Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: