Hypotesprövning
Om vetenskaplighet består i att söka kunskap på rätt sätt, måste vi definiera det sättet. Ett ofta använt försök till en sådan definition är det vi kallar den hypotetisk-deduktiva (eller deduktiv-nomologiska) modellen. Den anger ett schema att följa som använder logiska regler för att göra en bedömning av hur nära sanningen en viss hypotes är.
Den hypotetisk-deduktiva modellen
1) Det finns ett problem. Något behöver förklaras. I det inledande steget är det viktigt att göra så klart för sig som möjligt vad frågan egentligen är.
2) En hypotes formuleras som en möjlig förklaring. Om hypotesen är sann ger den ett svar på frågan.
3) Ur hypotesen härleds en förutsägelse om vad som kommer att hända om hypotesen är sann. För att göra detta så exakt som möjligt specificeras förutsägelsen till en bestämd situation där man har kontroll över så många variabler som möjligt. Ofta betyder detta ett experiment under laboratorieförhållanden där alla påverkande faktorer är kända, men ibland är det inte möjligt utan man blir tvungen att göra direkta observationer av naturen. Härledningen är deduktiv: hypotesen är den ena premissen, testsituationen är den andra premissen, och förutsägelsen är slutsatsen. Därför kallas en sådan förutsägelse också en testimplikation.
4) Förutsägelsen prövas genom att experimentet eller observationen genomförs.
5) Om testet misslyckas vet vi logiskt att om slutsatsen är falsk, måste någon eller båda av premisserna också vara falsk(a). Det vill säga att antingen är hypotesen felaktig, eller så gjordes något misstag i experimentet (till exempel kan testsituationen ha påverkats av någon variabel vi inte kände till), eller båda delarna.
6) Om testet lyckades säger vi att detta stärker hypotesens sannolikhet. Logiskt är ett enda test inget säkert bevis, eftersom det alltid kan ha funnits någon tredje premiss vi inte kände till som var den egentliga orsaken. Så vi gör många test och samlar indicier för att belägga hypotesen induktivt.
Det måste påpekas att liksom alla logiska scheman säger denna modell inget om kvaliteten på ingångsvärdena. Så som jag beskrivit modellen finns inget steg där man frågar sig om hypotesen alls är värd att testa. I praktiken tar vetenskapliga experiment tid och arbetskraft i anspråk, så det är önskvärt att göra en gallring redan innan det kommer till teststadiet. För detta behövs kvalitativa kriterier på vilka hypoteser som är värda att undersöka. Ofta anses dessa kriterier också vara ett mått på hur vetenskaplig en hypotes är.
Krav på en hypotes
Prövbarhet (verifierbarhet): Den hypotetisk-deduktiva modellen måste gå att använda. Med andra ord måste det vara möjligt att konstruera en testsituation för hypotesen. Det är inte alltid nödvändigt att det skall vara prövbart här och nu, vissa hypoteser kanske bara går att testa vid bestämda tidpunkter (sådana som gäller olika himlafenomen, exempelvis) eller med instrument som ännu inte utvecklats (till exempel hypoteser om partiklar mindre än de vi hittills upptäckt). En sådan hypotes kan kallas vetenskaplig men obelagd. Däremot sorteras alla hypoteser bort som är principiellt omöjliga att pröva. Prövbarheten måste också vara intersubjektiv, varje experiment eller observation skall gå att upprepa av vem som helst. Inom den logiska empirismen kallades prövbarhetskravet verifierbarhet eftersom de ansåg att hypotesprövningens syfte var verifikation, vilket betyder ”bevis”. Senare filosofer påpekade det som nämnts ovan om att ingen prövning ger hundraprocentiga bevis, så man slutade använda det starka uttrycket.
Motsägelsefrihet: Att en hypotes inte skall säga emot sig själv kan låta som ett trivialt krav, men det är alltid värt att kontrollera för säkerhets skull. I synnerhet om hypotesen är komplicerad eller förutsätter flera mer etablerade sanningar.
Relevans: Hypotesen skall faktiskt förklara det som frågan gäller. En irrelevant hypotes avslöjas genom att den inte går att sätta in i sådana deduktioner som görs i modellen ovan.
Rimlighet: I vid mening bör hypotesen inte vara i konflikt med etablerade fakta och teorier. Visst kan man ifrågasätta gamla sanningar, men inte i onödan: om en ny hypotes skall ersätta en som redan fungerar väl bör den ha andra fördelar gentemot den gamla. Det är ingen idé att uppfinna hjulet på nytt.
De ovanstående betraktas som nödvändiga krav. Det finns två andra egenskaper en hypotes kan ha som anses önskvärda, om än inte absolut nödvändiga.
Räckvidd: Ju fler fakta en hypotes kan knyta ihop och förklara, desto bättre. En hypotes med stor räckvidd spänner över ett stort område. Ett klassiskt exempel är Newtons hypotes om gravitation, som hade större räckvidd än Aristoteles’ tidigare version – Newton kunde nämligen förklara mer än bara varför föremål faller till jorden, han kunde också förklara planeternas rörelser med en och samma hypotes.
Enkelhet: Hypoteser som är enklare än andra utan att tumma på förklaringskraften föredras oftast. Enkelhet säger ju inget om det principiella sanningsvärdet hos en teori, det är bara ett erkännande av att det i praktiken är lättare att pröva och använda sig av en enklare hypotes. Ett historiskt exempel är att den heliocentriska hypotesen (att solen är centrum i vårt stjärnsystem) mycket lättare förklarar planeternas rörelser än den geocentriska (att jorden är i centrum).
Att dessa inte ses som absoluta krav beror bland annat på att de kan komma i konflikt med varandra. Istället används de som måttstockar för att jämföra olika hypoteser med varandra. Om en ny hypotes vill ersätta en gammal, bör den vara överlägsen i antingen räckvidd eller enkelhet eller båda delarna. För ett avslutande exempel: Einsteins hypotes om gravitation ersatte Newtons, trots att den är mer komplicerad. Detta berodde på att Einsteins teori (kombination av hypoteser) som helhet hade större räckvidd än Newtons.
Kunskapsmetoder
Vad kan berättiga mitt påstående om att jag vet något, närmare bestämt att jag vet något sant? Jag måste förstås ha argument för det, och i den kunskapsteoretiska grenen av filosofi är de enda argument som accepteras rent objektiva och sakliga sådana. Varje led i mitt resonemang måste vara logiskt oantastligt, och om vi skall börja prata logik måste vi gå in på grundbulten i allt logiskt tänkande.
Deduktion
Det äldsta och mest självklara sättet att fastställa om något är sant är att se efter ifall det är förenligt med andra sanningar. Vi kallar denna process slutledning, eller i verbform att sluta. I en slutledning utgår man från en eller flera premisser, det vill säga förutsättningar som man tar för givna. En premiss skall helst vara sann på ett självklart eller definitionsmässigt sätt. Efter premisserna följer en slutsats, det vill säga den nya kunskap vi tror oss ha vunnit. För att en slutledning skall anses korrekt måste man ha följt reglerna för när det är tillåtet att göra språnget från premiss till slutsats.
Deduktiv slutledning följer en logisk regel som kallas syllogism. I en sådan får inte slutsatsen innehålla något som inte finns i premisserna. Det betyder att om premisserna är sanna, så är slutsatsen också garanterat sann. Garantin är syntaktisk, eftersom vi inte behöver veta vad de ingående uttrycken betyder för att kontrollera regelföljandet. I modern logik har man till och med ersatt de språkliga uttrycken med symboler för att ännu tydligare kunna se resonemangets struktur och inte förvirras av semantiska detaljer.
Kravet på en premiss är egentligen samma som på vilket argument som helst: den skall vara hållbar och relevant. Hållbarhet betyder i det här fallet bevisad sanning, relevans betyder att alla premisser i en slutledning på något sätt måste ha med varandra att göra. En premiss om äpplen och en om päron bevisar ingenting om vare sig äpplen eller päron.
Men, kanske någon protesterar, betyder inte allt detta att en deduktion egentligen inte säger något nytt? Kunskapen som slutsatsen ger fanns ju redan inneboende i premisserna. Ja, i princip är det så, men vitsen med en deduktion är psykologisk, inte ontologisk. Det handlar inte om vad som är sant i någon tidlös idévärld, utan om vad ett medvetande kan förstå under ett tidsförlopp. Slutsatsen kan vara ny för mig, även om den var sann långt innan jag insåg det. Det är ju ofta så man lär sig saker: ett faktum presenteras, sedan ett till, och så lägger man själv ihop 2 och 2 (så att säga). Eller kanske ännu vanligare: det är bara ett nytt faktum som upptäcks, men när det kombineras med annat man redan visste så leder det till nya slutsatser.
Är då deduktion den ofelbara vägen till kunskap? Nja, som säkert framgått vid det här laget finns det en akilleshäl: premisserna. Metoden i sig är vattentät, men matar man den med dåliga premisser får man lika dåliga slutsatser. ”Skräp in – skräp ut” som datorfolk brukar säga. Inom filosofi och vetenskap är det kanske inte så vanligt med uppenbart falska ingångsvärden, men det finns ofta stora svårigheter med att slå fast exakt hur sannolik en viss premiss är.
Låt oss studera det allra mest klassiska exemplet på en syllogistisk deduktion.
Premiss 1: Alla människor är dödliga.
Premiss 2: Sokrates är en människa.
Slutsats: Sokrates är dödlig.
Detta kan tyckas trivialt, men för säkerhets skull behöver premissernas sanning kontrolleras. Vad en ”människa” är för något är inte naturgivet, det är en definition vi ställt upp, och utifrån den kan vi konstatera att premiss 2 är sann. Hur vet vi då premiss 1? Ingår det också i definitionen av ”människa”? I så fall har vi verkligen inte sagt något nytt här. Men det verkar snarare som om vi har gjort följande slutledning.
Premiss: Ingen människa som hittills levt har överskridit en viss ålder.
Slutsats: Alla människor är dödliga.
Och detta är inte längre en deduktion, utan något annat.
Induktion
När vi sluter oss till något utifrån begränsade eller osäkra premisser kallas det en induktiv slutledning. Varje resonemang där premisserna underbygger eller stärker slutsatsen utan att medföra den med logisk nödvändighet är ett exempel på induktion. Vad som skiljer detta från deduktion är att det alltid är möjligt att förneka induktiva slutsatser utan att förneka premisserna.
Det man oftast menar med induktion är att generalisera, det vill säga att utifrån ett eller flera enskilda fall (fakta, observationer) dra slutsatsen att det man upptäckt gäller för alla fall. En sådan induktiv slutsats är alltid bara mer eller mindre sannolik, aldrig hundraprocentigt säker. Är det då kunskap? Ja, om man inte vill nöja sig med det som går att deduktivt härleda måste man på något sätt använda sig av induktion, man måste bara vara medveten om att sådan kunskap alltid är antagen på försök – den kan motbevisas senare.
Ett klassiskt exempel på generalisering är det följande.
Premiss 1: Svan A är vit.
Premiss 2: Svan B är vit.
Premiss 3: Svan C är vit.
Premiss 4: Svan D är vit.
Premiss 5: Svan E är vit.
Slutsats: Alla svanar är vita.
Antalet premisser kan utökas hur mycket som helst utan att slutsatsen för den sakens skull blir garanterad. Den har bara högre eller lägre grad av sannolikhet beroende på urvalet. Är detta kunskap? Det kan vi inte veta säkert, så det försiktiga är att istället kalla det en hypotes. Vi kan observera tusentals och åter tusentals svanar, vilket stärker hypotesen mer och mer, men det räcker i princip med ett motexempel för att slutsatsen skall visa sig vara falsk – utan att för den delen någon av de tidigare premisserna har varit falska.
Vad är då faran med generaliseringar? Dels är det möjligt att göra generaliseringar på alltför begränsat underlag, vilket i sin tur gör slutsatsen skakig. Det kan ibland vara svårt att se hur bra underlaget egentligen är, eftersom många i sina resonemang förkortar redovisningen av det.
Premiss: Alla observerade svanar är vita.
Slutsats: Alla svanar är vita.
Som ni ser finns det en stor vaghet i det ovanstående.
En annan fara är att om man tar sina induktiva hypoteser som bevisade sanningar kan det leda till sådana här deduktioner.
Premiss 1: Alla svanar är vita.
Premiss 2: Fågel X är svart.
Slutsats: Fågel X är ingen svan.
Förutfattade meningar av detta slag blockerar i själva verket möjligheten att vinna ny kunskap.
En annan form av induktion är analogier eller analogislut: antagandet att liknande ting har liknande egenskaper eller att liknande effekter har liknande orsaker och vice versa. Exempel på det första: en sjökapten leder sin besättning med hjälp av inlärda färdigheter, därför borde det också finnas färdigheter som en härskare kan lära sig för att leda sitt folk. Exempel på det senare: jag vet att jag har ett medvetande och att det leder till ett visst beteende hos mig, så när jag ser att andra människor beter sig på liknande sätt antar jag att de också har medvetanden. Det som gör analogier osäkra är att de förutsätter att vi känner till alla relevanta egenskaper hos tingen ifråga. Men notera att analogier också kan vara godtagbara om de följer samma regler som goda generaliseringar: att man har många datapunkter och inte blundar för eventuella motexempel.
Faktum är att man kan beskriva all induktion som ett specialfall av deduktion, där man gjort den outtalade premissen att naturen är likformig, eller att ”de fall jag observerat är representativa för helheten”.
Sanningsteori
Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.
Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra. Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.
En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…
Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.
Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.
I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.
En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.
Definitionen av kunskap
Om jag säger att jag har kunskap om något, eller att jag vet något (kunnande och vetande kan i detta sammanhang ses som synonymer), vad är det då jag menar? Man har genom historiens gång lagt in många olika betydelser i begreppet ”kunskap” och det är inte helt lätt att hålla reda på dem.
En av de vanligaste uppdelningar som görs är den mellan praktisk och teoretisk kunskap. Med praktisk menas i detta fall förmågan att kunna göra något, att kunna utföra en handling. Oftast tänker man på en fysisk handling, till exempel att kunna cykla. Men det är värt att påpeka att det också finns mentala färdigheter, exempelvis att kunna räkna. Den teoretiska kunskapen handlar istället om förståelse av ett sammanhang – att veta hur något ligger till, att kunna förklara hur något fungerar. Exempelvis att veta hur en cykel fungerar eller varför matematiska formler ser ut som de gör.
Som kanske märks går det att ha både praktisk och teoretisk kunskap om alla ämnen, och gränsen mellan dem är ofta flytande. Men när filosofer försökt ge sina definitioner har de mestadels hakat upp sig på den teoretiska formen. Att ha kunskap betyder då att man har en riktig föreställning om hur något ligger till. Eftersom sättet man visar sådan kunskap är genom språket, genom att man gör ett uttalande om det man vet, kallas det också påståendekunskap.
Så när kan vi säga att vi har den sortens kunskap? Vad finns det för skillnad mellan en kunnig och en okunnig person? Hur vet vi om ett visst påstående uttrycker kunskap, och inte bara är en fördom eller en missuppfattning? Det klassiska sättet att filosofera om detta är att utgå från ett antal diskussioner som Platon för om ämnet, till stor del i dialogen Theaitetos. Man börjar som sagt med ett påstående eller omdöme om något. Den som gör påståendet måste för det första tro på det själv, måste ha en övertygelse. Om man medvetet ljuger eller skämtar om något så kan det yttrandet knappast kallas kunskap. För det andra behöver påståendet vara sant. Att hävda något som är falskt kan inte räknas som kunskap, hur övertygad man än är om det. Slutligen behövs någon förmedlande länk mellan övertygelsen och sanningen, något som berättigar att man tror på sin sak. En gissning som plockats ur luften kan visa sig vara sann, men om man inte kan ange några goda skäl att tro på den så förblir den just en gissning och inte kunskap.
Man vet alltså något om man har en sann och berättigad övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är som en sorts ekvation: kunskap = övertygelse + goda skäl + sanning
Övertygelse brukar inte anses behöva någon närmare förklaring. Alla vet väl hur det känns att vara övertygad om något? Det är ett sinnestillstånd, en inställning som är omedelbar och oreducerbar.
Vad som är ett gott skäl kan däremot diskuteras länge och väl. Vanligtvis görs det i termer av vilken metod som används för att komma åt sanningen.
Sanning är det allra snårigaste begreppet. På sätt och vis påverkas alla de andra variablerna i ekvationen av vad man har för definition på sanning.
Empirism
Vår uppfattning av yttervärlden är i och för sig oklar och bristfällig, men är det verkligen världens fel? Världen är ju mycket större än oss och har funnits mycket längre. Är det inte rimligare att tro att det är begränsningarna i våra sinnesorgan och vår tankeförmåga som gör att olika missuppfattningar sker? Så resonerar en empirist.
För empiristen är det tydligt att vi inte har någon kunskap i vårt medvetande från födseln. Hur skulle den ha kommit dit? Förnuftet börjar tomt som en oskriven tavla. Det är sinnesupplevelser som ger oss kunskap. Vi samlar genom sådan erfarenhet information om enskilda, konkreta, ting och händelser och baserat på detta skapar vi mer allmänna och abstrakta begrepp. Om de abstrakta begreppen på något sätt hade kommit inifrån medvetandet självt, som rationalister hävdar, hur hade de då kunnat vara relevanta för yttervärldens förhållanden, hur hade vi kunnat koppla dem till de konkreta tingen?
Det empiristiska argumentet är att även om jag kan tvivla på varifrån mina upplevelser kommer, så kan jag inte tvivla på att jag har de upplevelser jag har. Dessa sinnesdata, som de ibland kallas, är det enda jag kan använda för att skapa mig en världsbild. Om jag gör det skickligt nog kommer denna världsbild att hjälpa mig genom livet.
Empirismens svaghet är att upplevelser är privata. Ingen annan har just mina upplevelser, vilket gör att min världsbild riskerar att bli subjektiv. Framför allt så vilar empirismen på en serie antaganden som själva inte kan bevisas på empirisk väg, såsom att det finns en yttervärld och andra medvetanden. Det kanske viktigaste obevisade antagandet är detta: jag vill att min erfarenhet skall kunna vägleda mig genom framtiden, vilket bara fungerar om framtiden på väsentliga sätt liknar det förflutna – men erfarenhet kan naturligtvis bara gälla det som redan har hänt, så den likheten kan jag aldrig ha empirisk kunskap om.
Rationalism
Kunskap om yttervärlden är som sagt osäker. Men det finns en skillnad mellan olika typer av kunskap. Å ena sidan har vi den typen som baseras på information som verkar komma från yttervärlden själv – information som vidarebefordras till oss genom våra sinnesupplevelser. Sådan information har väldigt lätt för att bli förvanskad på olika sätt, så den kan vi inte lita på. Å andra sidan finns en typ av kunskap som verkar uppstå direkt i medvetandet utan att vi behöver luta oss mot sinnesupplevelser. Rent förnuftigt tänkande kan ge oss säker kunskap, säger filosofer som är rationalister.
Matematiken och den euklidiska geometrin har länge varit paradexemplen på sådan ren kunskap. Man kan bli övertygad om att deras axiom och bevis är sanna bara genom att tänka på dem. De är inte beroende av tillfälliga förhållanden i yttervärlden, de är alltid sanna i alla tider och på alla platser och för alla människor. Att det sedan inte går att exempelvis dra en perfekt rak linje i världen tyder väl snarast på att det är världen som har brister. Ett sådant resonemang ligger bland annat bakom Platons teori om idévärlden: om de perfekta geometriska formerna inte går att hitta i sinnevärlden måste de finnas någon annan stans, i en egen värld, och om man jämför de två världarna framstår sinnevärlden som den sämre kopian. Men man måste inte köpa en sådan metafysik för att vara rationalist, man måste bara anse att idéer i medvetandet är lättare att hantera än sinnesdata från yttervärlden.
Rationalismen får vissa konsekvenser. En av de mest slående är nog tanken på medfödda idéer, det vill säga medfödd kunskap. Om medvetandets idéer skall behålla sin status som bättre än sinnesupplevelser, får de naturligtvis inte vara byggda på sådana upplevelser. Med andra ord kan inte idéerna vara beroende av någon erfarenhet. Var kan de då komma ifrån? Svaret kan bara bli att de har funnits där hela tiden, att vi föds med idéerna redan på plats. Detta låter förstås märkligt. Nyfödda barn verkar ju inte ha så värst mycket kunskaper, eller hur? Rationalister kan besvara detta på några olika sätt. Platon säger att i idévärlden vet vi allting, men när vi föds glömmer vi det och tillbringar livet med att försöka minnas. En mindre extrem variant är att vi inte har komplexa teorier från födseln utan bara enkla grundbegrepp – om till exempel former och färger – som vi sedan får pussla ihop till mer avancerade tankar. Att spädbarn inte gör detta direkt beror helt enkelt på att kroppen inte är färdigutvecklad ännu. En rationalist kan också se det som stöd för sin teori att barn faktiskt lär sig förbluffande snabbt: hur skulle det vara möjligt om de inte hade något att utgå från?
Medvetandet och Yttervärlden
Det finns ett sätt att tänka som ligger till grund för många diskussioner om både verklighet och kunskap, nämligen uppdelningen mellan subjekt och objekt, mellan ”jaget” och resten av världen. Hur kommer det sig att vi gör denna uppdelning, och vart leder den våra resonemang?
Till att börja med: visst tror du att du är något? Att du finns till, menar jag, och att det finns en skillnad mellan dig och andra saker? Den upplevelsen vågar jag nog påstå är allmänmänsklig. Vad är då detta något, som de flesta kallar ”jag”? Är jag bara någonting fysiskt, en kropp? För många känns en sådan beskrivning ofullständig. Det verkar också finnas något mentalt – något vi kallar tankar, känslor, minnen och förhoppningar. I äldre filosofi kallas detta ”själen”, men vi använder inte det ordet så ofta i dag eftersom det blivit så starkt kopplat till vissa specifika föreställningar om vad denna själ är för något. Vi talar istället om ”medvetandet”, ett ord som är mer neutralt. Ordet antyder aktivitet – ett medvetande är alltid medvetet om något, det har en inriktning, ett fokus.
Utan att gå in på den ontologiska frågan ifall det finns olika substanser, så verkar det åtminstone i våra upplevelser finnas en skillnad mellan mental och fysisk aktivitet. Det fysiska är väl avgränsat – vi kan på många sätt märka var gränsen mellan den egna kroppen och resten av världen går. Det mentala är mer flytande. På ett sätt kan det inte komma längre än kroppens gränser. Men på ett annat sätt är det obegränsat – i fantasin kan vi resa hur långt som helst i tiden och rummet.
Vi vill inte gärna tro att medvetandet faktiskt lämnar kroppen. Alternativet är att yttervärlden på något sätt kommer in i medvetandet. Detta uttrycks ofta i filosofin som att medvetandet avbildar yttervärlden eller som att vi bygger mentala modeller av verkligheten. Jag har en karta i huvudet, yttervärlden är terrängen. Men hur bra är kartan? Var kommer den ifrån? Hur gör jag när jag ritar den?
Grundinställningen som en filosof har till dessa frågor kallas skepticism. Att vara litet skeptisk brukar anses nyttigt inom all filosofi och vetenskap, det är bra att inte ta saker för givna. I just det kunskapsteoretiska fallet så är grunden för skepsis att vår kunskap om yttervärlden uppenbarligen inte är perfekt. Till att börja med är människor oeniga om många fakta när det gäller världen, vi tycks uppfatta den på olika sätt. Dessutom har vi väl alla upplevt att våra sinnen lurar oss ibland och att vi ser eller hör fel. Minnet är extremt opålitligt. Hallucinationer och drömmar uppfattas ofta som verkliga under tiden de utspelas, så hur vet jag att jag inte drömmer just nu? Det verkar allt som allt finnas rätt så många felkällor.
En extremt långt driven skepticism kallas solipsism. Solipsisten förnekar helt sonika att det går att få någon kunskap om världen utanför det egna jaget. Argumentet är att ifall det över huvud taget finns en värld, så är skillnaden mellan den och medvetandet så radikal att all kommunikation mellan de två måste vara omöjlig. Motargumentet kan lyda: ”Om du verkligen tror på det där, varför pratar du då med mig?” Det är lätt att avfärda solipsismen på pragmatiska grunder: om yttervärlden faktiskt finns blir resultatet av att inte tro på den starkt negativt, medan om allting jag upplever bara är fantasier skapade inom mitt eget medvetande spelar det ingen roll vad jag tror. För den delen, om det är jag som fantiserat fram världen, varför har jag gjort ett så halvdant jobb?
I slutändan kan man inte logiskt motbevisa solipsismen eftersom förutsättningen för den är just att misstro alla bevis, så det enda man kan göra är att konstatera att den förutsättningen är så extrem att den leder vårt tänkande in i en återvändsgränd. Det är en orimlig premiss eftersom den förutsätter det som skulle bevisas.
I filosofins historia har det funnits två vanliga varianter på hur man hanterar skepticism med mer konstruktiva metoder.
Rationalism: teorin att medvetandet skapar kunskap på egen hand.
Empirism: teorin att all kunskap baseras på erfarenhet av yttervärlden.
Tankeexperiment
När man formulerat en teori om hur något skulle kunna vara, eller borde vara, är nästa steg oftast att testa hur väl teorin håller när den utsätts för verkligheten. Inom vetenskap kallas sådana test för experiment. Syftet med ett experiment är oftast att utsätta teorin för maximal påfrestning, därför söker man upp så extrema förhållanden som möjligt.
I filosofin (eller för den delen andra human- och samhällsvetenskaper) kan man inte göra verkliga experiment så ofta, så man får nöja sig med att göra dem i tanken. Vanligtvis måste man konstruera exempel på situationer där teorin ställs på sin spets. Ibland går det att hitta exempel ur verkliga livet, i synnerhet inom etiken (det är detta vi kallar moraliska dilemman), men dessa exempel spelas fortfarande upp i vår tankevärld. Nu kanske någon har hört talas om psykologiska experiment där människor försattes i situationer där de fick tro att deras val hade verkliga konsekvenser, men sådana experiment görs inte längre eftersom det finns en risk att försökspersonerna lider skada av dem.
Så filosofen lägger fram en ”tänk om”-situation och funderar över hur en eller flera teorier skulle fungera i det sammanhanget. Som sagt gäller det att hitta extrema situationer, och detta kan vara en bidragande del till filosofins rykte för att vara svårbegripligt och långt ifrån vår vardagliga erfarenhet. Tankeexperiment är oftast inte exempel ur vardagen, så om det första man möter när man kommer i kontakt med filosofin är ett sådant experiment, utan att först få klart för sig varför filosofen tänker i så extrema banor, är det lätt att få ett dåligt intryck.
Common sense
Filosofi, är inte det ett väldigt konstigt sätt att tänka som struntar i, eller rentav förnekar, det vårt sunda förnuft säger oss?
Inte alltid.
När jag skriver om sunt förnuft tänker jag oftast på den engelska termen ”common sense”, vilket mer ordagrant kan översättas ”vanlig uppfattning”. Alltså uppfattningen man har i en fråga innan man tänkt särskilt djupt på den. I själva verket är en viktig del av hur man bedömer filosofiska idéer att mäta dem mot denna common sense. Något som intuitivt verkar fullständigt galet betraktas med misstro. På det hela taget visar filosofer i praktiken en stark tilltro till människans ”naturliga” uppfattningar om saker och ting, men de kan behöva finslipas på olika punkter. Man lägger inte gärna fram teorier om att upp är ned och svart är vitt. Om de flesta människor uppfattar världen på ett bestämt sätt finns det antagligen en bra anledning till det. Men det finns tillfällen då det sunda förnuftet inte räcker till, där det verkar vara litet slarvigt med detaljerna eller rentav säga emot sig självt. Då måste filosofin gripa in.
Det finns förstås undantag – filosofer som vill göra ett radikalt brott med den vanliga uppfattningen på en eller flera punkter. Men lägg märke till att dessa filosofer brukar ägna mycket tid åt att motivera varför de bryter mot common sense. De inser tydligen att de måste övervinna ett motstånd.
Jag vill i det sammanhanget tillägga att de radikala filosoferna inte är de enda som har något att bevisa. Även common sense-filosofer är skyldiga oss en förklaring av hur det kan komma sig att den vanliga uppfattningen är riktig.
Filosofi för alla 