Tag Archives: Definition

Semantik

För att repetera: semantik handlar om att undersöka ordens funktion som tecken eller symboler för saker vi vill prata om. Modern språkfilosofi har uppmärksammat att ord och språk kan ha många andra funktioner förutom denna utpekande eller beskrivande funktion, men för att hålla det enkelt så här i början begränsar vi oss till de klassiska definitionerna just nu.

Vi tänker oss att ord hänvisar, refererar, till saker, och därför skiljer vi mellan ord och deras referens (andra termer för ungefär samma sak är omfång, extension eller denotation). Ett ords referens är den sak eller de saker i verkligheten som ordet syftar på. I normalfallet antas att om ett ord används är det egentligen referensen som diskuteras. Om vi vill tala om själva ordet sätter vi det inom citattecken. Alltså kan vi formulera meningar som den här: Referensen till ordet ”hund” är alla hundar. Eller den här: ”Hund” har fyra bokstäver.

Så långt är allt väl, men om vi trodde att referensen är den enda egenskap ett ord har skulle vi snabbt stöta på problem. Många ord har nämligen ingen referens. Exempelvis ”enhörning” som inte syftar på något verkligt, eller ”dront” som syftar på något som har varit verkligt men inte längre existerar. Det går också att tala om saker som inte finns ännu, men är tänkta att finnas i framtiden. Därför säger vi att ord har en egenskap till, som kallas betydelse (alternativa termer är mening, innehåll, intension eller konnotation). Betydelsen hos ett ord är en sammanfattning av alla de tankar eller föreställningar som vi kopplar till ordet.

Referenser är oftast tydliga eller uppenbara, men betydelser är det inte alltid. Ibland kan det vara oklart var gränsen för ett ords betydelse går, något som kallas vaghet. Några typer av ord som gärna är vaga är exempelvis kvaliteter och värderingar (”bra”, ”vackert” o.s.v.), beskrivningar av sinnesupplevelser (färger har vaga gränser för när de övergår i andra färger) och relativa mått (”liten”, ”många” etc.). I andra fall kan ett ord ha två eller flera möjliga betydelser som är klart skilda från varandra, och då säger vi att det är mångtydigt eller flertydigt. Till exempel kan ”sticka” syfta på ett föremål eller en handling – det kan till och med vara flera olika (men liknande) föremål och många helt olika handlingar. Ord som är vaga är det med nödvändighet, på grund av vilken slags ord de är, medan mångtydiga ord har blivit sådana under språkets historiska utveckling, genom glidningar i betydelse och ändrade användningar.

Varje möjlig version av ett vagt eller mångtydigt ords betydelse kallas en tolkning. Lägg för övrigt märke till att ordet ”tolkning” självt är mångtydigt och kan betyda antingen det jag just definierade det som, eller aktiviteten att tolka något. Men i det här sammanhanget används det alltså som ett substantiv. Handlingen att peka ut en bestämd tolkning heter istället precisering.

Precisering betyder att göra något mer exakt eller noggrant, och det förutsätter att man vet vilka de möjliga alternativen är. Om man istället måste börja från grunden med att förklara vad ett ord kan betyda gör man en definition, vilket betyder att göra något mer tydligt eller bestämt. Definitioner kan göras på många olika sätt, här följer de vanligaste typerna.

Utpekande (ostensiv): ”Det där är en X.” Att peka på ordets referens samtidigt som man säger det. Det här är sättet barn oftast lär sig nya ord.

Språkbruk eller ordbok (lexikalisk): ”X betyder vanligen …” Att utnyttja sin erfarenhet av vad som brukar menas, eller fråga talare av språket vad de menar, eller slå upp i ett lexikon vad ordet betyder. Ofta görs detta genom att ge en eller flera synonymer.

Förklarande (explikativ): ”Kännetecknen på X är …” Att göra en detaljerad avgränsning av det ordet beskriver. En uppräkning av egenskaper. Kan exempelvis hittas i uppslagsverk.

Tillfällig eller personlig eller enväldig (stipulativ): ”Med X menar jag …” Att på egen hand slå fast vad ett ord skall betyda i ett begränsat sammanhang. Gör inga anspråk på att vara allmängiltigt.

Övertalning (persuasiv): ”Alla vet vi ju att X betyder…” Att göra en stipulativ definition men låtsas att den är någon annan typ. Ofta använt knep för att smyga in värderingar i en diskussion som borde vara saklig.

 

När vi är klara med att definiera våra enskilda begrepp är det dags att använda dem till något. Det användningsområde som oftast kommer upp är det att formulera påståenden.

Absolut eller relativ sanning?

Jag läste för ett tag sedan en debatt där en kunskapsrelativist ville argumentera mot icke-relativister genom att jämföra ”absolutismen”, alltså tesen att det kan finnas en absolut (definitiv, objektiv) sanning, med Anselms ontologiska gudsbevis. Med andra ord skulle det vara ett cirkelbevis: man definierar ett begrepp (existens respektive sanning) så att det förutsätter det som skulle bevisas.

Ett första problem med detta argument är att sanning och existens är olika typer av begrepp. Jag tror inte ens den mest extrema relativist skulle förneka att existens är ett binärt tillstånd, vilket ju är just den egenskap relativismen vill förneka när det kommer till sanning. Vidare så handlar existens om diskreta entiteter, medan sanning är ett relationellt begrepp – åtminstone i alla fall som kan bli föremål för diskussion.

Sedan skulle jag vilja påstå att det centrala begreppsliga misstaget i det ontologiska gudsbeviset inte gäller existens utan fullkomlighet. Att kräva fullkomlighet leder nämligen (om man drar det till sin logiska spets) till Spinozas panteism. Universum är det enda som inte saknar något. Nu skulle det kanske rentav vara till relativistens fördel att jämföra sanning med fullkomlighet istället för existens, för då rör man sig åtminstone med två begrepp på liknande abstraktionsnivå.

Men det mest grundläggande i argumentet är ändå att icke-relativismen anklagas för att smyga in en övertalningsdefinition av sanningsbegreppet. Vad är då definitionen av absolut sanning? Jag skulle formulera det ungefär så här: för varje tillräckligt avgränsat påstående finns bara två sanningsvärden, sant eller falskt, och omdömen om dess sanning fälls likadant av alla individer. Men är inte detta bara common sense? Språkbruksdefinitionen av sanning är väl att det är något säkert? Därför är det inte alls någon övertalningsdefinition eller något cirkelbevis utan en helt rimlig utgångspunkt, och bevisbördan ligger på relativisten att belägga motsatsen – eller åtminstone att göra ett alternativt sanningsbegrepp begripligt.