Definitionen av kunskap

Om jag säger att jag har kunskap om något, eller att jag vet något (kunnande och vetande kan i detta sammanhang ses som synonymer), vad är det då jag menar? Man har genom historiens gång lagt in många olika betydelser i begreppet ”kunskap” och det är inte helt lätt att hålla reda på dem.

En av de vanligaste uppdelningar som görs är den mellan praktisk och teoretisk kunskap. Med praktisk menas i detta fall förmågan att kunna göra något, att kunna utföra en handling. Oftast tänker man på en fysisk handling, till exempel att kunna cykla. Men det är värt att påpeka att det också finns mentala färdigheter, exempelvis att kunna räkna. Den teoretiska kunskapen handlar istället om förståelse av ett sammanhang – att veta hur något ligger till, att kunna förklara hur något fungerar. Exempelvis att veta hur en cykel fungerar eller varför matematiska formler ser ut som de gör.

Som kanske märks går det att ha både praktisk och teoretisk kunskap om alla ämnen, och gränsen mellan dem är ofta flytande. Men när filosofer försökt ge sina definitioner har de mestadels hakat upp sig på den teoretiska formen. Att ha kunskap betyder då att man har en riktig föreställning om hur något ligger till. Eftersom sättet man visar sådan kunskap är genom språket, genom att man gör ett uttalande om det man vet, kallas det också påståendekunskap.

Så när kan vi säga att vi har den sortens kunskap? Vad finns det för skillnad mellan en kunnig och en okunnig person? Hur vet vi om ett visst påstående uttrycker kunskap, och inte bara är en fördom eller en missuppfattning? Det klassiska sättet att filosofera om detta är att utgå från ett antal diskussioner som Platon för om ämnet, till stor del i dialogen Theaitetos. Man börjar som sagt med ett påstående eller omdöme om något. Den som gör påståendet måste för det första tro på det själv, måste ha en övertygelse. Om man medvetet ljuger eller skämtar om något så kan det yttrandet knappast kallas kunskap. För det andra behöver påståendet vara sant. Att hävda något som är falskt kan inte räknas som kunskap, hur övertygad man än är om det. Slutligen behövs någon förmedlande länk mellan övertygelsen och sanningen, något som berättigar att man tror på sin sak. En gissning som plockats ur luften kan visa sig vara sann, men om man inte kan ange några goda skäl att tro på den så förblir den just en gissning och inte kunskap.

Man vet alltså något om man har en sann och berättigad övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är som en sorts ekvation: kunskap = övertygelse + goda skäl + sanning

Övertygelse brukar inte anses behöva någon närmare förklaring. Alla vet väl hur det känns att vara övertygad om något? Det är ett sinnestillstånd, en inställning som är omedelbar och oreducerbar.

Vad som är ett gott skäl kan däremot diskuteras länge och väl. Vanligtvis görs det i termer av vilken metod som används för att komma åt sanningen.

Sanning är det allra snårigaste begreppet. På sätt och vis påverkas alla de andra variablerna i ekvationen av vad man har för definition på sanning.

Annonser

Absolut eller relativ sanning?

Jag läste för ett tag sedan en debatt där en kunskapsrelativist ville argumentera mot icke-relativister genom att jämföra ”absolutismen”, alltså tesen att det kan finnas en absolut (definitiv, objektiv) sanning, med Anselms ontologiska gudsbevis. Med andra ord skulle det vara ett cirkelbevis: man definierar ett begrepp (existens respektive sanning) så att det förutsätter det som skulle bevisas.

Ett första problem med detta argument är att sanning och existens är olika typer av begrepp. Jag tror inte ens den mest extrema relativist skulle förneka att existens är ett binärt tillstånd, vilket ju är just den egenskap relativismen vill förneka när det kommer till sanning. Vidare så handlar existens om diskreta entiteter, medan sanning är ett relationellt begrepp – åtminstone i alla fall som kan bli föremål för diskussion.

Sedan skulle jag vilja påstå att det centrala begreppsliga misstaget i det ontologiska gudsbeviset inte gäller existens utan fullkomlighet. Att kräva fullkomlighet leder nämligen (om man drar det till sin logiska spets) till Spinozas panteism. Universum är det enda som inte saknar något. Nu skulle det kanske rentav vara till relativistens fördel att jämföra sanning med fullkomlighet istället för existens, för då rör man sig åtminstone med två begrepp på liknande abstraktionsnivå.

Men det mest grundläggande i argumentet är ändå att icke-relativismen anklagas för att smyga in en övertalningsdefinition av sanningsbegreppet. Vad är då definitionen av absolut sanning? Jag skulle formulera det ungefär så här: för varje tillräckligt avgränsat påstående finns bara två sanningsvärden, sant eller falskt, och omdömen om dess sanning fälls likadant av alla individer. Men är inte detta bara common sense? Språkbruksdefinitionen av sanning är väl att det är något säkert? Därför är det inte alls någon övertalningsdefinition eller något cirkelbevis utan en helt rimlig utgångspunkt, och bevisbördan ligger på relativisten att belägga motsatsen – eller åtminstone att göra ett alternativt sanningsbegrepp begripligt.

Motsatser

Inom filosofin rör vi oss ofta med extrema alternativ som svar på de flesta frågor. Detta kallas ibland att vi jobbar med dikotomier – vilket betyder motsatser eller motpoler.

Anledningen till detta är inte att vi vill tvinga alla att välja en extrem åsikt och sedan renlärigt hålla sig till den. I själva verket är varje människas tänkande en medelväg mellan de yttersta polerna. Vi blandar olika åsikter istället för att dricka dem rent, så att säga.

Att vi sätter namn på just ytterligheterna är däremot ett bra hjälpmedel när vi skall analysera vårt tänkande och förklara det för någon annan. Det låter mig säga att i en viss fråga håller jag mig till teori A, medan i ett annat fall lutar jag mer åt teori B. Det är ett snabbt sätt att ange receptet för min personliga blandning.

Empirism

Vår uppfattning av yttervärlden är i och för sig oklar och bristfällig, men är det verkligen världens fel? Världen är ju mycket större än oss och har funnits mycket längre. Är det inte rimligare att tro att det är begränsningarna i våra sinnesorgan och vår tankeförmåga som gör att olika missuppfattningar sker? Så resonerar en empirist.

För empiristen är det tydligt att vi inte har någon kunskap i vårt medvetande från födseln. Hur skulle den ha kommit dit? Förnuftet börjar tomt som en oskriven tavla. Det är sinnesupplevelser som ger oss kunskap. Vi samlar genom sådan erfarenhet information om enskilda, konkreta, ting och händelser och baserat på detta skapar vi mer allmänna och abstrakta begrepp. Om de abstrakta begreppen på något sätt hade kommit inifrån medvetandet självt, som rationalister hävdar, hur hade de då kunnat vara relevanta för yttervärldens förhållanden, hur hade vi kunnat koppla dem till de konkreta tingen?

Det empiristiska argumentet är att även om jag kan tvivla på varifrån mina upplevelser kommer, så kan jag inte tvivla på att jag har de upplevelser jag har. Dessa sinnesdata, som de ibland kallas, är det enda jag kan använda för att skapa mig en världsbild. Om jag gör det skickligt nog kommer denna världsbild att hjälpa mig genom livet.

Empirismens svaghet är att upplevelser är privata. Ingen annan har just mina upplevelser, vilket gör att min världsbild riskerar att bli subjektiv. Framför allt så vilar empirismen på en serie antaganden som själva inte kan bevisas på empirisk väg, såsom att det finns en yttervärld och andra medvetanden. Det kanske viktigaste obevisade antagandet är detta: jag vill att min erfarenhet skall kunna vägleda mig genom framtiden, vilket bara fungerar om framtiden på väsentliga sätt liknar det förflutna – men erfarenhet kan naturligtvis bara gälla det som redan har hänt, så den likheten kan jag aldrig ha empirisk kunskap om.

Rationalism

Kunskap om yttervärlden är som sagt osäker. Men det finns en skillnad mellan olika typer av kunskap. Å ena sidan har vi den typen som baseras på information som verkar komma från yttervärlden själv – information som vidarebefordras till oss genom våra sinnesupplevelser. Sådan information har väldigt lätt för att bli förvanskad på olika sätt, så den kan vi inte lita på. Å andra sidan finns en typ av kunskap som verkar uppstå direkt i medvetandet utan att vi behöver luta oss mot sinnesupplevelser. Rent förnuftigt tänkande kan ge oss säker kunskap, säger filosofer som är rationalister.

Matematiken och den euklidiska geometrin har länge varit paradexemplen på sådan ren kunskap. Man kan bli övertygad om att deras axiom och bevis är sanna bara genom att tänka på dem. De är inte beroende av tillfälliga förhållanden i yttervärlden, de är alltid sanna i alla tider och på alla platser och för alla människor. Att det sedan inte går att exempelvis dra en perfekt rak linje i världen tyder väl snarast på att det är världen som har brister. Ett sådant resonemang ligger bland annat bakom Platons teori om idévärlden: om de perfekta geometriska formerna inte går att hitta i sinnevärlden måste de finnas någon annan stans, i en egen värld, och om man jämför de två världarna framstår sinnevärlden som den sämre kopian. Men man måste inte köpa en sådan metafysik för att vara rationalist, man måste bara anse att idéer i medvetandet är lättare att hantera än sinnesdata från yttervärlden.

Rationalismen får vissa konsekvenser. En av de mest slående är nog tanken på medfödda idéer, det vill säga medfödd kunskap. Om medvetandets idéer skall behålla sin status som bättre än sinnesupplevelser, får de naturligtvis inte vara byggda på sådana upplevelser. Med andra ord kan inte idéerna vara beroende av någon erfarenhet. Var kan de då komma ifrån? Svaret kan bara bli att de har funnits där hela tiden, att vi föds med idéerna redan på plats. Detta låter förstås märkligt. Nyfödda barn verkar ju inte ha så värst mycket kunskaper, eller hur? Rationalister kan besvara detta på några olika sätt. Platon säger att i idévärlden vet vi allting, men när vi föds glömmer vi det och tillbringar livet med att försöka minnas. En mindre extrem variant är att vi inte har komplexa teorier från födseln utan bara enkla grundbegrepp – om till exempel former och färger – som vi sedan får pussla ihop till mer avancerade tankar. Att spädbarn inte gör detta direkt beror helt enkelt på att kroppen inte är färdigutvecklad ännu. En rationalist kan också se det som stöd för sin teori att barn faktiskt lär sig förbluffande snabbt: hur skulle det vara möjligt om de inte hade något att utgå från?

Medvetandet och Yttervärlden

Det finns ett sätt att tänka som ligger till grund för många diskussioner om både verklighet och kunskap, nämligen uppdelningen mellan subjekt och objekt, mellan ”jaget” och resten av världen. Hur kommer det sig att vi gör denna uppdelning, och vart leder den våra resonemang?

Till att börja med: visst tror du att du är något? Att du finns till, menar jag, och att det finns en skillnad mellan dig och andra saker? Den upplevelsen vågar jag nog påstå är allmänmänsklig. Vad är då detta något, som de flesta kallar ”jag”? Är jag bara någonting fysiskt, en kropp? För många känns en sådan beskrivning ofullständig. Det verkar också finnas något mentalt – något vi kallar tankar, känslor, minnen och förhoppningar. I äldre filosofi kallas detta ”själen”, men vi använder inte det ordet så ofta i dag eftersom det blivit så starkt kopplat till vissa specifika föreställningar om vad denna själ är för något. Vi talar istället om ”medvetandet”, ett ord som är mer neutralt. Ordet antyder aktivitet – ett medvetande är alltid medvetet om något, det har en inriktning, ett fokus.

Utan att gå in på den ontologiska frågan ifall det finns olika substanser, så verkar det åtminstone i våra upplevelser finnas en skillnad mellan mental och fysisk aktivitet. Det fysiska är väl avgränsat – vi kan på många sätt märka var gränsen mellan den egna kroppen och resten av världen går. Det mentala är mer flytande. På ett sätt kan det inte komma längre än kroppens gränser. Men på ett annat sätt är det obegränsat – i fantasin kan vi resa hur långt som helst i tiden och rummet.

Vi vill inte gärna tro att medvetandet faktiskt lämnar kroppen. Alternativet är att yttervärlden på något sätt kommer in i medvetandet. Detta uttrycks ofta i filosofin som att medvetandet avbildar yttervärlden eller som att vi bygger mentala modeller av verkligheten. Jag har en karta i huvudet, yttervärlden är terrängen. Men hur bra är kartan? Var kommer den ifrån? Hur gör jag när jag ritar den?

Grundinställningen som en filosof har till dessa frågor kallas skepticism. Att vara litet skeptisk brukar anses nyttigt inom all filosofi och vetenskap, det är bra att inte ta saker för givna. I just det kunskapsteoretiska fallet så är grunden för skepsis att vår kunskap om yttervärlden uppenbarligen inte är perfekt. Till att börja med är människor oeniga om många fakta när det gäller världen, vi tycks uppfatta den på olika sätt. Dessutom har vi väl alla upplevt att våra sinnen lurar oss ibland och att vi ser eller hör fel. Minnet är extremt opålitligt. Hallucinationer och drömmar uppfattas ofta som verkliga under tiden de utspelas, så hur vet jag att jag inte drömmer just nu? Det verkar allt som allt finnas rätt så många felkällor.

En extremt långt driven skepticism kallas solipsism. Solipsisten förnekar helt sonika att det går att få någon kunskap om världen utanför det egna jaget. Argumentet är att ifall det över huvud taget finns en värld, så är skillnaden mellan den och medvetandet så radikal att all kommunikation mellan de två måste vara omöjlig. Motargumentet kan lyda: ”Om du verkligen tror på det där, varför pratar du då med mig?” Det är lätt att avfärda solipsismen på pragmatiska grunder: om yttervärlden faktiskt finns blir resultatet av att inte tro på den starkt negativt, medan om allting jag upplever bara är fantasier skapade inom mitt eget medvetande spelar det ingen roll vad jag tror. För den delen, om det är jag som fantiserat fram världen, varför har jag gjort ett så halvdant jobb?

I slutändan kan man inte logiskt motbevisa solipsismen eftersom förutsättningen för den är just att misstro alla bevis, så det enda man kan göra är att konstatera att den förutsättningen är så extrem att den leder vårt tänkande in i en återvändsgränd.

I filosofins historia har det funnits två vanliga varianter på hur man hanterar skepticism med mer konstruktiva metoder.

Rationalism: teorin att medvetandet skapar kunskap på egen hand.

Empirism: teorin att all kunskap baseras på erfarenhet av yttervärlden.

Tankeexperiment

När man formulerat en teori om hur något skulle kunna vara, eller borde vara, är nästa steg oftast att testa hur väl teorin håller när den utsätts för verkligheten. Inom vetenskap kallas sådana test för experiment. Syftet med ett experiment är oftast att utsätta teorin för maximal påfrestning, därför söker man upp så extrema förhållanden som möjligt.

I filosofin (eller för den delen andra human- och samhällsvetenskaper) kan man inte göra verkliga experiment så ofta, så man får nöja sig med att göra dem i tanken. Vanligtvis måste man konstruera exempel på situationer där teorin ställs på sin spets. Ibland går det att hitta exempel ur verkliga livet, i synnerhet inom etiken (det är detta vi kallar moraliska dilemman), men dessa exempel spelas fortfarande upp i vår tankevärld. Nu kanske någon har hört talas om psykologiska experiment där människor försattes i situationer där de fick tro att deras val hade verkliga konsekvenser, men sådana experiment görs inte längre eftersom det finns en risk att försökspersonerna lider skada av dem.

Så filosofen lägger fram en ”tänk om”-situation och funderar över hur en eller flera teorier skulle fungera i det sammanhanget. Som sagt gäller det att hitta extrema situationer, och detta kan vara en bidragande del till filosofins rykte för att vara svårbegripligt och långt ifrån vår vardagliga erfarenhet. Tankeexperiment är oftast inte exempel ur vardagen, så om det första man möter när man kommer i kontakt med filosofin är ett sådant experiment, utan att först få klart för sig varför filosofen tänker i så extrema banor, är det lätt att få ett dåligt intryck.

Common sense

Filosofi, är inte det ett väldigt konstigt sätt att tänka som struntar i, eller rentav förnekar, det vårt sunda förnuft säger oss?

Inte alltid.

När jag skriver om sunt förnuft tänker jag oftast på den engelska termen ”common sense”, vilket mer ordagrant kan översättas ”vanlig uppfattning”. Alltså uppfattningen man har i en fråga innan man tänkt särskilt djupt på den. I själva verket är en viktig del av hur man bedömer filosofiska idéer att mäta dem mot denna common sense. Något som intuitivt verkar fullständigt galet betraktas med misstro. På det hela taget visar filosofer i praktiken en stark tilltro till människans ”naturliga” uppfattningar om saker och ting, men de kan behöva finslipas på olika punkter. Man lägger inte gärna fram teorier om att upp är ned och svart är vitt. Om de flesta människor uppfattar världen på ett bestämt sätt finns det antagligen en bra anledning till det. Men det finns tillfällen då det sunda förnuftet inte räcker till, där det verkar vara litet slarvigt med detaljerna eller rentav säga emot sig självt. Då måste filosofin gripa in.

Det finns förstås undantag – filosofer som vill göra ett radikalt brott med den vanliga uppfattningen på en eller flera punkter. Men lägg märke till att dessa filosofer brukar ägna mycket tid åt att motivera varför de bryter mot common sense. De inser tydligen att de måste övervinna ett motstånd.

Jag vill i det sammanhanget tillägga att de radikala filosoferna inte är de enda som har något att bevisa. Även common sense-filosofer är skyldiga oss en förklaring av hur det kan komma sig att den vanliga uppfattningen är riktig.

Konsekvensetik

Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på konsekvenserna av dess handlingar? Avsikterna kan vi aldrig vara säkra på, människor kan ju ljuga eller minnas fel eller helt enkelt ha dålig självinsikt. Handlingarna i sig räcker inte till eftersom man måste ta hänsyn till omständigheterna också. Kan man verkligen tycka att en person är moralisk som bara följer en regelbok för vilka handlingar som skall utföras, oavsett situationen? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken konsekvensen blev – det är det enda som har någon betydelse för framtiden och påverkar oss alla, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.

Ibland används effektetik som synonym för denna teori, eftersom effekten eller resultatet av handlingen är ett annat sätt att säga ”konsekvens.” Man brukar också göra underavdelningar till teorin efter hur man svarar på frågan ”konsekvenser för vem?” Beroende på människosyn och andra faktorer kan man bestämma sig för att bara bry sig om sig själv (egoism), att bry sig om ett visst urval av andra människor (altruism) eller att bry sig om hela mänskligheten (universalism). Det här valet kan kräva litet ytterligare motivering, men än så länge har vi inte hittat några allvarliga problem med konsekvensetiken som sådan.

Den första stora stötestenen är att bestämma vad som skall räknas som en god konsekvens. Är det självklart? Om inte, hur motiverar man det? Konsekvensetiker får ägna mycket tid åt att argumentera för varför exempelvis ”lycka” eller ”nytta” är det största goda man kan sträva efter.

Nästa viktiga fråga är: hur kan man förutsäga framtiden? Det är ju det teorin tycks kräva av oss. När vi väljer mellan olika handlingsalternativ skall vi ta det som kommer att leda till bäst konsekvenser i framtiden, men det kan man ju aldrig vara helt säker på. Svaret brukar vara att luta sig mot sannolikhet – men betyder det att man skall formulera regler och alltid gå på det som är statistiskt rätt, eller får man göra undantag och bedöma enskilda handlingar efter unika förutsättningar? I vilket fall ställs stora krav på oss att göra prognoser.

Även om vi kan lösa allt detta, har vi kvar testet mot ”magkänslan”. Kan vi tycka att ett handlande som ”slutar lyckligt” är moraliskt även om det inte fanns någon moralisk tanke bakom? Konsekvensetik kan ge intryck av att vara en känslokall matematisk uträkning. I värsta fall kan man tänka sig en situation där någon egentligen försöker göra någon annan illa, men genom en slump råkar det bli tvärtom. Vad skall vi säga om det? En benhård konsekvensetiker kan hävda att vi inte över huvud taget skall ge avsikten eller handlingen några moraliska etiketter, utan spara dem till konsekvenserna. Men är det verkligen så vi tänker?

Pliktetik

Det rimligaste sättet att bedöma hur moralisk en person är måste väl vara att titta på vad den faktiskt gör för något? Handlingar talar högre än ord, heter det ju. Att ha goda avsikter är förstås fint, men om de avsikterna inte omsätts i praktisk handling är de väl inte särskilt mycket värda? Konsekvenserna kan vi aldrig veta vilka de blir, det kan alltid hända något oförutsett som stjälper våra planer och som vi inte kan hållas ansvariga för. Dessutom finns det oftast mer än en konsekvens, vilken är det då vi skall ta hänsyn till? Nej, det enda fasta och säkra i en moralisk bedömning är vilken handling som utfördes – det är det enda som alla kan observera, och därför måste det vara etikens utgångspunkt.

Om man lägger fokus på själva ögonblicket då det händer något, då någon gör något, kommer man lätt till slutsatsen att handlingar är bra eller dåliga i sig själva, oavsett motiven eller resultaten. Om man nu bestämmer att en viss handling alltid är rätt, då blir det också en moralisk plikt att alltid utföra den handlingen när en situation uppkommer där den passar in. Alltså går det att ställa upp ett antal principer eller regler för handlande. Detta verkar vara en okomplicerad etik att hålla sig till, eller hur? Inget plågsamt bearbetande av den egna personligheten, som sinnelagsetiken kräver, och inget grubblande över framtiden, så som konsekvensetiken leder till. Allt man behöver göra är att följa regelboken. Om A, så B. Enkelt.

Men vänta ett tag. Hur väljer man sina principer? Vad bygger de på – försöker man hävda deras självklarhet, eller lutar man sig mot någon auktoritet? Hur kan man motivera en auktoritetstro? Vem har skrivit regelboken?

Att påstå att handlingar har någon slags inneboende moralisk egenskap som gör dem rätt eller fel av sig själva kan låta rimligt, men att sedan sätta fingret på den egenskapen är svårt. Det visar sig snabbt att ”godhet” och ”ondska” är svåra att beskriva på något direkt sätt.

Det kan också uppstå problem med spänningar inom själva teorin. Anta att vi kommit fram till en viss uppsättning plikter eller regler. Vad händer om två eller flera principer säger mot varandra i en viss situation? Får man rangordna dem på något sätt eller måste man försöka omformulera problemet?

Även om vi kan hitta lösningar för dessa frågeställningar, räcker det? Stämmer pliktetiken med våra moraliska intuitioner? Tycker vi verkligen att det räcker med att följa lagens bokstav för att vara moralisk? Det mest extrema fallet skulle vara om någon uppfyller en etisk plikt inte av fri vilja, utan av tvång. Kan vi fortfarande  kalla ett sådant handlande ”gott”? När vi tittar på andra sidan av tidsskalan, går det verkligen att helt bortse från de möjliga konsekvenserna? Känns inte det något oansvarigt?