För att det skall bli så tydligt som möjligt hur en argumentation är uppbyggd brukar man göra en översikt som visar hur de olika argumenten logiskt förhåller sig till varandra. Detta kan göras på flera olika sätt, jag kommer här bara att visa ett av de vanligare.

Metoden går ut på att ge varje argument en kod bestående av bokstäver och siffror som visar dess plats i strukturen. Tesen som allting handlar om kallas T. Argument som är för tesen eller ett annat argument betecknas med ett P (för ”pro”) och de som är mot med ett C (för ”contra”). Dessutom används siffror för att särskilja argument som befinner sig på samma nivå av strukturen. Om man exempelvis har tre huvudargument för sin tes betecknas dessa P1, P2 och P3.

Huvudargument är alltså ganska enkla att beteckna, det blir något krångligare när det kommer till underargument. Ett sådant måste först beteckna vilken typ av argument det självt är, och sedan vilket annat argument det riktar sig till. Till exempel betyder C1P2 ”det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”. Om man sedan hittar ett motargument till motargumentet, heter det C1C1P2. Lägger man dessutom till ett argument som stöder detta motargument kommer det att heta P1C1C1P2. Ibland får jag frågan varför man bygger på argumentkedjan åt vänster, alltså sätter nya koder framför de föregående istället för efter. Anledningarna är dels att man snabbt vill kunna se vilken typ det aktuella argumentet är, och därför skall det stå först, dels att man vill kunna utläsa koderna som en mening liknande den ovan. För att ta det längre exemplet: ”detta är det första argumentet för det första argumentet mot det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”.

När alla argument skall ställas upp i en lista görs det också enligt en viss disposition. Tesen kommer naturligtvis först, därefter följer det första pro-argumentet. Om det argumentet har några underargument följer det första av dessa, har det i sin tur underargument kommer så det första av dessa, och så vidare. Principen är att man följer varje argumentkedja till sitt slut innan man börjar på en ny. Notera att detta bara gäller presentationen av strukturen – när man skall tänka ut alla argument behöver det inte göras i någon viss ordning.

Ett litet (ofullständigt) exempel på en översikt av detta slag:

T  Jag bör studera filosofi.

P1 Filosofi är roligt.

P1P1 Att lära sig nya saker är givande.

P2P1 Man träffar trevliga människor på en filosofikurs.

C1P1 Man kan väl inte göra saker bara för att de är roliga.

P2 Filosofi är nyttigt.

P1P2 Det är personligt utvecklande.

P1P1P2 Jag lär mig förstå hur jag själv och andra tänker.

P2P1P2 Jag lär mig att analysera argumentation.

P2P2 Det är användbart vid andra studier.

P1P2P2 Logiskt och kritiskt tänkande är alltid tillämpbart.

P2P2P2 Historiskt sett har all vetenskap sitt ursprung i filosofin.

C1P2P2P2 Men andra vetenskaper har utvecklats så att filosofi inte längre är relevant.

C1C1P2P2P2 De metodiska grundvalarna har inte förändrats, de är fortfarande filosofiska.

C1 Filosofi tjänar man inga pengar på.

C1C1 Pengar är inte det viktigaste i livet.

Efter uppställningen är klar, måste varje ingående argument analyseras för att se ifall det är hållbart och relevant. Därefter är det dags att dra en slutsats, ett samlat omdöme om ”vilken sida som vann”, alltså huruvida tesen skall antas eller förkastas.

Det enklaste sättet är att anta att alla (goda) argument är av ungefär samma vikt och helt enkelt räkna argumenten på pro- respektive contra-sidan. Vi tittar då på huvudargumenten och ser ifall de är stärkta eller försvagade av sina underargument.

Om vi tittar på det ovanstående exemplet, så har P1 två underargument pro och ett contra – det står alltså kvar, om än en aning försvagat. P2 har två underargument pro, som i sin tur är väl underbyggda – det finns ett contra-argument i kedjan under P2P2, men det blir i sin tur bemött. Alltså är P2 ett starkt argument. C1 har bara ett underargument contra, och är således väldigt svagt. Slutsatsen måste i detta exempel bli pro tesen.