Tag Archives: Argumentation

Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Argumentationsöversikter

För att det skall bli så tydligt som möjligt hur en argumentation är uppbyggd brukar man göra en översikt som visar hur de olika argumenten logiskt förhåller sig till varandra. Detta kan göras på flera olika sätt, jag kommer här bara att visa ett av de vanligare.

Metoden går ut på att ge varje argument en kod bestående av bokstäver och siffror som visar dess plats i strukturen. Tesen som allting handlar om kallas T. Argument som är för tesen eller ett annat argument betecknas med ett P (för ”pro”) och de som är mot med ett C (för ”contra”). Dessutom används siffror för att särskilja argument som befinner sig på samma nivå av strukturen. Om man exempelvis har tre huvudargument för sin tes betecknas dessa P1, P2 och P3.

Huvudargument är alltså ganska enkla att beteckna, det blir något krångligare när det kommer till underargument. Ett sådant måste först beteckna vilken typ av argument det självt är, och sedan vilket annat argument det riktar sig till. Till exempel betyder C1P2 ”det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”. Om man sedan hittar ett motargument till motargumentet, heter det C1C1P2. Lägger man dessutom till ett argument som stöder detta motargument kommer det att heta P1C1C1P2. Ibland får jag frågan varför man bygger på argumentkedjan åt vänster, alltså sätter nya koder framför de föregående istället för efter. Anledningarna är dels att man snabbt vill kunna se vilken typ det aktuella argumentet är, och därför skall det stå först, dels att man vill kunna utläsa koderna som en mening liknande den ovan. För att ta det längre exemplet: ”detta är det första argumentet för det första argumentet mot det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”.

När alla argument skall ställas upp i en lista görs det också enligt en viss disposition. Tesen kommer naturligtvis först, därefter följer det första pro-argumentet. Om det argumentet har några underargument följer det första av dessa, har det i sin tur underargument kommer så det första av dessa, och så vidare. Principen är att man följer varje argumentkedja till sitt slut innan man börjar på en ny. Notera att detta bara gäller presentationen av strukturen – när man skall tänka ut alla argument behöver det inte göras i någon viss ordning.

Ett litet (ofullständigt) exempel på en översikt av detta slag:

T  Jag bör studera filosofi.

P1 Filosofi är roligt.

P1P1 Att lära sig nya saker är givande.

P2P1 Man träffar trevliga människor på en filosofikurs.

C1P1 Man kan väl inte göra saker bara för att de är roliga.

P2 Filosofi är nyttigt.

P1P2 Det är personligt utvecklande.

P1P1P2 Jag lär mig förstå hur jag själv och andra tänker.

P2P1P2 Jag lär mig att analysera argumentation.

P2P2 Det är användbart vid andra studier.

P1P2P2 Logiskt och kritiskt tänkande är alltid tillämpbart.

P2P2P2 Historiskt sett har all vetenskap sitt ursprung i filosofin.

C1P2P2P2 Men andra vetenskaper har utvecklats så att filosofi inte längre är relevant.

C1C1P2P2P2 De metodiska grundvalarna har inte förändrats, de är fortfarande filosofiska.

Argumentation

Filosofisk argumentationsanalys blandas ibland ihop med retorik. Är det inte samma sak, frågar många, båda handlar ju om vad som är ett bra argument? Det är på sätt och vis sant, men det handlar om två väldigt olika definitioner av ”bra”. Retoriken vill övertyga, eller åtminstone övertala, andra om en ståndpunkt. Alla argument som tjänar det syftet räknas som retoriskt bra. Argumentationsanalysen är istället ett verktyg för att själv förstå och lära sig något, ett sätt att hitta sin egen ståndpunkt. Ett filosofiskt bra argument är ett som du kan övertyga dig själv med och ärligt stå för. Du kan naturligtvis också använda analysen som metod för att ”plocka isär” någon annans argumentation.

Hur känner man igen ett argument som är bra på det filosofiska sättet? Till att börja med kan man konstatera att ett argument alltid också är ett påstående om något – om jag gör ett uttalande som bara är tomma ord, kan det inte användas som stöd för något annat (det blir då en så kallad plattityd eller platthet).

För att argumentet skall fungera måste det ingående påståendet vara sant. Om situationen är sådan att man inte lätt kan avgöra sanningen, måste man nöja sig med sannolikhet. Handlar påståendet om värderingar går det naturligtvis inte att applicera sanning eller sannolikhet, istället pratar man då om rimlighet. Detta är på sätt och vis en slags sannolikhet – sannolikheten att argumentets mottagare kommer att instämma i värderingen som hävdas. Dessa olika varianter av ett arguments kvalitet sammanfattar vi som kravet på hållbarhet. Ett exempel på ohållbar argumentation är när man gör ett ensidigt urval – det vill säga förtiger viss fakta och bara presenterar det som talar för ens egen sak. Eftersom sanningen har förvanskats kan inte argumentet anses hållbart.

Det andra stora kravet på ett argument är att det skall ha med saken att göra, det vill säga att argumentets påstående skall beröra ämnet som diskuteras och att det skall stärka hållbarheten hos det man argumenterar för. Vi kallar detta kravet på relevans. Det klassiska exemplet på irrelevant argumentation är personangrepp som använder fakta ur en viss del av en persons liv för att kasta tvivel över den personens förmåga på något helt annat område, eller helt enkelt smutskastar personen istället för att bemöta dess argument. Eftersom man då försöker implicera ett samband som inte finns, saknar argumentet relevans.

Jag har lagt fler exempel på dålig argumentation i en egen artikel.

Argumentationens delar

När vi skall analysera en argumentation vill vi sortera de ingående delarna i en viss struktur.

Först och främst måste vi veta vilken tes argumenten gäller. Detta är ståndpunkten som argumenten skall stärka eller försvaga. Det är värt att notera vilken typ av påstående som görs i tesen – om den är ett sakpåstående måste också argumenten vara det för att kunna styrka tesen, men om tesen är ett värdepåstående måste åtminstone något argument också vara det för att argumentationen skall hålla ihop. Tesen måste i vilket fall vara just ett påstående, eller åtminstone gå att översätta till ett påstående. Om man försöker ställa upp exempelvis en fråga som tes, blir det omöjligt att förstå hur argumenten förhåller sig till tesen.

Argument som talar direkt till tesen kallas huvudargument eller första ordningens argument. Sådana argument har en avgörande effekt på tesens styrka om man accepterar dem.

Om ett argument istället siktar på att underbygga eller undergräva ett annat argument kallas det underargument eller andra ordningens argument. Ett sådant argument kan ibland få misslyckas utan att det behöver rasera hela strukturen.

Argument som stärker den tes eller det argument de riktas mot kallas argument för eller pro-argument. Om man vill bevisa en viss tes är det naturligtvis bra att hitta så många pro-argument som möjligt.

Argument som istället används till att försvaga en ståndpunkt kallas argument mot eller contra-argument. Varför skall man ta med sådana, kanske du frågar dig? Dels är det en fråga om intellektuell ärlighet: om jag överväger att införliva en viss tes i min tankeverksamhet bör jag först utsätta den för så hård prövning som möjligt. Dels är det ett skydd mot framtida angrepp: genom att ta upp en meningsmotståndares invändningar i förväg får jag en chans att desarmera dem genom att komma på contra-contra-argument.

När man analyserat klart kan argumentationen presenteras i en översikt.

Normativ Etik

Vi har alltså bestämt oss för att ge någon slags moraliska föreskrifter. Det är ju många andra som också försöker göra detta, så vad är det för speciellt med den filosofiska etiken? Enkelt uttryckt: den filosofiska metoden. Filosofen använder argument för att stödja sin teori och sätter ihop den på ett sätt som undviker självmotsägelse – det är det vi kallar systematisering. För att detta systembygge skall stå så stabilt som möjligt försöker man härleda allting i det från en eller ett fåtal principer som antingen är självklara eller lätta att argumentera för.

Valet av principer är uppenbarligen viktigt eftersom det blir utgångspunkten för allt annat, och den första principen i all filosofi är att definiera vad det egentligen är man pratar om. Så vad är etikens ämne? Jag har redan ringat in att det handlar om mänskligt beteende, närmare bestämt hur vi uppför oss mot andra människor. Ett annat uttryck för detta är att vi undersöker mänskliga handlingar i sociala situationer, eller som kan ha sociala konsekvenser. Men det finns en komplikation här: handlingar sker inte i ett vakuum, varje handling har både en förhistoria och efterverkningar. Först tänker jag göra något, sedan gör jag det, och slutligen får jag skåda resultatet. Tidsperspektivet kan utsträckas väldigt långt om man så vill. En enkel tidslinje kan se ut så här:

Avsikt > Handling > Effekt

Den här uppdelningen är nödvändig om etiken skall kunna fånga in hur vi i praktiken resonerar kring moral. Låt oss ta ett exempel: person A har dödat person B. Själva handlingen var att avlossa ett skott med en pistol. Men i de flesta moderna juridiska sammanhang stirrar man sig inte blind på blotta handlingen, utan man gör olika bedömningar av vad som egentligen hände, och sätter olika namn på händelsen, beroende på avsikt och effekt. Om avsikten saknas (det var inte meningen) kallas det ”dråp” eller kanske bara ”vådaskott”, om avsikten att döda fanns men effekten uteblev (offret överlevde) kallas det ”mordförsök”. Det blir bara ett ”mord” om hela kedjan är komplett, så att säga. Att jag använder juridiska termer beror på att den här typen av lagar är ett försök att fånga in ett samhälles moraluppfattning. Visst anser vi att om någon gör något dåligt, men oavsiktligt, så är det en förmildrande omständighet? Någon som är illasinnad men klantig, och därmed misslyckas med sina dåliga handlingar, är svårare att förlåta, men i praktiken låter vi ofta den personen komma lindrigare undan – antagligen eftersom vi har en känsla av att den totala moraliska beräkningen inte bara kan ta hänsyn till den som handlar utan också till de som påverkas av handlingen.

Inför den här komplexiteten har många filosofer resonerat att någon av tidslinjens tre delar måste vara den viktigaste. Inte så att man ignorerar de andra två, men man försöker förklara dem som biverkningar eller stödfunktioner till huvudsaken. Detta gör ju systemet mycket enklare än ifall man skulle ha tre lika viktiga faktorer att ta hänsyn till. I den fortsatta diskussionen kommer jag att dela upp de etiska teorierna efter dessa tre huvudspår och titta på deras för- och nackdelar var för sig.

Sinnelagsetik: det är avsikten som är viktigast.

Pliktetik: det är handlingen i sig som är viktigast.

Konsekvensetik: det är effekten som är viktigast.

Språkfilosofi

Om du kommit så här långt i denna blogg förstår du, eller hoppas åtminstone att du förstår, något som jag skrivit. Utmärkt. Hur gjorde jag för att förklara? Jo, jag använde ord, eller hur? Men hur vet du vad de orden betyder? Kan du vara säker på att jag använder orden på samma sätt som du? Är det inte mystiskt att vissa ord kan betyda flera olika saker, medan i andra situationer flera ord kan betyda samma sak? Varför har vi krånglat till det så?

För att undersöka vad ord är för något har vi en gren av filosofin som kallas ”semantik” – efter det grekiska ordet för ”tecken”. Vad det betyder är att man ser ord som något som står för något annat. När man filosoferar om språk på en grundläggande nivå är man intresserad av språkets koppling till verkligheten och vår kunskap om den. Kan vi göra bra beskrivningar av verkligheten med våra språkliga verktyg? Vad menas med ”bra” i det här fallet? Bestäms orden vi använder av vårt tänkandes regler eller är det tvärtom så att vårt tänkande styrs av vilka ord vi har för saker och ting?

Förutom att beskriva har språket en annan funktion som filosofer är intresserade av: att kommunicera. Om man ser sig kring i samhället blir det snabbt uppenbart att kommunikation används till en mängd andra saker än att beskriva verkligheten på ett opartiskt och filosofiskt vis. En av de vanligaste saker vi gör är att försöka övertyga våra medmänniskor om det ena eller andra. I den moderna mediaåldern blir vi formligen översköljda av budskap som vill få oss att tänka eller handla på ett visst sätt. Filosofin analyserar alla dessa budskap genom att bryta ned dem i individuella ”argument” och sedan bedöma hur bra varje argument är. Att lära sig en sådan analysmetod är en form av intellektuellt självförsvar.

Semantik

Argumentation