När vi vill analysera mer komplicerat språk än enskilda ord är nästa steg att titta på satser. En sats är den minsta kombinationen av ord som betyder något. Det finns en mängd olika typer av satser, som fyller olika funktioner, och filosofer har analyserat dem ingående, men inom själva filosofin och vetenskapen är man mest intresserad av de satser som påstår något. Ett påstående måste som minst innehålla ett subjekt samt ett predikat som beskriver en egenskap hos subjektet. Detta kan göras på två olika sätt, och därför delar vi upp påståenden i två typer.

Sakpåståenden beskriver hur något är, hävdar att något är ett faktum. De säger något som går att kontrollera, åtminstone i princip. Ett sakpåstående är antingen sant eller falskt, och det är världen som gör det så, inte åsikter. Sanning kan vara svårt att definiera, likaså hur vi vet om något är sant. Men poängen är att vilken sanningsteori vi än har, så är sakpåståenden sådana som kan kontrolleras mot den. Dessa påståenden kan vara villkorade på olika sätt, och vi kan markera att vi inte är helt säkra på dem med kvalifikationer som ”antagligen”, ”kanske”, eller ”jag tror”.

Värdepåståenden bygger som lätt kan inses på värderingar. Ofta är dessa värderingar moraliska eller estetiska till sin natur. Det som utskiljer dem är att de inte kan få sin sanning bekräftad genom jämförelse med en yttervärld, de är rena konstruktioner av våra medvetanden. Notera att man kan göra ett sakpåstående som handlar om värderingar utan att självt vara en värdering, till exempel när man beskriver någons åsikter. Värdepåståenden argumenterar vi kring i termer av deras rimlighet, istället för sanning. Rimlighet är om möjligt ännu svårare att definiera än sanning, men här kommer ett försök: något jag anser rimligt är något jag kan tänka mig att leva med, medan en sanning är något jag tvingas att leva med.