Category Archives: Essäer

Ondskans problem

Vad är ondska? Det är något som strider mot en moralisk uppfattning, mot en etik. Ordet implicerar också ett visst allvar, att det inte gäller triviala konflikter, men det är inte principiellt viktigt för diskussionen. Det går att tänka sig några möjliga förklaringar till att en individ gör det onda.

1) Hen omfattar en annan etik än vi (där ”vi” är de som gör bedömningen) och anser sig själv göra det rätta. Detta kan kallas relativ ondska.

2) Hen omfattar samma etik som vi, men gör ändå det onda. Detta är den absoluta eller rena ondskan.

3) Hen saknar all etik. Detta skulle jag snarare kalla nihilism eller sociopati än ondska, eftersom det inte föreligger något medvetet val av den onda handlingen.

Typ 3 kan räknas bort eftersom den i verkligheten är betydligt mer sällsynt än i den politiska retoriken, och dessutom saknar den som sagt moralisk agens. Den intressanta frågan blir: finns egentligen typ 2? Det är lätt att förstå lockelsen att anta dess existens, eftersom typ 1 är svårare att fördöma och riskerar att leda alla diskussioner ned i relativismens moras. Men hur är en person funtad som med vett och vilje gör något ont? Måste inte något av de villkoren saknas? Med andra ord, kan vi förstå en sådan person som annat än mentalt deficient (det vill säga egentligen ett fall av typ 3) eller möjligen vilseförd på något sätt (det vill säga att hen skulle välja det goda om bättre information fanns tillgänglig)?

Blir följden att vi inte kan säga att det finns onda individer, bara etiska system som är onda i bemärkelsen inkompatibla med våra egna? Kan vi säga att en etik är ond i någon starkare mening? Ja, om vi ställer upp minimikrav för en etik som vi hävdar är universella – ett system som inte uppfyller de kraven (exempelvis ”respekt för liv”) är då en dålig etik.

Komplikation: är alla människor rationella aktörer som agerar enligt ett komplett och konsekvent etiskt system? Nja. Det finns väl exempel på läpparnas bekännelse som motsägs i handling. Skall vi kalla en sådan person ond, en självbedragare eller bara förvirrad?

Vidare: är verkligen etiska teorier inkommensurabla? Är det inte så att varje person har möjlighet att välja mellan åtminstone några olika etiska principer? I så fall kan vi fälla en moralisk dom över själva valet – om vi har hittat den ovan nämnda universalistiska grunden.

Skolastikens återkomst

Det här inlägget kommer inte att ha något starkt centralt tema. Istället består det av ett antal funderingar som dykt upp när jag läste artikeln ”Varat: en fråga om uteslutning” av Martin Lembke i Filosofisk tidskrift 2/2013, s. 45-53.

Lembke är religionsfilosof, och hans ärende är ytterst sett att ge argument för en teistisk världsbild. Vägen dit går genom en blandning av ontologi och epistemologi. Titeln gäller varat, och inledningen gör klart att det huvudsakliga intresset är för metafysik, men sedan påstås att diskussionen väsentligen är av kunskapsteoretisk natur. Detta tycks mig prima facie märkligt. Alla exempel handlar om existensfrågor. Visst är ”uteslutningsprincipen” (UP) formulerad som en princip om förklaring, vilket låter kunskapsteoretiskt, men det som skall förklaras är alltid existens. Det är detta som leder mig att sätta den rubrik jag gör på mitt eget inlägg. Att tro att språkliga och logiska resonemang kring vad vi kan veta också kan säga oss något om världen, alltså om vad som finns, är inte det en definition så god som någon på skolastik?

Mer exakt menar Lembke att han formulerat en princip som han kan försvara logiskt, och att denna princip har kunskapsteoretiska konsekvenser. UP lyder som följer: ”För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns en icke-medlem av K som gör så att K inte är tom.” Om man då definierar en klass som ”klassen av alla naturliga ting”, betyder det att den bara kan förklaras av något som står utanför naturen, något… övernaturligt, kanske? Men det kommer också att visa sig senare i texten att Lembke är beredd att jonglera litet ur som helst med vad han definierar för klasser. Det tycks som om varje klass och dess komplement (d.v.s. icke-K) går att sätta in i UP i valfri ordning. Så jag kunde lika gärna säga att klassen av övernaturliga ting bara kan förklaras av något naturligt.

Något jag grubblar mycket över är vad för typ av ”förklaring” som Lembke är ute efter. Han avstår uttryckligen från att analysera detta begrepp närmare än att det skall vara ”upplysande”. Detta upplyser i vilket fall inte mig. Exemplen han tar upp tyder på att det är kausala eller genetiska förklaringar han har i åtanke. Han skriver också uttryckligen att det han tänker sig är att ”skapa, eller sammanfoga, eller förvandla”. Om det är sådana förklaringar vi söker, och vi erkänner att diskussionen faktiskt gäller existens, inte bara kunskap, förstår jag inte hur Lembke kan undvika den infinita regressens klassiska problem.

Hans tänkta motargument nr 5, att evighet (evig existens) inte förklarar något, är förstås en bra kritik mot föreställningen om en gud som den orörde röraren.

Följdsats A (”För varje klass K gäller, att om K är tom så finns det ingen förklaring till varför icke-K inte är tom”) kommer just av att Lembke anser UP vara symmetrisk. Min svårighet är att jag är skeptisk till att definiera en klass genom frånvaro av någon egenskap. Visst, inom formell logik beter sig icke-K precis som K, men om vi skall diskutera något med relevans för verkligheten ser jag inte det meningsfulla i att definiera klasser genom godtycklig exklusion. Vi kan diskutera ”klassen av alla ting som inte är små runda stenar” hur länge som helst, men vad ger det oss?

Å andra sidan är konsekvensen att klassen U (”den universella klassen av alla ting”, eller universum) inte kan förklaras ganska självklar. Den ontologiska frågan är snarare vad som ingår i U. Naturalistens position är att det finns en klass N som består av alla naturliga ting, samt att U=N. Teisten vill hävda att nej, det ingår även något icke-N inom U.

Lembkes slutkläm är att vända på resonemanget om naturen och istället postulera en klass A av allsmäktiga ting. Denna klass krävs enligt UP för att förklara att icke-A inte är tom. Med andra ord: vi vet alla att det finns en massa saker som inte är allsmäktiga, och för att förklara detta krävs att det finns något allsmäktigt.

Ett stort problem med detta bevis är att klassen av allsmäktiga ting är ett dåligt exempel eftersom egenskapen allsmäktighet inte går att ge någon vettig innebörd. Själva begreppet är paradoxalt. Det innefattar nämligen oändlig makt, och oändlighet är inte gripbart, det är inget ting som går att pressa in i logisk form.

Dessutom – även om man skulle ge Lembke rätt i att teismen kan förklara världens existens på ett sätt som naturalismen inte kan, så är inte alla förklaringar lika upplysande. Gud kan förklara universum, men den förklaringen ökar inte vår förståelse av universum.

TL;DR

För den som inte orkar bry sig om alla dessa petitesser tänkte jag sammanfatta konsekvenserna av Lembkes tes med ett enkelt exempel:

Jag definierar klassen F som klassen av alla flygande spagettimonster. Vi kan nog alla vara eniga om att komplementklassen icke-F, av ting som inte är flygande spagettimonster, inte är tom. Enligt UP kan detta bara förklaras ifall F inte heller är tom. Ergo måste det finnas minst ett flygande spagettimonster för att vi skall kunna förklara varför det finns något annat över huvud taget.

Absolut eller relativ sanning?

Jag läste för ett tag sedan en debatt där en kunskapsrelativist ville argumentera mot icke-relativister genom att jämföra ”absolutismen”, alltså tesen att det kan finnas en absolut (definitiv, objektiv) sanning, med Anselms ontologiska gudsbevis. Med andra ord skulle det vara ett cirkelbevis: man definierar ett begrepp (existens respektive sanning) så att det förutsätter det som skulle bevisas.

Ett första problem med detta argument är att sanning och existens är olika typer av begrepp. Jag tror inte ens den mest extrema relativist skulle förneka att existens är ett binärt tillstånd, vilket ju är just den egenskap relativismen vill förneka när det kommer till sanning. Vidare så handlar existens om diskreta entiteter, medan sanning är ett relationellt begrepp – åtminstone i alla fall som kan bli föremål för diskussion.

Sedan skulle jag vilja påstå att det centrala begreppsliga misstaget i det ontologiska gudsbeviset inte gäller existens utan fullkomlighet. Att kräva fullkomlighet leder nämligen (om man drar det till sin logiska spets) till Spinozas panteism. Universum är det enda som inte saknar något. Nu skulle det kanske rentav vara till relativistens fördel att jämföra sanning med fullkomlighet istället för existens, för då rör man sig åtminstone med två begrepp på liknande abstraktionsnivå.

Men det mest grundläggande i argumentet är ändå att icke-relativismen anklagas för att smyga in en övertalningsdefinition av sanningsbegreppet. Vad är då definitionen av absolut sanning? Jag skulle formulera det ungefär så här: för varje tillräckligt avgränsat påstående finns bara två sanningsvärden, sant eller falskt, och omdömen om dess sanning fälls likadant av alla individer. Men är inte detta bara common sense? Språkbruksdefinitionen av sanning är väl att det är något säkert? Därför är det inte alls någon övertalningsdefinition eller något cirkelbevis utan en helt rimlig utgångspunkt, och bevisbördan ligger på relativisten att belägga motsatsen – eller åtminstone att göra ett alternativt sanningsbegrepp begripligt.

Vad är meningen med livet?

Har du någonsin råkat ut för missionärer som knackar dörr så vet du säkert att de tycker om att använda ”Har du någonsin funderat över meningen med livet?” som öppningsreplik. I just den situationen är det inte så svårt att förstå att det är en ledande fråga. De har uppenbarligen ett färdigt svar som de vill komma fram till snarast möjligt. Men du kanske inte tänkt på att det alltid är en ledande fråga, även när den som ställer den inte avsåg det så. Även om undran skulle vara helt uppriktig och inte avsedd att lotsa fram till något visst svar, kommer denna fråga ändå alltid att leda tankarna i vissa banor, bara på grund av hur den är formulerad.

Jag vill i själva verket hävda ett den är en kuggfråga, eftersom den är språkligt felkonstruerad. Tänk efter ett ögonblick: i vilka andra sammanhang frågar vi efter meningen med något? Jag vågar påstå att alla exempel du kan komma på gäller antingen handlingar, budskap eller föremål. Med andra ord resultat av mänsklig aktivitet. För att det skall finnas en mening med något, så måste någon ha menat något med det. Det måste finnas en avsikt bakom. Vi frågar inte efter meningen med ett berg eller en flod, de bara finns där.

Nu kanske någon protesterar att man visst kan fråga efter meningen med naturfenomen. Till exempel kan man säga att meningen med en flod är att transportera vatten från bergen till havet. Men detta är bara att använda ”mening” som en slarvig synonym för ”funktion”. Jag tror att detta är ett kvardröjande arv i våra språk från Aristoteles’ orsakslära, men det spelar egentligen ingen roll varför det händer. Låt oss säga att vi accepterar det här språkbruket. Då kan vi omformulera frågan om livets mening som ”Vad fyller livet för funktion?” Den frågan går att besvara med hjälp av biovetenskapen – till exempel kan man säga att livets funktion är att reproducera sig självt, eller att fylla en viss ekologisk nisch. Men den typen av svar känns inte riktigt tillfredsställande, eller hur? Det var inte det vi var ute efter.

Så om vi håller oss till den strikta betydelsen av ”mening”, vart leds då våra tankar? Jo, till att det måste finnas en avsikt bakom livet, att det måste vara skapat av någon eller något med en vilja och motiv. Den vanligaste slutsatsen detta lett till genom historien är att det måste ligga någon övermänsklig makt bakom: en eller flera gudar har skapat livet och den/de gjorde detta med en bestämd avsikt. Kan vi komma på vilken den avsikten var kommer vi också att förstå meningen med våra liv. I modern tid har alternativet framförts att liv på Jorden – antingen allt liv eller bara specifikt det mänskliga – inte startades av en gud utan av utomjordingar med mer avancerad bioteknik än vår. Det kan gå på ett ut, faktiskt. Skillnaden är bara längden på orsakskedjan. Om vi skapades av utomjordingar, hur skapades de? Av andra utomjordingar? Gud-hypotesen anses av sina anhängare ha fördelen att den sätter stopp för den infinita regressen. En gud kan trona i ensamt majestät i början på orsakskedjan eftersom den i sin tur inte är skapad. Vad säger du? Hur kan det komma sig? Det bara är så. Tyst nu.

Som kanske framgår tycker jag inte att gudsförklaringen är särskilt bra… faktum är att den inte är någon förklaring alls utan ett godtyckligt slut på förklaringar. Den är en artificiell gräns för frågandet som dras av någon som inte orkar fråga mer. Det är min mest principiella kritik, men för just den här frågan behövs inte ens så tunga argument. Hela tanken på en skapare, gudomlig eller inte, kan fällas på eget grepp. Gör tankeexperimentet att anta att vi är skapade, och att vi kunde träffa den eller de som skapade oss. Vi frågar varför, och får veta hur den/de tänkte. Jaha. Och vad skall vi göra med den informationen? Skall vi ta den som lag för hur vi bör leva i fortsättningen? Ger den oss någon känsla av klarhet, någon tillfredsställelse? Det finns de som svarar ja, men det är antingen ett självbedrägeri eller en flykt från ansvar.

Hur kan jag göra ett så tvärsäkert påstående om andra människors tankeliv? Låt mig förklara genom att jämföra med något betydligt mer jordnära än gudar och utomjordingar. Faktum är att var och en av oss har exakt två skapare: våra föräldrar. De kan ha skapat oss utan någon särskild avsikt, eller till och med av misstag, men i många fall tänker människor igenom beslutet att bli föräldrar. De har då antagligen förhoppningar eller till och med planer för vad det skall bli av deras barn. Men det är inte särskilt många av oss som anser att föräldrarnas planer är bindande för barnen. När vi blir vuxna tar vi oss rätten att leva våra egna liv och fatta våra egna beslut. Vi går inte till mamma och pappa med frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” så varför skulle vi ställa samma fråga till en mer avlägsen skapare? Tja, i idén om en gud ingår vanligen att den är klokare och mer eftertänksam än vanliga dödliga, så förhoppningen är väl att den därmed också kan ge bättre svar. Men vi har inga bevis för denna vishet, den är bara något vissa hoppas på. Längtan efter en himmelsk pappa som inte är lika felbar som de jordiska är på sätt och vis förståelig, men i grunden är det en barnslig drift, en ovilja att ta det egna ansvaret.

Den historiemedvetna läsaren kanske hajar till vid det här laget. Under förmodern tid var ju tron på den övernaturlige skaparen förhärskande. Intressant nog sammanföll detta med ett samhällssystem där man i mycket större utsträckning än idag faktiskt vandrade i sina föräldrars fotspår. Vill jag verkligen påstå att så många människor har levt (och på många håll fortfarande lever) enligt omogna och oansvariga principer? Ja, det vill jag, och jag anser mig vara i gott sällskap. Det är nämligen precis detta som Kant menade med människans ”självpåtagna omyndighet.” Jag påstår att han hade rätt i att det egna tänkandet, befriat från auktoritetstro, är det mer utvecklade. Det mer upplysta, om man så vill. Jag tror också att de flesta som läser detta i praktiken håller med mig. Tänk efter ett ögonblick: skulle du kunna önska dig en återgång till ett samhälle där du antingen måste följa samma yrke som din far (ifall du är man) eller inte ha något yrke alls (ifall du är kvinna)? Eller håller du med om att respekt för individens fria vilja utgör ett framsteg i samhällsskicket? Och om vi har en fri vilja gentemot våra föräldrar och andra auktoriteter här på jorden, kan jag inte se att en eventuell överjordisk auktoritet på något avgörande sätt skulle förändra situationen. Även om någon gud har skapat oss, varför skulle det ge den rätt att bestämma över oss?

Gissa vilka som förstått detta, kanske bättre än många filosofer? Science fiction-författare. Sensmoralen i alla berättelser om artificiell intelligens, ända sedan Mary Shelleys Frankenstein, är att den som lyckas skapa ett självständigt medvetande har därefter varken möjlighet eller rättighet att kontrollera detta nya medvetande. Det måste få gå sin egen väg. På samma sätt som föräldrar måste låta barn bli sina egna måste en skapare släppa sina skapelser fria. För att komma tillbaks till tankeexperimentet jag gjorde för några stycken sedan: även om vi har en skapare och kan fråga vad den hade för avsikter med att skapa oss, är svaret irrelevant. Det säger oss inget, eftersom vi fortfarande måste fatta våra egna beslut.

Så jag påstår alltså att livet är meningslöst? Inte alls. Jag säger bara att det inte finns någon på förhand given mening med livet. Den här texten är en lång utläggning om varför den vanligaste formuleringen av frågan om mening är dålig, men allt det betyder är att vi behöver en bättre formulering, inte att vi skall sluta fråga. Det frågan egentligen grundar sig på är behovet att skapa mening i livet, vilket är en uppgift för var och en av oss att lösa själv. Vi är alla drivna att hitta något som kan ge oss en upplevelse av meningsfullhet. Under detta sökande kan vi ge varandra tips, exempel och till och med argument – men vi kan inte diktera för någon annan vad de skall känna, och vi kan omvänt inte heller lita blint på att någon annan har alla svaren.