Monthly Archives: augusti, 2014

Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Annonser

Hypotesprövning

Om vetenskaplighet består i att söka kunskap på rätt sätt, måste vi definiera det sättet. Ett ofta använt försök till en sådan definition är det vi kallar den hypotetisk-deduktiva (eller deduktiv-nomologiska) modellen. Den anger ett schema att följa som använder logiska regler för att göra en bedömning av hur nära sanningen en viss hypotes är.

Den hypotetisk-deduktiva modellen

1) Det finns ett problem. Något behöver förklaras. I det inledande steget är det viktigt att göra så klart för sig som möjligt vad frågan egentligen är.

2) En hypotes formuleras som en möjlig förklaring. Om hypotesen är sann ger den ett svar på frågan.

3) Ur hypotesen härleds en förutsägelse om vad som kommer att hända om hypotesen är sann. För att göra detta så exakt som möjligt specificeras förutsägelsen till en bestämd situation där man har kontroll över så många variabler som möjligt. Ofta betyder detta ett experiment under laboratorieförhållanden där alla påverkande faktorer är kända, men ibland är det inte möjligt utan man blir tvungen att göra direkta observationer av naturen. Härledningen är deduktiv: hypotesen är den ena premissen, testsituationen är den andra premissen, och förutsägelsen är slutsatsen. Därför kallas en sådan förutsägelse också en testimplikation.

4) Förutsägelsen prövas genom att experimentet eller observationen genomförs.

5) Om testet misslyckas vet vi logiskt att om slutsatsen är falsk, måste någon eller båda av premisserna också vara falsk(a). Det vill säga att antingen är hypotesen felaktig, eller så gjordes något misstag i experimentet (till exempel kan testsituationen ha påverkats av någon variabel vi inte kände till), eller båda delarna.

6) Om testet lyckades säger vi att detta stärker hypotesens sannolikhet. Logiskt är ett enda test inget säkert bevis, eftersom det alltid kan ha funnits någon tredje premiss vi inte kände till som var den egentliga orsaken. Så vi gör många test och samlar indicier för att belägga hypotesen induktivt.

Det måste påpekas att liksom alla logiska scheman säger denna modell inget om kvaliteten på ingångsvärdena. Så som jag beskrivit modellen finns inget steg där man frågar sig om hypotesen alls är värd att testa. I praktiken tar vetenskapliga experiment tid och arbetskraft i anspråk, så det är önskvärt att göra en gallring redan innan det kommer till teststadiet. För detta behövs kvalitativa kriterier på vilka hypoteser som är värda att undersöka. Ofta anses dessa kriterier också vara ett mått på hur vetenskaplig en hypotes är.

Krav på en hypotes

Prövbarhet (verifierbarhet): Den hypotetisk-deduktiva modellen måste gå att använda. Med andra ord måste det vara möjligt att konstruera en testsituation för hypotesen. Det är inte alltid nödvändigt att det skall vara prövbart här och nu, vissa hypoteser kanske bara går att testa vid bestämda tidpunkter (sådana som gäller olika himlafenomen, exempelvis) eller med instrument som ännu inte utvecklats (till exempel hypoteser om partiklar mindre än de vi hittills upptäckt). En sådan hypotes kan kallas vetenskaplig men obelagd. Däremot sorteras alla hypoteser bort som är principiellt omöjliga att pröva. Prövbarheten måste också vara intersubjektiv, varje experiment eller observation skall gå att upprepa av vem som helst. Inom den logiska empirismen kallades prövbarhetskravet verifierbarhet eftersom de ansåg att hypotesprövningens syfte var verifikation, vilket betyder ”bevis”. Senare filosofer påpekade det som nämnts ovan om att ingen prövning ger hundraprocentiga bevis, så man slutade använda det starka uttrycket.

Motsägelsefrihet: Att en hypotes inte skall säga emot sig själv kan låta som ett trivialt krav, men det är alltid värt att kontrollera för säkerhets skull. I synnerhet om hypotesen är komplicerad eller förutsätter flera mer etablerade sanningar.

Relevans: Hypotesen skall faktiskt förklara det som frågan gäller. En irrelevant hypotes avslöjas genom att den inte går att sätta in i sådana deduktioner som görs i modellen ovan.

Rimlighet: I vid mening bör hypotesen inte vara i konflikt med etablerade fakta och teorier. Visst kan man ifrågasätta gamla sanningar, men inte i onödan: om en ny hypotes skall ersätta en som redan fungerar väl bör den ha andra fördelar gentemot den gamla. Det är ingen idé att uppfinna hjulet på nytt.

De ovanstående betraktas som nödvändiga krav. Det finns två andra egenskaper en hypotes kan ha som anses önskvärda, om än inte absolut nödvändiga.

Räckvidd: Ju fler fakta en hypotes kan knyta ihop och förklara, desto bättre. En hypotes med stor räckvidd spänner över ett stort område. Ett klassiskt exempel är Newtons hypotes om gravitation, som hade större räckvidd än Aristoteles’ tidigare version – Newton kunde nämligen förklara mer än bara varför föremål faller till jorden, han kunde också förklara planeternas rörelser med en och samma hypotes.

Enkelhet: Hypoteser som är enklare än andra utan att tumma på förklaringskraften föredras oftast. Enkelhet säger ju inget om det principiella sanningsvärdet hos en teori, det är bara ett erkännande av att det i praktiken är lättare att pröva och använda sig av en enklare hypotes. Ett historiskt exempel är att den heliocentriska hypotesen (att solen är centrum i vårt stjärnsystem) mycket lättare förklarar planeternas rörelser än den geocentriska (att jorden är i centrum).

Att dessa inte ses som absoluta krav beror bland annat på att de kan komma i konflikt med varandra. Istället används de som måttstockar för att jämföra olika hypoteser med varandra. Om en ny hypotes vill ersätta en gammal, bör den vara överlägsen i antingen räckvidd eller enkelhet eller båda delarna. För ett avslutande exempel: Einsteins hypotes om gravitation ersatte Newtons, trots att den är mer komplicerad. Detta berodde på att Einsteins teori (kombination av hypoteser) som helhet hade större räckvidd än Newtons.