Category Archives: Logik

Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Annonser

Kunskapsmetoder

Vad kan berättiga mitt påstående om att jag vet något, närmare bestämt att jag vet något sant? Jag måste förstås ha argument för det, och i den kunskapsteoretiska grenen av filosofi är de enda argument som accepteras rent objektiva och sakliga sådana. Varje led i mitt resonemang måste vara logiskt oantastligt, och om vi skall börja prata logik måste vi gå in på grundbulten i allt logiskt tänkande.

Deduktion

Det äldsta och mest självklara sättet att fastställa om något är sant är att se efter ifall det är förenligt med andra sanningar. Vi kallar denna process slutledning, eller i verbform att sluta. I en slutledning utgår man från en eller flera premisser, det vill säga förutsättningar som man tar för givna. En premiss skall helst vara sann på ett självklart eller definitionsmässigt sätt. Efter premisserna följer en slutsats, det vill säga den nya kunskap vi tror oss ha vunnit. För att en slutledning skall anses korrekt måste man ha följt reglerna för när det är tillåtet att göra språnget från premiss till slutsats.

Deduktiv slutledning följer en logisk regel som kallas syllogism. I en sådan får inte slutsatsen innehålla något som inte finns i premisserna. Det betyder att om premisserna är sanna, så är slutsatsen också garanterat sann. Garantin är syntaktisk, eftersom vi inte behöver veta vad de ingående uttrycken betyder för att kontrollera regelföljandet. I modern logik har man till och med ersatt de språkliga uttrycken med symboler för att ännu tydligare kunna se resonemangets struktur och inte förvirras av semantiska detaljer.

Kravet på en premiss är egentligen samma som på vilket argument som helst: den skall vara hållbar och relevant. Hållbarhet betyder i det här fallet bevisad sanning, relevans betyder att alla premisser i en slutledning på något sätt måste ha med varandra att göra. En premiss om äpplen och en om päron bevisar ingenting om vare sig äpplen eller päron.

Men, kanske någon protesterar, betyder inte allt detta att en deduktion egentligen inte säger något nytt? Kunskapen som slutsatsen ger fanns ju redan inneboende i premisserna. Ja, i princip är det så, men vitsen med en deduktion är psykologisk, inte ontologisk. Det handlar inte om vad som är sant i någon tidlös idévärld, utan om vad ett medvetande kan förstå under ett tidsförlopp. Slutsatsen kan vara ny för mig, även om den var sann långt innan jag insåg det. Det är ju ofta så man lär sig saker: ett faktum presenteras, sedan ett till, och så lägger man själv ihop 2 och 2 (så att säga). Eller kanske ännu vanligare: det är bara ett nytt faktum som upptäcks, men när det kombineras med annat man redan visste så leder det till nya slutsatser.

Är då deduktion den ofelbara vägen till kunskap? Nja, som säkert framgått vid det här laget finns det en akilleshäl: premisserna. Metoden i sig är vattentät, men matar man den med dåliga premisser får man lika dåliga slutsatser. ”Skräp in – skräp ut” som datorfolk brukar säga. Inom filosofi och vetenskap är det kanske inte så vanligt med uppenbart falska ingångsvärden, men det finns ofta stora svårigheter med att slå fast exakt hur sannolik en viss premiss är.

Låt oss studera det allra mest klassiska exemplet på en syllogistisk deduktion.

Premiss 1: Alla människor är dödliga.

Premiss 2: Sokrates är en människa.

Slutsats: Sokrates är dödlig.

Detta kan tyckas trivialt, men för säkerhets skull behöver premissernas sanning kontrolleras. Vad en ”människa” är för något är inte naturgivet, det är en definition vi ställt upp, och utifrån den kan vi konstatera att premiss 2 är sann. Hur vet vi då premiss 1? Ingår det också i definitionen av ”människa”? I så fall har vi verkligen inte sagt något nytt här. Men det verkar snarare som om vi har gjort följande slutledning.

Premiss: Ingen människa som hittills levt har överskridit en viss ålder.

Slutsats: Alla människor är dödliga.

Och detta är inte längre en deduktion, utan något annat.

Induktion

När vi sluter oss till något utifrån begränsade eller osäkra premisser kallas det en induktiv slutledning. Varje resonemang där premisserna underbygger eller stärker slutsatsen utan att medföra den med logisk nödvändighet är ett exempel på induktion. Vad som skiljer detta från deduktion är att det alltid är möjligt att förneka induktiva slutsatser utan att förneka premisserna.

Det man oftast menar med induktion är att generalisera, det vill säga att utifrån ett eller flera enskilda fall (fakta, observationer) dra slutsatsen att det man upptäckt gäller för alla fall. En sådan induktiv slutsats är alltid bara mer eller mindre sannolik, aldrig hundraprocentigt säker. Är det då kunskap? Ja, om man inte vill nöja sig med det som går att deduktivt härleda måste man på något sätt använda sig av induktion, man måste bara vara medveten om att sådan kunskap alltid är antagen på försök – den kan motbevisas senare.

Ett klassiskt exempel på generalisering är det följande.

Premiss 1: Svan A är vit.

Premiss 2: Svan B är vit.

Premiss 3: Svan C är vit.

Premiss 4: Svan D är vit.

Premiss 5: Svan E är vit.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Antalet premisser kan utökas hur mycket som helst utan att slutsatsen för den sakens skull blir garanterad. Den har bara högre eller lägre grad av sannolikhet beroende på urvalet. Är detta kunskap? Det kan vi inte veta säkert, så det försiktiga är att istället kalla det en hypotes. Vi kan observera tusentals och åter tusentals svanar, vilket stärker hypotesen mer och mer, men det räcker i princip med ett motexempel för att slutsatsen skall visa sig vara falsk – utan att för den delen någon av de tidigare premisserna har varit falska.

Vad är då faran med generaliseringar? Dels är det möjligt att göra generaliseringar på alltför begränsat underlag, vilket i sin tur gör slutsatsen skakig. Det kan ibland vara svårt att se hur bra underlaget egentligen är, eftersom många i sina resonemang förkortar redovisningen av det.

Premiss: Alla observerade svanar är vita.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Som ni ser finns det en stor vaghet i det ovanstående.

En annan fara är att om man tar sina induktiva hypoteser som bevisade sanningar kan det leda till sådana här deduktioner.

Premiss 1: Alla svanar är vita.

Premiss 2: Fågel X är svart.

Slutsats: Fågel X är ingen svan.

Förutfattade meningar av detta slag blockerar i själva verket möjligheten att vinna ny kunskap.

En annan form av induktion är analogier eller analogislut: antagandet att liknande ting har liknande egenskaper eller att liknande effekter har liknande orsaker och vice versa. Exempel på det första: en sjökapten leder sin besättning med hjälp av inlärda färdigheter, därför borde det också finnas färdigheter som en härskare kan lära sig för att leda sitt folk. Exempel på det senare: jag vet att jag har ett medvetande och att det leder till ett visst beteende hos mig, så när jag ser att andra människor beter sig på liknande sätt antar jag att de också har medvetanden. Det som gör analogier osäkra är att de förutsätter att vi känner till alla relevanta egenskaper hos tingen ifråga. Men notera att analogier också kan vara godtagbara om de följer samma regler som goda generaliseringar: att man har många datapunkter och inte blundar för eventuella motexempel.

Faktum är att man kan beskriva all induktion som ett specialfall av deduktion, där man gjort den outtalade premissen att naturen är likformig, eller att ”de fall jag observerat är representativa för helheten”.