Motsatser
Inom filosofin rör vi oss ofta med extrema alternativ som svar på de flesta frågor. Detta kallas ibland att vi jobbar med dikotomier – vilket betyder motsatser eller motpoler.
Anledningen till detta är inte att vi vill tvinga alla att välja en extrem åsikt och sedan renlärigt hålla sig till den. I själva verket är varje människas tänkande en medelväg mellan de yttersta polerna. Vi blandar olika åsikter istället för att dricka dem rent, så att säga.
Att vi sätter namn på just ytterligheterna är däremot ett bra hjälpmedel när vi skall analysera vårt tänkande och förklara det för någon annan. Det låter mig säga att i en viss fråga håller jag mig till teori A, medan i ett annat fall lutar jag mer åt teori B. Det är ett snabbt sätt att ange receptet för min personliga blandning.
Tankeexperiment
När man formulerat en teori om hur något skulle kunna vara, eller borde vara, är nästa steg oftast att testa hur väl teorin håller när den utsätts för verkligheten. Inom vetenskap kallas sådana test för experiment. Syftet med ett experiment är oftast att utsätta teorin för maximal påfrestning, därför söker man upp så extrema förhållanden som möjligt.
I filosofin (eller för den delen andra human- och samhällsvetenskaper) kan man inte göra verkliga experiment så ofta, så man får nöja sig med att göra dem i tanken. Vanligtvis måste man konstruera exempel på situationer där teorin ställs på sin spets. Ibland går det att hitta exempel ur verkliga livet, i synnerhet inom etiken (det är detta vi kallar moraliska dilemman), men dessa exempel spelas fortfarande upp i vår tankevärld. Nu kanske någon har hört talas om psykologiska experiment där människor försattes i situationer där de fick tro att deras val hade verkliga konsekvenser, men sådana experiment görs inte längre eftersom det finns en risk att försökspersonerna lider skada av dem.
Så filosofen lägger fram en ”tänk om”-situation och funderar över hur en eller flera teorier skulle fungera i det sammanhanget. Som sagt gäller det att hitta extrema situationer, och detta kan vara en bidragande del till filosofins rykte för att vara svårbegripligt och långt ifrån vår vardagliga erfarenhet. Tankeexperiment är oftast inte exempel ur vardagen, så om det första man möter när man kommer i kontakt med filosofin är ett sådant experiment, utan att först få klart för sig varför filosofen tänker i så extrema banor, är det lätt att få ett dåligt intryck.
Common sense
Filosofi, är inte det ett väldigt konstigt sätt att tänka som struntar i, eller rentav förnekar, det vårt sunda förnuft säger oss?
Inte alltid.
När jag skriver om sunt förnuft tänker jag oftast på den engelska termen ”common sense”, vilket mer ordagrant kan översättas ”vanlig uppfattning”. Alltså uppfattningen man har i en fråga innan man tänkt särskilt djupt på den. I själva verket är en viktig del av hur man bedömer filosofiska idéer att mäta dem mot denna common sense. Något som intuitivt verkar fullständigt galet betraktas med misstro. På det hela taget visar filosofer i praktiken en stark tilltro till människans ”naturliga” uppfattningar om saker och ting, men de kan behöva finslipas på olika punkter. Man lägger inte gärna fram teorier om att upp är ned och svart är vitt. Om de flesta människor uppfattar världen på ett bestämt sätt finns det antagligen en bra anledning till det. Men det finns tillfällen då det sunda förnuftet inte räcker till, där det verkar vara litet slarvigt med detaljerna eller rentav säga emot sig självt. Då måste filosofin gripa in.
Det finns förstås undantag – filosofer som vill göra ett radikalt brott med den vanliga uppfattningen på en eller flera punkter. Men lägg märke till att dessa filosofer brukar ägna mycket tid åt att motivera varför de bryter mot common sense. De inser tydligen att de måste övervinna ett motstånd.
Jag vill i det sammanhanget tillägga att de radikala filosoferna inte är de enda som har något att bevisa. Även common sense-filosofer är skyldiga oss en förklaring av hur det kan komma sig att den vanliga uppfattningen är riktig.
Vad och Varför
Vad är filosofi och varför skall vi syssla med det?
Om du ställde dig den frågan när du såg ämnet på ditt schema eller snubblade över den här bloggen av misstag eller hur du nu kom in på det, så grattis: du har redan börjat filosofera. Att ställa frågor är nämligen grunden i filosofin, och de vanligaste frågorna börjar med ”vad” eller ”varför”. I synnerhet ”varför”. ”Hur” är också populärt, och blir viktigt om man vill fördjupa sig, men i botten av varje undersökning man kan göra finns ett ”varför”.
Men låt oss backa tillbaks och göra en kort historisk översikt som grund för det jag just påstått. Själva ordet ”filosofi” är förstås rena grekiskan, liksom så mycket i akademiska sammanhang. Det är sammansatt av ett ord som betyder ”kärlek” eller ”vänskap” eller ”släktskap”, och ett som betyder ”kunskap” eller ”vishet”. Den vanligaste översättningen är att en filosof är en ”älskare av vishet”, eller med andra ord en person som vill förstå, som tycker om att lära sig saker. Underförstått i ”vishet” är att filosofen inte nöjer sig med första bästa förklaring utan vill gå på djupet med hur något egentligen ligger till.
De första filosoferna i vår västerländska tradition levde i en kulturell och politisk brytningstid där det verkade som om allt gick att ifrågasätta. De letade efter något att hålla fast vid, något som inte var flytande, men som ett led i detta var de naturligtvis tvungna att först kritisera allt som inte höll måttet. Ibland kom de inte längre än till kritiken, men den kunde vara intressant i sig själv. Deras kritik, deras frågeställningar och de förslag till svar de lade fram lever vidare än idag. Det har sagts att hela filosofins historia bara är ”fotnoter till Platon”, vilket är en överdrift med en kärna av sanning.
Det har nämligen visat sig att de centrala problemen i filosofin verkligen är ”eviga frågor” som ständigt uppstår på nytt, även i tankarna hos människor som aldrig läst en filosofibok. Hur kan det komma sig? Jag tror det beror på att filosofi är ett uttryck för det mänskliga tillståndet. Det finns saker vi inte kan låta bli att undra över, bara på grund av att vi finns och att vi har den tankeförmåga vi har. Kanske vår största inbyggda käpphäst är att vi ständigt begär att få veta orsaker till saker och ting – och därmed har jag kommit tillbaks till betoningen av ”varför” som jag började diskussionen med.
Så även om filosofin ofta tycks handla om världen omkring oss, skulle jag drista mig till att påstå att grunden för all filosofi är att undersöka oss själva, att låta det mänskliga tänkandet granska sig självt. Hur kan vi tänka, varför tänker vi som vi gör, hur borde vi tänka, vad kan tänkandet åstadkomma… den typen av frågor ligger under ytan på alla andra filosofiska problem.
Om det låter intressant har du kommit till rätt ställe. Min ingångsvinkel till alla de underämnen inom filosofin som den här sajten kommer att ta upp är nämligen ”varför är detta en fråga?” Jag hoppas att mina utläggningar kan klargöra åtminstone så mycket.
För att börja från början med dessa underavdelningar, klicka på länken:
Filosofi för alla 