Ondskans problem
Vad är ondska? Det är något som strider mot en moralisk uppfattning, mot en etik. Ordet implicerar också ett visst allvar, att det inte gäller triviala konflikter, men det är inte principiellt viktigt för diskussionen. Det går att tänka sig några möjliga förklaringar till att en individ gör det onda.
1) Hen omfattar en annan etik än vi (där ”vi” är de som gör bedömningen) och anser sig själv göra det rätta. Detta kan kallas relativ ondska.
2) Hen omfattar samma etik som vi, men gör ändå det onda. Detta är den absoluta eller rena ondskan.
3) Hen saknar all etik. Detta skulle jag snarare kalla nihilism eller sociopati än ondska, eftersom det inte föreligger något medvetet val av den onda handlingen.
Typ 3 kan räknas bort eftersom den i verkligheten är betydligt mer sällsynt än i den politiska retoriken, och dessutom saknar den som sagt moralisk agens. Den intressanta frågan blir: finns egentligen typ 2? Det är lätt att förstå lockelsen att anta dess existens, eftersom typ 1 är svårare att fördöma och riskerar att leda alla diskussioner ned i relativismens moras. Men hur är en person funtad som med vett och vilje gör något ont? Måste inte något av de villkoren saknas? Med andra ord, kan vi förstå en sådan person som annat än mentalt deficient (det vill säga egentligen ett fall av typ 3) eller möjligen vilseförd på något sätt (det vill säga att hen skulle välja det goda om bättre information fanns tillgänglig)?
Blir följden att vi inte kan säga att det finns onda individer, bara etiska system som är onda i bemärkelsen inkompatibla med våra egna? Kan vi säga att en etik är ond i någon starkare mening? Ja, om vi ställer upp minimikrav för en etik som vi hävdar är universella – ett system som inte uppfyller de kraven (exempelvis ”respekt för liv”) är då en dålig etik.
Komplikation: är alla människor rationella aktörer som agerar enligt ett komplett och konsekvent etiskt system? Nja. Det finns väl exempel på läpparnas bekännelse som motsägs i handling. Skall vi kalla en sådan person ond, en självbedragare eller bara förvirrad?
Vidare: är verkligen etiska teorier inkommensurabla? Är det inte så att varje person har möjlighet att välja mellan åtminstone några olika etiska principer? I så fall kan vi fälla en moralisk dom över själva valet – om vi har hittat den ovan nämnda universalistiska grunden.
Konsekvensetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på konsekvenserna av dess handlingar? Avsikterna kan vi aldrig vara säkra på, människor kan ju ljuga eller minnas fel eller helt enkelt ha dålig självinsikt. Handlingarna i sig räcker inte till eftersom man måste ta hänsyn till omständigheterna också. Kan man verkligen tycka att en person är moralisk som bara följer en regelbok för vilka handlingar som skall utföras, oavsett situationen? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken konsekvensen blev – det är det enda som har någon betydelse för framtiden och påverkar oss alla, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.
Ibland används effektetik som synonym för denna teori, eftersom effekten eller resultatet av handlingen är ett annat sätt att säga ”konsekvens.” Man brukar också göra underavdelningar till teorin efter hur man svarar på frågan ”konsekvenser för vem?” Beroende på människosyn och andra faktorer kan man bestämma sig för att bara bry sig om sig själv (egoism), att bry sig om ett visst urval av andra människor (altruism) eller att bry sig om hela mänskligheten (universalism). Det här valet kan kräva litet ytterligare motivering, men än så länge har vi inte hittat några allvarliga problem med konsekvensetiken som sådan.
Den första stora stötestenen är att bestämma vad som skall räknas som en god konsekvens. Är det självklart? Om inte, hur motiverar man det? Konsekvensetiker får ägna mycket tid åt att argumentera för varför exempelvis ”lycka” eller ”nytta” är det största goda man kan sträva efter.
Nästa viktiga fråga är: hur kan man förutsäga framtiden? Det är ju det teorin tycks kräva av oss. När vi väljer mellan olika handlingsalternativ skall vi ta det som kommer att leda till bäst konsekvenser i framtiden, men det kan man ju aldrig vara helt säker på. Svaret brukar vara att luta sig mot sannolikhet – men betyder det att man skall formulera regler och alltid gå på det som är statistiskt rätt, eller får man göra undantag och bedöma enskilda handlingar efter unika förutsättningar? I vilket fall ställs stora krav på oss att göra prognoser.
Även om vi kan lösa allt detta, har vi kvar testet mot ”magkänslan”. Kan vi tycka att ett handlande som ”slutar lyckligt” är moraliskt även om det inte fanns någon moralisk tanke bakom? Konsekvensetik kan ge intryck av att vara en känslokall matematisk uträkning. I värsta fall kan man tänka sig en situation där någon egentligen försöker göra någon annan illa, men genom en slump råkar det bli tvärtom. Vad skall vi säga om det? En benhård konsekvensetiker kan hävda att vi inte över huvud taget skall ge avsikten eller handlingen några moraliska etiketter, utan spara dem till konsekvenserna. Men är det verkligen så vi tänker?
Pliktetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på vad den faktiskt gör för något? Handlingar talar högre än ord, heter det ju. Att ha goda avsikter är förstås fint, men om de avsikterna inte omsätts i praktisk handling är de väl inte särskilt mycket värda? Konsekvenserna kan vi aldrig veta vilka de blir, det kan alltid hända något oförutsett som stjälper våra planer och som vi inte kan hållas ansvariga för. Dessutom finns det oftast mer än en konsekvens, vilken är det då vi skall ta hänsyn till? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken handling som utfördes – det är det enda som alla kan observera, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.
Om man lägger fokus på själva ögonblicket då det händer något, då någon gör något, kommer man lätt till slutsatsen att handlingar är bra eller dåliga i sig själva, oavsett motiven eller resultaten. Om man nu bestämmer att en viss handling alltid är rätt, då blir det också en moralisk plikt att alltid utföra den handlingen när en situation uppkommer där den passar in. Alltså går det att ställa upp ett antal principer eller regler för handlande. Detta verkar vara en okomplicerad etik att hålla sig till, eller hur? Inget plågsamt bearbetande av den egna personligheten, som sinnelagsetiken kräver, och inget grubblande över framtiden, så som konsekvensetiken leder till. Allt man behöver göra är att följa regelboken. Om A, så B. Enkelt.
Men vänta ett tag. Hur väljer man sina principer? Vad bygger de på – försöker man hävda deras självklarhet, eller lutar man sig mot någon auktoritet? Hur kan man motivera en auktoritetstro? Vem har skrivit regelboken?
Att påstå att handlingar har någon slags inneboende moralisk egenskap som gör dem rätt eller fel av sig själva kan låta rimligt, men att sedan sätta fingret på den egenskapen är svårt. Det visar sig snabbt att ”godhet” och ”ondska” är svåra att beskriva på något direkt sätt.
Det kan också uppstå problem med spänningar inom själva teorin. Anta att vi kommit fram till en viss uppsättning plikter eller regler. Vad händer om två eller flera principer säger mot varandra i en viss situation? Får man rangordna dem på något sätt eller måste man försöka omformulera problemet?
Även om vi kan hitta lösningar för dessa frågeställningar, räcker det? Stämmer pliktetiken med våra moraliska intuitioner? Tycker vi verkligen att det räcker med att följa lagens bokstav för att vara moralisk? Det mest extrema fallet skulle vara om någon uppfyller en etisk plikt inte av fri vilja, utan av tvång. Kan vi fortfarande kalla ett sådant handlande ”gott”? När vi tittar på andra sidan av tidsskalan, går det verkligen att helt bortse från de möjliga konsekvenserna? Känns inte det något oansvarigt?
Sinnelagsetik
Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på dess avsikter? I vårt handlande är vi ofta begränsade av yttre faktorer, det är inte alltid möjligt att göra precis som vi vill, och det är väl inte särskilt rättvist att bedöma oss efter handlingar som vi inte kunnat styra över? Konsekvenser är ju ännu värre, de är beroende av en sådan mängd av händelser som vi helt saknar kontroll över att de blir omöjliga att beräkna. En sådan lös grund kan man inte bygga en etik på. Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är hur jag tänkte i en viss fråga – det är det enda jag kan ha definitiv kunskap om, och därför måste det vara utgångspunkten för min etik.
Men kan jag verkligen veta exakt hur jag tänkte? Minnet är ganska bedrägligt ibland, och man har ju en tendens att skönmåla sina egna avsikter – helt enkelt därför att man alltid vill se sig själv som en god person. För att inte nämna alla de tillfällen då man gör något utan att alls tänka efter före, bara som en reflex. Dessutom: även om jag kan vara säker på mitt minne och ärlig mot mig själv, kan jag verkligen räkna med det samma för alla andra? Hur kan man bedöma en annan persons sinnelag och avsikter? Tja, eftersom tankeläsning inte är möjlig får man gå på olika indicier. Det är inte omöjligt att avläsa någons avsikter från andra saker den sagt eller gjort, men det verkar heller inte som om det finns någon garanti för att det alltid kommer att vara möjligt.
Helt bortsett från problemet med en korrekt återgivning av någons sinnelag, kan man fråga sig ifall vi verkligen nöjer oss med en sådan förklaring. Är ”men jag menade väl” alltid ett giltigt försvar? Om någon begår en dålig handling inte av illvilja utan av okunskap eller inkompetens, hur bedömer vi det? I praktiken förväntar vi oss att våra medmänniskor skall ha vissa minimikunskaper och göra vissa förberedelser innan de tar sig an vissa uppgifter – till exempel tycker vi att någon bör ha körkort och vara nykter för att få köra bil. Med andra ord, för att bete sig på ett ansvarsfullt sätt bör man ha någon slags medvetenhet om möjliga konsekvenser av det man gör… och då har vi hamnat på en annan del av tidslinjen än den rena sinnelagsetiken vill befatta sig med.
Det finns en variant av teorin som åtminstone delvis svarar på dessa motargument – den kallas dygdetik, och man brukar hänvisa till Aristoteles som dess grundare. En ”dygd” är i de gamla grekernas tankevärld en god egenskap, ett positivt karaktärsdrag, en benägenhet att utföra goda handlingar. Att vara moralisk enligt detta synsätt handlar om att vara väl förberedd: man skall bygga upp sin karaktär genom träning, så att man får goda egenskaper. Att vara till exempel vänlig, generös eller modig är inte en dygd om man gör det automatiskt, utan att tänka. För att vara moralisk måste man förstå varför dygderna är goda, så att man gör goda handlingar av rätt orsaker. Med andra ord måste man jobba mycket med sig själv för att utrota självbedrägeri och öka sina kunskaper.
Frågan hur man kan bedöma en annan persons dygder kvarstår. Det är i och för sig något lättare än att sätta sig in i förflugna sinnestillstånd: om en person verkligen har jobbat på att bli modig, exempelvis, så bör det gå att följa ett spår av modiga handlingar i dennes förflutna som tecken på att dygden finns där. Detta kan vara till hjälp när man skall bedöma motiv, javisst, men räcker det verkligen för att alltid väga den moraliska halten i varje enskild handling?
Den svåraste frågan av alla finns också kvar: vad skall räknas som en god avsikt eller en dygd? För Aristoteles var det självklart att det goda är det som ”alla” anser är gott – alla fria medborgare i en grekisk stadsstat, vill säga. I dag är våra historisk-kulturella referensramar bredare, så det blir svårt för oss att ge ett så enkelt svar.
Metaetik
Vad skiljer moraliska fenomen från icke-moraliska? Varför är en viss fråga moralisk istället för en faktafråga? Är moralen sann? Kan man bevisa att en viss etisk utsaga stämmer? Vad bygger man sådana bevis på?
I mitt allra första inlägg om moral och etik beskrev jag moral som en typ av mänskligt beteende. Detta är inte det enda möjliga sättet att beskriva det. Jag gjorde ett val att lägga fram det på det viset, inte för att jag nödvändigtvis tror att det är det mest riktiga utan för att jag misstänker att det är den typen av förklaring en nybörjare i ämnet lättast kan förstå.
Inom metaetiken kallas denna typ av teori för etisk naturalism. En naturalistisk förklaring går ut på att översätta moraliska påståenden till påståenden om något vi kan uppfatta i sinnevärlden – eller med andra ord i naturen. Exempel på en sådan översättning kan vara att ”det rätta” är lika med ”det som gör människor lyckliga.” Poängen med detta är att det moraliska språket ofta kan verka abstrakt och svårgripbart, och begrepp som ”godhet” eller ”rättvisa” kan verka hopplösa att definiera. Men om man kan säga att dessa begrepp egentligen bara är omskrivningar för något mer konkret, så blir etikerns jobb mycket enklare. Vid första anblick kanske ”lycka” eller ”nytta” verkar lika abstrakta, men tänk efter på hur du i praktiken läser av en annan människa när du möter henne: visst är det mycket lättare att uppfatta ifall hon är lycklig än ifall hon är rättvis? Naturalismen ger också enkla och användbara svar på frågorna jag inledde med: skillnaden mellan moraliskt och icke-moraliskt är bara språklig, moraliska frågor är faktafrågor, moralen har samma sanningsvärde som de fenomen den beskriver, man kan bevisa etiska påståenden lika väl som alla andra, och bevisen bygger på händelser och förhållanden som vi alla kan observera.
Men är det verkligen så att vi kan göra den här sortens enkla översättningar? Visst kan många hålla med om att exempelvis lycka är något gott, men är det det enda goda? Uttömmer en lyckokalkyl det moraliska begreppet, eller är det inte så att hur många olika goda ting vi än räknar upp så kvarstår själva godheten som något eget – närmare bestämt den egenskap alla de goda tingen har gemensam och som gör att vi alls kan placera dem på samma lista? Naturalismen vill att vi skall resonera oss fram med förnuftsskäl, men har vi inte ibland väldigt starka moraliska intuitioner som står emot alla förnuftiga argument? Förresten faller naturalisterna i den logiska fällan att de försöker härleda värderingar om hur något borde vara ur beskrivningar av hur det råkar vara. De filosofer som tycker att det ligger något viktigt i dessa protester kallas etiska intuitionister. Intuitionisterna menar alltså att det finns en unikt moralisk egenskap som gör något rätt eller fel. Detta ger delvis annorlunda svar på frågorna ovan: moraliska fenomen är de som har en moralisk egenskap, de skiljer sig från faktafrågor genom att de väcker moraliska känslor hos oss, en moral är sann om den har en korrekt uppfattning om moraliska egenskaper, efterom dessa egenskaper är verkliga måste det också vara möjligt att konstruera etiska bevis, och bevisen bygger på våra moraliska intuitioner.
Problemen för intuitionismen är lätta att se. En moralisk egenskap är inte identisk med någon annan egenskap som förekommer i världen, så det enda sättet att hitta den är genom reflektion. Med andra ord sker all argumentation och alla försök till bevis enbart med hänvisning till inre upplevelser, det finns inget yttre att peka på. Detta gör att intuitionister alltid kan anklagas för att vara subjektiva, man kan alltid fråga sig hur allmängiltiga deras intuitioner egentligen är.
Drar man den tanken till sin spets kan man tycka att både naturalister och intutionister gör samma misstag: de söker efter etisk kunskap, vilket leder dem in i olösbara debatter om sanning och bevis. I själva verket, säger en tredje grupp filosofer, är moraliska uttalanden inte påståenden om något över huvud taget. De är bara ett annat sätt att uttrycka känslor av gillande eller ogillande. Att kalla något gott eller ont är det samma som att säga ”Hurra!” eller ”Usch!” Detta liknar ju naturalismen genom att vara en typ av översättning, skillnaden är att emotivismen inte anser att det moraliska språket beskriver något – vilket gör att det inte kan finnas någon moralisk kunskap. Emotivister svarar alltså på de inledande frågorna genom att underkänna de flesta av dem: det finns egentligen inga moraliska fenomen eller frågor, och då kan förstås inte moral vara sann eller bevisas på något sätt.
Det finns något tilltalande i att hugga av den gordiska knuten på detta sätt, men det är svårt att undkomma den intuitionistiska protesten: är det verkligen detta vi menar med moral? Och även om det skulle råka vara en korrekt beskrivning på hur vi ibland använder moraliska uttryck, är det innerst inne detta vi vill att moralen skall vara?
Normativ Etik
Vi har alltså bestämt oss för att ge någon slags moraliska föreskrifter. Det är ju många andra som också försöker göra detta, så vad är det för speciellt med den filosofiska etiken? Enkelt uttryckt: den filosofiska metoden. Filosofen använder argument för att stödja sin teori och sätter ihop den på ett sätt som undviker självmotsägelse – det är det vi kallar systematisering. För att detta systembygge skall stå så stabilt som möjligt försöker man härleda allting i det från en eller ett fåtal principer som antingen är självklara eller lätta att argumentera för.
Valet av principer är uppenbarligen viktigt eftersom det blir utgångspunkten för allt annat, och den första principen i all filosofi är att definiera vad det egentligen är man pratar om. Så vad är etikens ämne? Jag har redan ringat in att det handlar om mänskligt beteende, närmare bestämt hur vi uppför oss mot andra människor. Ett annat uttryck för detta är att vi undersöker mänskliga handlingar i sociala situationer, eller som kan ha sociala konsekvenser. Men det finns en komplikation här: handlingar sker inte i ett vakuum, varje handling har både en förhistoria och efterverkningar. Först tänker jag göra något, sedan gör jag det, och slutligen får jag skåda resultatet. Tidsperspektivet kan utsträckas väldigt långt om man så vill. En enkel tidslinje kan se ut så här:
Avsikt > Handling > Effekt
Den här uppdelningen är nödvändig om etiken skall kunna fånga in hur vi i praktiken resonerar kring moral. Låt oss ta ett exempel: person A har dödat person B. Själva handlingen var att avlossa ett skott med en pistol. Men i de flesta moderna juridiska sammanhang stirrar man sig inte blind på blotta handlingen, utan man gör olika bedömningar av vad som egentligen hände, och sätter olika namn på händelsen, beroende på avsikt och effekt. Om avsikten saknas (det var inte meningen) kallas det ”dråp” eller kanske bara ”vådaskott”, om avsikten att döda fanns men effekten uteblev (offret överlevde) kallas det ”mordförsök”. Det blir bara ett ”mord” om hela kedjan är komplett, så att säga. Att jag använder juridiska termer beror på att den här typen av lagar är ett försök att fånga in ett samhälles moraluppfattning. Visst anser vi att om någon gör något dåligt, men oavsiktligt, så är det en förmildrande omständighet? Någon som är illasinnad men klantig, och därmed misslyckas med sina dåliga handlingar, är svårare att förlåta, men i praktiken låter vi ofta den personen komma lindrigare undan – antagligen eftersom vi har en känsla av att den totala moraliska beräkningen inte bara kan ta hänsyn till den som handlar utan också till de som påverkas av handlingen.
Inför den här komplexiteten har många filosofer resonerat att någon av tidslinjens tre delar måste vara den viktigaste. Inte så att man ignorerar de andra två, men man försöker förklara dem som biverkningar eller stödfunktioner till huvudsaken. Detta gör ju systemet mycket enklare än ifall man skulle ha tre lika viktiga faktorer att ta hänsyn till. I den fortsatta diskussionen kommer jag att dela upp de etiska teorierna efter dessa tre huvudspår och titta på deras för- och nackdelar var för sig.
Sinnelagsetik: det är avsikten som är viktigast.
Pliktetik: det är handlingen i sig som är viktigast.
Konsekvensetik: det är effekten som är viktigast.
Moral och Etik
Andra människor är ett problem. Hur skall jag behandla dem? Hur vill jag att de skall behandla mig? Finns det något sätt att reglera det här så jag slipper gå runt och vara orolig hela tiden? För den delen, hur skall jag ens kunna få ordning på mitt eget liv? Vad skall jag göra för att kunna känna att jag lever på rätt sätt?
Sådana frågor kallar vi moraliska. ”Moral” kommer ifrån latinets ord för vana eller sed. En persons moral är hur hon brukar uppföra sig. Ett samhälles eller en kulturs moral är hur man förväntas uppföra sig inom den gruppen. Det gemensamma är att det finns någon slags självpåtagna regler. Det som reglerna säger att man skall göra kallas ”rätt”, medan det som reglerna vill att man skall undvika kallas ”fel”. Förr i tiden användes också termerna ”gott” och ”ont”, men idag känns de litet högtravande. När vi talar om en enskild person säger vi istället att hon är en moraliskt ”bra” eller ”dålig” människa.
Alla grupper har moraliska uppfattningar av det här slaget, men tyvärr skiljer de sig ofta åt mellan olika grupper. Detta leder till konflikter – ibland våldsamma, men som minst intellektuella. Debatter uppstår kring vem som har mest rätt om vad som är rätt.
En annan källa till problem är att ingen uppsättning moraliska regler verkar kunna vara heltäckande. Det uppstår alltid gränsfall, tveksamma situationer eller i värsta fall en motsägelse mellan två regler inom samma moral. Vi säger då att det finns ett moraliskt ”dilemma”.
För att försöka reda ut dessa svårigheter ger vi oss in i etiken. ”Etik” är grekiska och betyder exakt samma sak som moral, men inom filosofin används det litet annorlunda. Eftersom grekiskan är äldre använder vi den till mer grundläggande saker. I det här fallet betyder etik att vi filosoferar om moral. Det finns några olika underavdelningar till etiken.
Deskriptiv etik: att beskriva hur någons moral är konstruerad. Inom filosofin betraktas detta bara som ett första förberedande steg, och inte någon central filosofisk uppgift i sig själv. Men det är inte heller ett jobb som är begränsat till filosofin, utan det förekommer också inom många samhällsvetenskaper.
Normativ etik: att tala om hur en bra moral skulle se ut. Ambitionsnivån kan vara olika, från att bara förbättra den existerande moralen något till att bygga ett helt perfekt system från grunden. De stora namnen i filosofins historia har tenderat att vara väldigt ambitiösa.
Metaetik: att fundera över moralen med hjälp av språkfilosofins eller kunskapsteorins redskap. Vad betyder orden vi använder när vi pratar om moral? Har vi någon grund för att påstå att en moral är mer sann än någon annan?
Filosofi för alla 