Har du någonsin råkat ut för missionärer som knackar dörr så vet du säkert att de tycker om att använda ”Har du någonsin funderat över meningen med livet?” som öppningsreplik. I just den situationen är det inte så svårt att förstå att det är en ledande fråga. De har uppenbarligen ett färdigt svar som de vill komma fram till snarast möjligt. Men du kanske inte tänkt på att det alltid är en ledande fråga, även när den som ställer den inte avsåg det så. Även om undran skulle vara helt uppriktig och inte avsedd att lotsa fram till något visst svar, kommer denna fråga ändå alltid att leda tankarna i vissa banor, bara på grund av hur den är formulerad.

Jag vill i själva verket hävda ett den är en kuggfråga, eftersom den är språkligt felkonstruerad. Tänk efter ett ögonblick: i vilka andra sammanhang frågar vi efter meningen med något? Jag vågar påstå att alla exempel du kan komma på gäller antingen handlingar, budskap eller föremål. Med andra ord resultat av mänsklig aktivitet. För att det skall finnas en mening med något, så måste någon ha menat något med det. Det måste finnas en avsikt bakom. Vi frågar inte efter meningen med ett berg eller en flod, de bara finns där.

Nu kanske någon protesterar att man visst kan fråga efter meningen med naturfenomen. Till exempel kan man säga att meningen med en flod är att transportera vatten från bergen till havet. Men detta är bara att använda ”mening” som en slarvig synonym för ”funktion”. Jag tror att detta är ett kvardröjande arv i våra språk från Aristoteles’ orsakslära, men det spelar egentligen ingen roll varför det händer. Låt oss säga att vi accepterar det här språkbruket. Då kan vi omformulera frågan om livets mening som ”Vad fyller livet för funktion?” Den frågan går att besvara med hjälp av biovetenskapen – till exempel kan man säga att livets funktion är att reproducera sig självt, eller att fylla en viss ekologisk nisch. Men den typen av svar känns inte riktigt tillfredsställande, eller hur? Det var inte det vi var ute efter.

Så om vi håller oss till den strikta betydelsen av ”mening”, vart leds då våra tankar? Jo, till att det måste finnas en avsikt bakom livet, att det måste vara skapat av någon eller något med en vilja och motiv. Den vanligaste slutsatsen detta lett till genom historien är att det måste ligga någon övermänsklig makt bakom: en eller flera gudar har skapat livet och den/de gjorde detta med en bestämd avsikt. Kan vi komma på vilken den avsikten var kommer vi också att förstå meningen med våra liv. I modern tid har alternativet framförts att liv på Jorden – antingen allt liv eller bara specifikt det mänskliga – inte startades av en gud utan av utomjordingar med mer avancerad bioteknik än vår. Det kan gå på ett ut, faktiskt. Skillnaden är bara längden på orsakskedjan. Om vi skapades av utomjordingar, hur skapades de? Av andra utomjordingar? Gud-hypotesen anses av sina anhängare ha fördelen att den sätter stopp för den infinita regressen. En gud kan trona i ensamt majestät i början på orsakskedjan eftersom den i sin tur inte är skapad. Vad säger du? Hur kan det komma sig? Det bara är så. Tyst nu.

Som kanske framgår tycker jag inte att gudsförklaringen är särskilt bra… faktum är att den inte är någon förklaring alls utan ett godtyckligt slut på förklaringar. Den är en artificiell gräns för frågandet som dras av någon som inte orkar fråga mer. Det är min mest principiella kritik, men för just den här frågan behövs inte ens så tunga argument. Hela tanken på en skapare, gudomlig eller inte, kan fällas på eget grepp. Gör tankeexperimentet att anta att vi är skapade, och att vi kunde träffa den eller de som skapade oss. Vi frågar varför, och får veta hur den/de tänkte. Jaha. Och vad skall vi göra med den informationen? Skall vi ta den som lag för hur vi bör leva i fortsättningen? Ger den oss någon känsla av klarhet, någon tillfredsställelse? Det finns de som svarar ja, men det är antingen ett självbedrägeri eller en flykt från ansvar.

Hur kan jag göra ett så tvärsäkert påstående om andra människors tankeliv? Låt mig förklara genom att jämföra med något betydligt mer jordnära än gudar och utomjordingar. Faktum är att var och en av oss har exakt två skapare: våra föräldrar. De kan ha skapat oss utan någon särskild avsikt, eller till och med av misstag, men i många fall tänker människor igenom beslutet att bli föräldrar. De har då antagligen förhoppningar eller till och med planer för vad det skall bli av deras barn. Men det är inte särskilt många av oss som anser att föräldrarnas planer är bindande för barnen. När vi blir vuxna tar vi oss rätten att leva våra egna liv och fatta våra egna beslut. Vi går inte till mamma och pappa med frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” så varför skulle vi ställa samma fråga till en mer avlägsen skapare? Tja, i idén om en gud ingår vanligen att den är klokare och mer eftertänksam än vanliga dödliga, så förhoppningen är väl att den därmed också kan ge bättre svar. Men vi har inga bevis för denna vishet, den är bara något vissa hoppas på. Längtan efter en himmelsk pappa som inte är lika felbar som de jordiska är på sätt och vis förståelig, men i grunden är det en barnslig drift, en ovilja att ta det egna ansvaret.

Den historiemedvetna läsaren kanske hajar till vid det här laget. Under förmodern tid var ju tron på den övernaturlige skaparen förhärskande. Intressant nog sammanföll detta med ett samhällssystem där man i mycket större utsträckning än idag faktiskt vandrade i sina föräldrars fotspår. Vill jag verkligen påstå att så många människor har levt (och på många håll fortfarande lever) enligt omogna och oansvariga principer? Ja, det vill jag, och jag anser mig vara i gott sällskap. Det är nämligen precis detta som Kant menade med människans ”självpåtagna omyndighet.” Jag påstår att han hade rätt i att det egna tänkandet, befriat från auktoritetstro, är det mer utvecklade. Det mer upplysta, om man så vill. Jag tror också att de flesta som läser detta i praktiken håller med mig. Tänk efter ett ögonblick: skulle du kunna önska dig en återgång till ett samhälle där du antingen måste följa samma yrke som din far (ifall du är man) eller inte ha något yrke alls (ifall du är kvinna)? Eller håller du med om att respekt för individens fria vilja utgör ett framsteg i samhällsskicket? Och om vi har en fri vilja gentemot våra föräldrar och andra auktoriteter här på jorden, kan jag inte se att en eventuell överjordisk auktoritet på något avgörande sätt skulle förändra situationen. Även om någon gud har skapat oss, varför skulle det ge den rätt att bestämma över oss?

Gissa vilka som förstått detta, kanske bättre än många filosofer? Science fiction-författare. Sensmoralen i alla berättelser om artificiell intelligens, ända sedan Mary Shelleys Frankenstein, är att den som lyckas skapa ett självständigt medvetande har därefter varken möjlighet eller rättighet att kontrollera detta nya medvetande. Det måste få gå sin egen väg. På samma sätt som föräldrar måste låta barn bli sina egna måste en skapare släppa sina skapelser fria. För att komma tillbaks till tankeexperimentet jag gjorde för några stycken sedan: även om vi har en skapare och kan fråga vad den hade för avsikter med att skapa oss, är svaret irrelevant. Det säger oss inget, eftersom vi fortfarande måste fatta våra egna beslut.

Så jag påstår alltså att livet är meningslöst? Inte alls. Jag säger bara att det inte finns någon på förhand given mening med livet. Den här texten är en lång utläggning om varför den vanligaste formuleringen av frågan om mening är dålig, men allt det betyder är att vi behöver en bättre formulering, inte att vi skall sluta fråga. Det frågan egentligen grundar sig på är behovet att skapa mening i livet, vilket är en uppgift för var och en av oss att lösa själv. Vi är alla drivna att hitta något som kan ge oss en upplevelse av meningsfullhet. Under detta sökande kan vi ge varandra tips, exempel och till och med argument – men vi kan inte diktera för någon annan vad de skall känna, och vi kan omvänt inte heller lita blint på att någon annan har alla svaren.