används till att försvaga en ståndpunkt kallas argument mot eller contra-argument. Varför skall man ta med sådana, kanske du frågar dig? Dels är det en fråga om intellektuell ärlighet: om jag överväger att införliva en viss tes i min tankeverksamhet bör jag först utsätta den för så hård prövning som möjligt. Dels är det ett skydd mot framtida angrepp: genom att ta upp en meningsmotståndares invändningar i förväg får jag en chans att desarmera dem genom att komma på contra-contra-argument. Och om din analys gäller en existerande argumentation, snarare än en du konstruerat själv, måste du naturligtvis ta med alla argument som finns i ditt källmaterial.

När man analyserat klart kan argumentationen presenteras i en översikt.