Ettikett-arkiv: Förklaring

Skolastikens återkomst

Av Jonas S på 5 november, 2013 | 2 kommentarer

Det här inlägget kommer inte att ha något starkt centralt tema. Istället består det av ett antal funderingar som dykt upp när jag läste artikeln ”Varat: en fråga om uteslutning” av Martin Lembke i Filosofisk tidskrift 2/2013, s. 45-53.

Lembke är religionsfilosof, och hans ärende är ytterst sett att ge argument för en teistisk världsbild. Vägen dit går genom en blandning av ontologi och epistemologi. Titeln gäller varat, och inledningen gör klart att det huvudsakliga intresset är för metafysik, men sedan påstås att diskussionen väsentligen är av kunskapsteoretisk natur. Detta tycks mig prima facie märkligt. Alla exempel handlar om existensfrågor. Visst är ”uteslutningsprincipen” (UP) formulerad som en princip om förklaring, vilket låter kunskapsteoretiskt, men det som skall förklaras är alltid existens. Det är detta som leder mig att sätta den rubrik jag gör på mitt eget inlägg. Att tro att språkliga och logiska resonemang kring vad vi kan veta också kan säga oss något om världen, alltså om vad som finns, är inte det en definition så god som någon på skolastik?

Mer exakt menar Lembke att han formulerat en princip som han kan försvara logiskt, och att denna princip har kunskapsteoretiska konsekvenser. UP lyder som följer: ”För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns en icke-medlem av K som gör så att K inte är tom.” Om man då definierar en klass som ”klassen av alla naturliga ting”, betyder det att den bara kan förklaras av något som står utanför naturen, något… övernaturligt, kanske? Men det kommer också att visa sig senare i texten att Lembke är beredd att jonglera litet hur som helst med vad han definierar för klasser. Det tycks som om varje klass och dess komplement (d.v.s. icke-K) går att sätta in i UP i valfri ordning. Så jag kunde lika gärna säga att klassen av övernaturliga ting bara kan förklaras av något naturligt.

Något jag grubblar mycket över är vad för typ av ”förklaring” som Lembke är ute efter. Han avstår uttryckligen från att analysera detta begrepp närmare än att det skall vara ”upplysande”. Detta upplyser i vilket fall inte mig. Exemplen han tar upp tyder på att det är kausala eller genetiska förklaringar han har i åtanke. Han skriver också uttryckligen att det han tänker sig är att ”skapa, eller sammanfoga, eller förvandla”. Om det är sådana förklaringar vi söker, och vi erkänner att diskussionen faktiskt gäller existens, inte bara kunskap, förstår jag inte hur Lembke kan undvika den infinita regressens klassiska problem.

Hans tänkta motargument nr 5, att evighet (evig existens) inte förklarar något, är förstås en bra kritik mot föreställningen om en gud som den orörde röraren.

Följdsats A (”För varje klass K gäller, att om K är tom så finns det ingen förklaring till varför icke-K inte är tom”) kommer just av att Lembke anser UP vara symmetrisk. Min svårighet är att jag är skeptisk till att definiera en klass genom frånvaro av någon egenskap. Visst, inom formell logik beter sig icke-K precis som K, men om vi skall diskutera något med relevans för verkligheten ser jag inte det meningsfulla i att definiera klasser genom godtycklig exklusion. Vi kan diskutera ”klassen av alla ting som inte är små runda stenar” hur länge som helst, men vad ger det oss?

Å andra sidan är konsekvensen att klassen U (”den universella klassen av alla ting”, eller universum) inte kan förklaras ganska självklar. Den ontologiska frågan är snarare vad som ingår i U. Naturalistens position är att det finns en klass N som består av alla naturliga ting, samt att U=N. Teisten vill hävda att nej, det ingår även något icke-N inom U.

Lembkes slutkläm är att vända på resonemanget om naturen och istället postulera en klass A av allsmäktiga ting. Denna klass krävs enligt UP för att förklara att icke-A inte är tom. Med andra ord: vi vet alla att det finns en massa saker som inte är allsmäktiga, och för att förklara detta krävs att det finns något allsmäktigt.

Ett stort problem med detta bevis är att klassen av allsmäktiga ting är ett dåligt exempel eftersom egenskapen allsmäktighet inte går att ge någon vettig innebörd. Själva begreppet är paradoxalt. Det innefattar nämligen oändlig makt, och oändlighet är inte gripbart, det är inget ting som går att pressa in i logisk form.

Dessutom – även om man skulle ge Lembke rätt i att teismen kan förklara världens existens på ett sätt som naturalismen inte kan, så är inte alla förklaringar lika upplysande. Gud kan förklara universum, men den förklaringen ökar inte vår förståelse av universum.

TL;DR

För den som inte orkar bry sig om alla dessa petitesser tänkte jag sammanfatta konsekvenserna av Lembkes tes med ett enkelt exempel:

Jag definierar klassen F som klassen av alla flygande spagettimonster. Vi kan nog alla vara eniga om att komplementklassen icke-F, av ting som inte är flygande spagettimonster, inte är tom. Enligt UP kan detta bara förklaras ifall F inte heller är tom. Ergo måste det finnas minst ett flygande spagettimonster för att vi skall kunna förklara varför det finns något annat över huvud taget.

Publicerat i: Essäer, Kunskap, Verklighet | Märkt: Epistemologi, Existens, Förklaring, Logik, Metafysik, Oändlighet, Ontologi, Orsaker, Paradox, Teism

Vetenskapsteori

Av Jonas S på 19 juni, 2012 | Lämna en kommentar

För de flesta som lever i ett modernt samhälle har ”vetenskap” en starkt positiv klang. Vi vet att vår bekväma livsstil vore omöjlig utan en lång rad vetenskapliga framsteg. En smula eftertanke avslöjar att vi varje ögonblick av våra liv är inbäddade i teknologi, ända in på huden, som är resultatet av tillämpad naturvetenskap. De historiskt bevandrade vet också att detta beror på en utveckling som startade så sakteliga under renässansen för att ta ordentlig fart under 1800-talet och accelerera till svindlande hastighet under de senaste årtiondena.

För den filosofiskt nyfikne finns det några uppenbara frågor att ställa. För det första: hur är detta möjligt – vad är det som ger naturvetenskapen denna enorma potential? Ofta säger man att denna vetenskap gör ”framsteg” medan andra delar av mänsklighetens tänkande står still och stampar på samma fläck. Så för det andra: om vi listar ut vad som är speciellt för den naturvetenskapliga utvecklingen, kan vi då tillämpa det vi lärt oss på andra områden och göra liknande framsteg inom exempelvis samhällsvetenskaperna? Vill vi göra det? Slutligen: finns det möjligen någon baksida till allt detta?

Ordet ”vetenskap” och dess motsvarigheter på andra språk (såsom engelskans ”science” – av ett latinskt ord för kunskap eller förståelse) är av ganska nytt datum. Naturforskare som Galilei och Newton kallade fortfarande det de gjorde för ”naturfilosofi”. Nybildningen av ord verkar vilja antyda att man kanske har att göra med en ny kunskapsform här, en som inte bara leder till att man kan saker utan till att man säkert vet något. Så diskussionen om vetenskap är en fortsättning på diskussionen inom kunskapsteorin om hur vårt vetande kan vara säkert. Säkerhet och pålitlighet blir givetvis mycket viktigare när kunskapen eller vetenskapen det gäller skall ligga till grund för teknologi som människors liv eller samhällets stabilitet är beroende av. Vetenskaplig forskning är en förlängning av den mänskliga driften jag redan nämnt: att fråga ”varför”, att leta efter förklaringar. Skillnaden är bara vilka krav som ställs på förklaringarna.

Givet att vetenskap har så hög status, uppstår förstås strider om den. Dels höjs det ibland kritiska röster utifrån som vill hävda att värdet vi sätter på vetenskap är överskattat, men det är inte den konflikten vi skall diskutera här. Den konflikt som filosofer och vetenskapare är mest intresserade av är den huvudsakligen interna frågan om vad vetenskap egentligen är. Givet att vetenskaplighet är ett honnörsord, så behövs regler för när det får tillämpas. Hur vet vi när något är vetenskapligt? Kanske ännu viktigare, hur vet vi när något är god vetenskap? I de flesta vetenskapsteorier är det just den sista frågan man svarar på: ett ideal ställs upp för hur vetenskap går till när den är som allra bäst, sedan antas att alla som åtminstone försöker leva upp till det idealet är mer eller mindre vetenskapliga.

(N.B. De följande hänvisningarna kommer att vidareutvecklas i egna artiklar, varav inte alla är klara riktigt än.)

Under tidigmodern epok var den förhärskande vetenskapsteorin induktivism, alltså tanken att vetenskap består av att först registrera allt som händer och sedan försöka urskilja ett mönster i det.

På 1800-talet uppstod istället tanken att vetenskap går ut på att ställa frågor, att pröva hypoteser, något som kodifierades av en grupp teoretiker som kallades de logiska empiristerna.

Karl Popper genomförde en kritik och en vidareutveckling av tanken om hypotesprövning. Även om han ryckte undan mattan för den logiska empirismen, kan man säga att han gjorde det med dess egna grepp.

Thomas Kuhn bytte helt strategi. Istället för att fråga vad vetenskapare logiskt sett borde göra, betraktade han verksamheten ur historisk synvinkel och ställde frågan vad vetenskapare faktiskt har gjort. Detta har bland annat även inspirerat studier av vetenskapens sociologi, det vill säga att fråga vad vetenskapare i nutiden gör.

Alla teorierna jag tagit upp så här långt har huvudsakligen gällt naturvetenskaperna. Det finns ett par anledningar till detta. För det första var det naturvetenskaperna som gick igenom drastiska historiska förändringar och omformade våra materiella villkor på det sätt jag beskrev här ovan, vilket gjort det mer angeläget att förklara dem. För det andra är det lättare att uttala sig om naturvetenskapen eftersom dess metoder ger tydligare resultat – det är lättare att kontrollera om något stämmer eller inte. Human- och samhällsvetenskapernas vetenskapsteori följer inte lika tydliga utvecklingslinjer, men det finns ändå vissa skolbildningar man kan ta fasta på.

Historism är en term som används för att sammanfatta de tankeströmningar som menar att studiet av människan är väsentligt annorlunda än studiet av naturen, eftersom en människa bara kan förstås i sitt historiska sammanhang. Hermeneutik är metoden som ofta kopplas till en sådan teori.

Under 1900-talet har det utvecklats en mängd nya metoder för att studera människan och samhället, medan det har varit sämre ställt med övergripande teorier.

Publicerat i: Kunskap, Vetenskap | Märkt: Förklaring, Framsteg, Teknologi

Vad och Varför

Av Jonas S på 11 juni, 2012 | Lämna en kommentar

Vad är filosofi och varför skall vi syssla med det?

Om du ställde dig den frågan när du såg ämnet på ditt schema eller snubblade över den här bloggen av misstag eller hur du nu kom in på det, så grattis: du har redan börjat filosofera. Att ställa frågor är nämligen grunden i filosofin, och de vanligaste frågorna börjar med ”vad” eller ”varför”. I synnerhet ”varför”. ”Hur” är också populärt, och blir viktigt om man vill fördjupa sig, men i botten av varje undersökning man kan göra finns ett ”varför”.

Men låt oss backa tillbaks och göra en kort historisk översikt som grund för det jag just påstått. Själva ordet ”filosofi” är förstås rena grekiskan, liksom så mycket i akademiska sammanhang. Det är sammansatt av ett ord som betyder ”kärlek” eller ”vänskap” eller ”släktskap”, och ett som betyder ”kunskap” eller ”vishet”. Den vanligaste översättningen är att en filosof är en ”älskare av vishet”, eller med andra ord en person som vill förstå, som tycker om att lära sig saker. Underförstått i ”vishet” är att filosofen inte nöjer sig med första bästa förklaring utan vill gå på djupet med hur något egentligen ligger till.

De första filosoferna i vår västerländska tradition levde i en kulturell och politisk brytningstid där det verkade som om allt gick att ifrågasätta. De letade efter något att hålla fast vid, något som inte var flytande, men som ett led i detta var de naturligtvis tvungna att först kritisera allt som inte höll måttet. Ibland kom de inte längre än till kritiken, men den kunde vara intressant i sig själv. Deras kritik, deras frågeställningar och de förslag till svar de lade fram lever vidare än idag. Det har sagts att hela filosofins historia bara är ”fotnoter till Platon”, vilket är en överdrift med en kärna av sanning.

Det har nämligen visat sig att de centrala problemen i filosofin verkligen är ”eviga frågor” som ständigt uppstår på nytt, även i tankarna hos människor som aldrig läst en filosofibok. Hur kan det komma sig? Jag tror det beror på att filosofi är ett uttryck för det mänskliga tillståndet. Det finns saker vi inte kan låta bli att undra över, bara på grund av att vi finns och att vi har den tankeförmåga vi har. Kanske vår största inbyggda käpphäst är att vi ständigt begär att få veta orsaker till saker och ting – och därmed har jag kommit tillbaks till betoningen av ”varför” som jag började diskussionen med.

Så även om filosofin ofta tycks handla om världen omkring oss, skulle jag drista mig till att påstå att grunden för all filosofi är att undersöka oss själva, att låta det mänskliga tänkandet granska sig självt. Hur kan vi tänka, varför tänker vi som vi gör, hur borde vi tänka, vad kan tänkandet åstadkomma… den typen av frågor ligger under ytan på alla andra filosofiska problem.

Om det låter intressant har du kommit till rätt ställe. Min ingångsvinkel till alla de underämnen inom filosofin som den här sajten kommer att ta upp är nämligen ”varför är detta en fråga?” Jag hoppas att mina utläggningar kan klargöra åtminstone så mycket.

För att börja från början med dessa underavdelningar, klicka på länken:

Publicerat i: Syfte | Märkt: Förklaring, Orsaker, Tänkande