Ettikett-arkiv: Existens

Skolastikens återkomst

Av Jonas S på | 2 kommentarer

Det här inlägget kommer inte att ha något starkt centralt tema. Istället består det av ett antal funderingar som dykt upp när jag läste artikeln ”Varat: en fråga om uteslutning” av Martin Lembke i Filosofisk tidskrift 2/2013, s. 45-53.

Lembke är religionsfilosof, och hans ärende är ytterst sett att ge argument för en teistisk världsbild. Vägen dit går genom en blandning av ontologi och epistemologi. Titeln gäller varat, och inledningen gör klart att det huvudsakliga intresset är för metafysik, men sedan påstås att diskussionen väsentligen är av kunskapsteoretisk natur. Detta tycks mig prima facie märkligt. Alla exempel handlar om existensfrågor. Visst är ”uteslutningsprincipen” (UP) formulerad som en princip om förklaring, vilket låter kunskapsteoretiskt, men det som skall förklaras är alltid existens. Det är detta som leder mig att sätta den rubrik jag gör på mitt eget inlägg. Att tro att språkliga och logiska resonemang kring vad vi kan veta också kan säga oss något om världen, alltså om vad som finns, är inte det en definition så god som någon på skolastik?

Mer exakt menar Lembke att han formulerat en princip som han kan försvara logiskt, och att denna princip har kunskapsteoretiska konsekvenser. UP lyder som följer: ”För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns en icke-medlem av K som gör så att K inte är tom.” Om man då definierar en klass som ”klassen av alla naturliga ting”, betyder det att den bara kan förklaras av något som står utanför naturen, något… övernaturligt, kanske? Men det kommer också att visa sig senare i texten att Lembke är beredd att jonglera litet hur som helst med vad han definierar för klasser. Det tycks som om varje klass och dess komplement (d.v.s. icke-K) går att sätta in i UP i valfri ordning. Så jag kunde lika gärna säga att klassen av övernaturliga ting bara kan förklaras av något naturligt.

Något jag grubblar mycket över är vad för typ av ”förklaring” som Lembke är ute efter. Han avstår uttryckligen från att analysera detta begrepp närmare än att det skall vara ”upplysande”. Detta upplyser i vilket fall inte mig. Exemplen han tar upp tyder på att det är kausala eller genetiska förklaringar han har i åtanke. Han skriver också uttryckligen att det han tänker sig är att ”skapa, eller sammanfoga, eller förvandla”. Om det är sådana förklaringar vi söker, och vi erkänner att diskussionen faktiskt gäller existens, inte bara kunskap, förstår jag inte hur Lembke kan undvika den infinita regressens klassiska problem.

Hans tänkta motargument nr 5, att evighet (evig existens) inte förklarar något, är förstås en bra kritik mot föreställningen om en gud som den orörde röraren.

Följdsats A (”För varje klass K gäller, att om K är tom så finns det ingen förklaring till varför icke-K inte är tom”) kommer just av att Lembke anser UP vara symmetrisk. Min svårighet är att jag är skeptisk till att definiera en klass genom frånvaro av någon egenskap. Visst, inom formell logik beter sig icke-K precis som K, men om vi skall diskutera något med relevans för verkligheten ser jag inte det meningsfulla i att definiera klasser genom godtycklig exklusion. Vi kan diskutera ”klassen av alla ting som inte är små runda stenar” hur länge som helst, men vad ger det oss?

Å andra sidan är konsekvensen att klassen U (”den universella klassen av alla ting”, eller universum) inte kan förklaras ganska självklar. Den ontologiska frågan är snarare vad som ingår i U. Naturalistens position är att det finns en klass N som består av alla naturliga ting, samt att U=N. Teisten vill hävda att nej, det ingår även något icke-N inom U.

Lembkes slutkläm är att vända på resonemanget om naturen och istället postulera en klass A av allsmäktiga ting. Denna klass krävs enligt UP för att förklara att icke-A inte är tom. Med andra ord: vi vet alla att det finns en massa saker som inte är allsmäktiga, och för att förklara detta krävs att det finns något allsmäktigt.

Ett stort problem med detta bevis är att klassen av allsmäktiga ting är ett dåligt exempel eftersom egenskapen allsmäktighet inte går att ge någon vettig innebörd. Själva begreppet är paradoxalt. Det innefattar nämligen oändlig makt, och oändlighet är inte gripbart, det är inget ting som går att pressa in i logisk form.

Dessutom – även om man skulle ge Lembke rätt i att teismen kan förklara världens existens på ett sätt som naturalismen inte kan, så är inte alla förklaringar lika upplysande. Gud kan förklara universum, men den förklaringen ökar inte vår förståelse av universum.

TL;DR

För den som inte orkar bry sig om alla dessa petitesser tänkte jag sammanfatta konsekvenserna av Lembkes tes med ett enkelt exempel:

Jag definierar klassen F som klassen av alla flygande spagettimonster. Vi kan nog alla vara eniga om att komplementklassen icke-F, av ting som inte är flygande spagettimonster, inte är tom. Enligt UP kan detta bara förklaras ifall F inte heller är tom. Ergo måste det finnas minst ett flygande spagettimonster för att vi skall kunna förklara varför det finns något annat över huvud taget.

Publicerat i: Essäer, Kunskap, Verklighet | Märkt: , , , , , , , , ,

Absolut eller relativ sanning?

Av Jonas S på | Lämna en kommentar

Jag läste för ett tag sedan en debatt där en kunskapsrelativist ville argumentera mot icke-relativister genom att jämföra ”absolutismen”, alltså tesen att det kan finnas en absolut (definitiv, objektiv) sanning, med Anselms ontologiska gudsbevis. Med andra ord skulle det vara ett cirkelbevis: man definierar ett begrepp (existens respektive sanning) så att det förutsätter det som skulle bevisas.

Ett första problem med detta argument är att sanning och existens är olika typer av begrepp. Jag tror inte ens den mest extrema relativist skulle förneka att existens är ett binärt tillstånd, vilket ju är just den egenskap relativismen vill förneka när det kommer till sanning. Vidare så handlar existens om diskreta entiteter, medan sanning är ett relationellt begrepp – åtminstone i alla fall som kan bli föremål för diskussion.

Sedan skulle jag vilja påstå att det centrala begreppsliga misstaget i det ontologiska gudsbeviset inte gäller existens utan fullkomlighet. Att kräva fullkomlighet leder nämligen (om man drar det till sin logiska spets) till Spinozas panteism. Universum är det enda som inte saknar något. Nu skulle det kanske rentav vara till relativistens fördel att jämföra sanning med fullkomlighet istället för existens, för då rör man sig åtminstone med två begrepp på liknande abstraktionsnivå.

Men det mest grundläggande i argumentet är ändå att icke-relativismen anklagas för att smyga in en övertalningsdefinition av sanningsbegreppet. Vad är då definitionen av absolut sanning? Jag skulle formulera det ungefär så här: för varje tillräckligt avgränsat påstående finns bara två sanningsvärden, sant eller falskt, och omdömen om dess sanning fälls likadant av alla individer. Men är inte detta bara common sense? Språkbruksdefinitionen av sanning är väl att det är något säkert? Därför är det inte alls någon övertalningsdefinition eller något cirkelbevis utan en helt rimlig utgångspunkt, och bevisbördan ligger på relativisten att belägga motsatsen – eller åtminstone att göra ett alternativt sanningsbegrepp begripligt.

Publicerat i: Essäer | Märkt: , ,

Existens och Verklighet

Av Jonas S på | Lämna en kommentar

Så om filosofi är att tänka, vad skall vi tänka på? Egentligen är ingenting uteslutet, det är en av de fantastiska egenskaperna tänkandet har – det är så flexibelt och gränslöst att vi kan tänka på vad som helst. Men filosofer bestämde sig tidigt för att de inte ville slösa sin energi på fantasifoster, det är bättre att ägna sig åt något som faktiskt finns. Den inställningen leder till några av de allra första frågor som filosofer försökte lösa.

Vad finns egentligen, och vad är bara inbillning? Med ett mer filosofiskt ord, vad är det som ”existerar”?

Av det som finns, är det någon del som är viktigare eller på något sätt mer verklig än det andra? Vad är den viktigaste egenskapen hos det existerande?

Den här delen av filosofin kallas oftast ”ontologi”, efter ett grekiskt ord för ”det som finns”. Man stöter också på termen ”metafysik”, som kräver en något längre förklaring. ”Fysik” är precis vad det låter som, den fysiska världen. För antikens tänkare inkluderade fysik allting som vi idag kallar naturvetenskap. ”Meta” betyder något som är överordnat eller grundläggande eller bakomliggande något annat. Det metafysiska är alltså den bestämmande principen för det fysiska. Att ställa metafysiska frågor kan helt enkelt vara samma sak som jag just kallade ontologi, men ordet har också använts om en bestämd typ av svar på dessa frågor – vissa filosofer ser det metafysiska bokstavligen som något ”övernaturligt”. Det har lett en del andra filosofer till att betrakta metafysik som meningslöst eller rentav ett skällsord. För att undvika eventuella missförstånd kommer jag att hålla mig till begreppet ontologi eller försvenskningen ”verklighetsuppfattning”.

Försokratisk naturfilosofi

Substansdebatten

Publicerat i: Verklighet | Märkt: , ,