Tag Archives: Metod

Argumentationsknep

Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.

Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.

Dålig relevans

Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.

Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.

En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.

Dålig deduktion

Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt.

Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.

När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.

Dålig induktion

Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar confirmation bias (jag känner inte till någon bra svensk översättning), vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.

Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.

Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.

Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.

Hypotesprövning

Om vetenskaplighet består i att söka kunskap på rätt sätt, måste vi definiera det sättet. Ett ofta använt försök till en sådan definition är det vi kallar den hypotetisk-deduktiva (eller deduktiv-nomologiska) modellen. Den anger ett schema att följa som använder logiska regler för att göra en bedömning av hur nära sanningen en viss hypotes är.

Den hypotetisk-deduktiva modellen

1) Det finns ett problem. Något behöver förklaras. I det inledande steget är det viktigt att göra så klart för sig som möjligt vad frågan egentligen är.

2) En hypotes formuleras som en möjlig förklaring. Om hypotesen är sann ger den ett svar på frågan.

3) Ur hypotesen härleds en förutsägelse om vad som kommer att hända om hypotesen är sann. För att göra detta så exakt som möjligt specificeras förutsägelsen till en bestämd situation där man har kontroll över så många variabler som möjligt. Ofta betyder detta ett experiment under laboratorieförhållanden där alla påverkande faktorer är kända, men ibland är det inte möjligt utan man blir tvungen att göra direkta observationer av naturen. Härledningen är deduktiv: hypotesen är den ena premissen, testsituationen är den andra premissen, och förutsägelsen är slutsatsen. Därför kallas en sådan förutsägelse också en testimplikation.

4) Förutsägelsen prövas genom att experimentet eller observationen genomförs.

5) Om testet misslyckas vet vi logiskt att om slutsatsen är falsk, måste någon eller båda av premisserna också vara falsk(a). Det vill säga att antingen är hypotesen felaktig, eller så gjordes något misstag i experimentet (till exempel kan testsituationen ha påverkats av någon variabel vi inte kände till), eller båda delarna.

6) Om testet lyckades säger vi att detta stärker hypotesens sannolikhet. Logiskt är ett enda test inget säkert bevis, eftersom det alltid kan ha funnits någon tredje premiss vi inte kände till som var den egentliga orsaken. Så vi gör många test och samlar indicier för att belägga hypotesen induktivt.

Det måste påpekas att liksom alla logiska scheman säger denna modell inget om kvaliteten på ingångsvärdena. Så som jag beskrivit modellen finns inget steg där man frågar sig om hypotesen alls är värd att testa. I praktiken tar vetenskapliga experiment tid och arbetskraft i anspråk, så det är önskvärt att göra en gallring redan innan det kommer till teststadiet. För detta behövs kvalitativa kriterier på vilka hypoteser som är värda att undersöka. Ofta anses dessa kriterier också vara ett mått på hur vetenskaplig en hypotes är.

Krav på en hypotes

Prövbarhet (verifierbarhet): Den hypotetisk-deduktiva modellen måste gå att använda. Med andra ord måste det vara möjligt att konstruera en testsituation för hypotesen. Det är inte alltid nödvändigt att det skall vara prövbart här och nu, vissa hypoteser kanske bara går att testa vid bestämda tidpunkter (sådana som gäller olika himlafenomen, exempelvis) eller med instrument som ännu inte utvecklats (till exempel hypoteser om partiklar mindre än de vi hittills upptäckt). En sådan hypotes kan kallas vetenskaplig men obelagd. Däremot sorteras alla hypoteser bort som är principiellt omöjliga att pröva. Prövbarheten måste också vara intersubjektiv, varje experiment eller observation skall gå att upprepa av vem som helst. Inom den logiska empirismen kallades prövbarhetskravet verifierbarhet eftersom de ansåg att hypotesprövningens syfte var verifikation, vilket betyder ”bevis”. Senare filosofer påpekade det som nämnts ovan om att ingen prövning ger hundraprocentiga bevis, så man slutade använda det starka uttrycket.

Motsägelsefrihet: Att en hypotes inte skall säga emot sig själv kan låta som ett trivialt krav, men det är alltid värt att kontrollera för säkerhets skull. I synnerhet om hypotesen är komplicerad eller förutsätter flera mer etablerade sanningar.

Relevans: Hypotesen skall faktiskt förklara det som frågan gäller. En irrelevant hypotes avslöjas genom att den inte går att sätta in i sådana deduktioner som görs i modellen ovan.

Rimlighet: I vid mening bör hypotesen inte vara i konflikt med etablerade fakta och teorier. Visst kan man ifrågasätta gamla sanningar, men inte i onödan: om en ny hypotes skall ersätta en som redan fungerar väl bör den ha andra fördelar gentemot den gamla. Det är ingen idé att uppfinna hjulet på nytt.

De ovanstående betraktas som nödvändiga krav. Det finns två andra egenskaper en hypotes kan ha som anses önskvärda, om än inte absolut nödvändiga.

Räckvidd: Ju fler fakta en hypotes kan knyta ihop och förklara, desto bättre. En hypotes med stor räckvidd spänner över ett stort område. Ett klassiskt exempel är Newtons hypotes om gravitation, som hade större räckvidd än Aristoteles’ tidigare version – Newton kunde nämligen förklara mer än bara varför föremål faller till jorden, han kunde också förklara planeternas rörelser med en och samma hypotes.

Enkelhet: Hypoteser som är enklare än andra utan att tumma på förklaringskraften föredras oftast. Enkelhet säger ju inget om det principiella sanningsvärdet hos en teori, det är bara ett erkännande av att det i praktiken är lättare att pröva och använda sig av en enklare hypotes. Ett historiskt exempel är att den heliocentriska hypotesen (att solen är centrum i vårt stjärnsystem) mycket lättare förklarar planeternas rörelser än den geocentriska (att jorden är i centrum).

Att dessa inte ses som absoluta krav beror bland annat på att de kan komma i konflikt med varandra. Istället används de som måttstockar för att jämföra olika hypoteser med varandra. Om en ny hypotes vill ersätta en gammal, bör den vara överlägsen i antingen räckvidd eller enkelhet eller båda delarna. För ett avslutande exempel: Einsteins hypotes om gravitation ersatte Newtons, trots att den är mer komplicerad. Detta berodde på att Einsteins teori (kombination av hypoteser) som helhet hade större räckvidd än Newtons.

Argumentationsöversikter

För att det skall bli så tydligt som möjligt hur en argumentation är uppbyggd brukar man göra en översikt som visar hur de olika argumenten logiskt förhåller sig till varandra. Detta kan göras på flera olika sätt, jag kommer här bara att visa ett av de vanligare.

Metoden går ut på att ge varje argument en kod bestående av bokstäver och siffror som visar dess plats i strukturen. Tesen som allting handlar om kallas T. Argument som är för tesen eller ett annat argument betecknas med ett P (för ”pro”) och de som är mot med ett C (för ”contra”). Dessutom används siffror för att särskilja argument som befinner sig på samma nivå av strukturen. Om man exempelvis har tre huvudargument för sin tes betecknas dessa P1, P2 och P3.

Huvudargument är alltså ganska enkla att beteckna, det blir något krångligare när det kommer till underargument. Ett sådant måste först beteckna vilken typ av argument det självt är, och sedan vilket annat argument det riktar sig till. Till exempel betyder C1P2 ”det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”. Om man sedan hittar ett motargument till motargumentet, heter det C1C1P2. Lägger man dessutom till ett argument som stöder detta motargument kommer det att heta P1C1C1P2. Ibland får jag frågan varför man bygger på argumentkedjan åt vänster, alltså sätter nya koder framför de föregående istället för efter. Anledningarna är dels att man snabbt vill kunna se vilken typ det aktuella argumentet är, och därför skall det stå först, dels att man vill kunna utläsa koderna som en mening liknande den ovan. För att ta det längre exemplet: ”detta är det första argumentet för det första argumentet mot det första argumentet mot det andra argumentet för tesen”.

När alla argument skall ställas upp i en lista görs det också enligt en viss disposition. Tesen kommer naturligtvis först, därefter följer det första pro-argumentet. Om det argumentet har några underargument följer det första av dessa, har det i sin tur underargument kommer så det första av dessa, och så vidare. Principen är att man följer varje argumentkedja till sitt slut innan man börjar på en ny. Notera att detta bara gäller presentationen av strukturen – när man skall tänka ut alla argument behöver det inte göras i någon viss ordning.

Ett litet (ofullständigt) exempel på en översikt av detta slag:

T  Jag bör studera filosofi.

P1 Filosofi är roligt.

P1P1 Att lära sig nya saker är givande.

P2P1 Man träffar trevliga människor på en filosofikurs.

C1P1 Man kan väl inte göra saker bara för att de är roliga.

P2 Filosofi är nyttigt.

P1P2 Det är personligt utvecklande.

P1P1P2 Jag lär mig förstå hur jag själv och andra tänker.

P2P1P2 Jag lär mig att analysera argumentation.

P2P2 Det är användbart vid andra studier.

P1P2P2 Logiskt och kritiskt tänkande är alltid tillämpbart.

P2P2P2 Historiskt sett har all vetenskap sitt ursprung i filosofin.

C1P2P2P2 Men andra vetenskaper har utvecklats så att filosofi inte längre är relevant.

C1C1P2P2P2 De metodiska grundvalarna har inte förändrats, de är fortfarande filosofiska.

Semantik

För att repetera: semantik handlar om att undersöka ordens funktion som tecken eller symboler för saker vi vill prata om. Modern språkfilosofi har uppmärksammat att ord och språk kan ha många andra funktioner förutom denna utpekande eller beskrivande funktion, men för att hålla det enkelt så här i början begränsar vi oss till de klassiska definitionerna just nu.

Vi tänker oss att ord hänvisar, refererar, till saker, och därför skiljer vi mellan ord och deras referens (andra termer för ungefär samma sak är omfång, extension eller denotation). Ett ords referens är den sak eller de saker i verkligheten som ordet syftar på. I normalfallet antas att om ett ord används är det egentligen referensen som diskuteras. Om vi vill tala om själva ordet sätter vi det inom citattecken. Alltså kan vi formulera meningar som den här: Referensen till ordet ”hund” är alla hundar. Eller den här: ”Hund” har fyra bokstäver.

Så långt är allt väl, men om vi trodde att referensen är den enda egenskap ett ord har skulle vi snabbt stöta på problem. Många ord har nämligen ingen referens. Exempelvis ”enhörning” som inte syftar på något verkligt, eller ”dront” som syftar på något som har varit verkligt men inte längre existerar. Det går också att tala om saker som inte finns ännu, men är tänkta att finnas i framtiden. Därför säger vi att ord har en egenskap till, som kallas betydelse (alternativa termer är mening, innehåll, intension eller konnotation). Betydelsen hos ett ord är en sammanfattning av alla de tankar eller föreställningar som vi kopplar till ordet.

Referenser är oftast tydliga eller uppenbara, men betydelser är det inte alltid. Ibland kan det vara oklart var gränsen för ett ords betydelse går, något som kallas vaghet. Några typer av ord som gärna är vaga är exempelvis kvaliteter och värderingar (”bra”, ”vackert” o.s.v.), beskrivningar av sinnesupplevelser (färger har vaga gränser för när de övergår i andra färger) och relativa mått (”liten”, ”många” etc.). I andra fall kan ett ord ha två eller flera möjliga betydelser som är klart skilda från varandra, och då säger vi att det är mångtydigt eller flertydigt. Till exempel kan ”sticka” syfta på ett föremål eller en handling – det kan till och med vara flera olika (men liknande) föremål och många helt olika handlingar. Ord som är vaga är det med nödvändighet, på grund av vilken slags ord de är, medan mångtydiga ord har blivit sådana under språkets historiska utveckling, genom glidningar i betydelse och ändrade användningar.

Varje möjlig version av ett vagt eller mångtydigt ords betydelse kallas en tolkning. Lägg för övrigt märke till att ordet ”tolkning” självt är mångtydigt och kan betyda antingen det jag just definierade det som, eller aktiviteten att tolka något. Men i det här sammanhanget används det alltså som ett substantiv. Handlingen att peka ut en bestämd tolkning heter istället precisering.

Precisering betyder att göra något mer exakt eller noggrant, och det förutsätter att man vet vilka de möjliga alternativen är. Om man istället måste börja från grunden med att förklara vad ett ord kan betyda gör man en definition, vilket betyder att göra något mer tydligt eller bestämt. Definitioner kan göras på många olika sätt, här följer de vanligaste typerna.

Utpekande (ostensiv): ”Det där är en X.” Att peka på ordets referens samtidigt som man säger det. Det här är sättet barn oftast lär sig nya ord.

Språkbruk eller ordbok (lexikalisk): ”X betyder vanligen …” Att utnyttja sin erfarenhet av vad som brukar menas, eller fråga talare av språket vad de menar, eller slå upp i ett lexikon vad ordet betyder. Ofta görs detta genom att ge en eller flera synonymer.

Förklarande (explikativ): ”Kännetecknen på X är …” Att göra en detaljerad avgränsning av det ordet beskriver. En uppräkning av egenskaper. Kan exempelvis hittas i uppslagsverk.

Tillfällig eller personlig eller enväldig (stipulativ): ”Med X menar jag …” Att på egen hand slå fast vad ett ord skall betyda i ett begränsat sammanhang. Gör inga anspråk på att vara allmängiltigt.

Övertalning (persuasiv): ”Alla vet vi ju att X betyder…” Att göra en stipulativ definition men låtsas att den är någon annan typ. Ofta använt knep för att smyga in värderingar i en diskussion som borde vara saklig.

 

När vi är klara med att definiera våra enskilda begrepp är det dags att använda dem till något. Det användningsområde som oftast kommer upp är det att formulera påståenden.

Argumentation

Filosofisk argumentationsanalys blandas ibland ihop med retorik. Är det inte samma sak, frågar många, båda handlar ju om vad som är ett bra argument? Det är på sätt och vis sant, men det handlar om två väldigt olika definitioner av ”bra”. Retoriken vill övertyga, eller åtminstone övertala, andra om en ståndpunkt. Alla argument som tjänar det syftet räknas som retoriskt bra. Argumentationsanalysen är istället ett verktyg för att själv förstå och lära sig något, ett sätt att hitta sin egen ståndpunkt. Ett filosofiskt bra argument är ett som du kan övertyga dig själv med och ärligt stå för. Du kan naturligtvis också använda analysen som metod för att ”plocka isär” någon annans argumentation.

Hur känner man igen ett argument som är bra på det filosofiska sättet? Till att börja med kan man konstatera att ett argument alltid också är ett påstående om något – om jag gör ett uttalande som bara är tomma ord, kan det inte användas som stöd för något annat (det blir då en så kallad plattityd eller platthet).

För att argumentet skall fungera måste det ingående påståendet vara sant. Om situationen är sådan att man inte lätt kan avgöra sanningen, måste man nöja sig med sannolikhet. Handlar påståendet om värderingar går det naturligtvis inte att applicera sanning eller sannolikhet, istället pratar man då om rimlighet. Detta är på sätt och vis en slags sannolikhet – sannolikheten att argumentets mottagare kommer att instämma i värderingen som hävdas. Dessa olika varianter av ett arguments kvalitet sammanfattar vi som kravet på hållbarhet. Ett exempel på ohållbar argumentation är när man gör ett ensidigt urval – det vill säga förtiger viss fakta och bara presenterar det som talar för ens egen sak. Eftersom sanningen har förvanskats kan inte argumentet anses hållbart.

Det andra stora kravet på ett argument är att det skall ha med saken att göra, det vill säga att argumentets påstående skall beröra ämnet som diskuteras och att det skall påverka hållbarheten hos det man argumenterar för. Vi kallar detta kravet på relevans. Det klassiska exemplet på irrelevant argumentation är personangrepp som använder fakta ur en viss del av en persons liv för att kasta tvivel över den personens förmåga på något helt annat område, eller helt enkelt smutskastar personen istället för att bemöta dess argument. Eftersom man då försöker implicera ett samband som inte finns, saknar argumentet relevans.

Jag har lagt fler exempel på dålig argumentation i en egen artikel.

Argumentationens delar

När vi skall analysera en argumentation vill vi sortera de ingående delarna i en viss struktur.

Först och främst måste vi veta vilken tes argumenten gäller. Detta är ståndpunkten som argumenten skall stärka eller försvaga. Det är värt att notera vilken typ av påstående som görs i tesen – om den är ett sakpåstående måste också argumenten vara det för att kunna styrka tesen, men om tesen är ett värdepåstående måste åtminstone något argument också vara det för att argumentationen skall hålla ihop. Tesen måste i vilket fall vara just ett påstående, eller åtminstone gå att översätta till ett påstående. Om man försöker ställa upp exempelvis en fråga som tes, blir det omöjligt att förstå hur argumenten förhåller sig till tesen.

Argument som talar direkt till tesen kallas huvudargument eller första ordningens argument. Sådana argument har en avgörande effekt på tesens styrka om man accepterar dem.

Om ett argument istället siktar på att underbygga eller undergräva ett annat argument kallas det underargument eller andra ordningens argument. Ett sådant argument kan ibland få misslyckas utan att det behöver rasera hela strukturen.

Argument som stärker den tes eller det argument de riktas mot kallas argument för eller pro-argument. Om man vill bevisa en viss tes är det naturligtvis bra att hitta så många pro-argument som möjligt.

Argument som istället används till att försvaga en ståndpunkt kallas argument mot eller contra-argument. Varför skall man ta med sådana, kanske du frågar dig? Dels är det en fråga om intellektuell ärlighet: om jag överväger att införliva en viss tes i min tankeverksamhet bör jag först utsätta den för så hård prövning som möjligt. Dels är det ett skydd mot framtida angrepp: genom att ta upp en meningsmotståndares invändningar i förväg får jag en chans att desarmera dem genom att komma på contra-contra-argument.

När man analyserat klart kan argumentationen presenteras i en översikt.

Definitionen av kunskap

Om jag säger att jag har kunskap om något, eller att jag vet något (kunnande och vetande kan i detta sammanhang ses som synonymer), vad är det då jag menar? Man har genom historiens gång lagt in många olika betydelser i begreppet ”kunskap” och det är inte helt lätt att hålla reda på dem.

En av de vanligaste uppdelningar som görs är den mellan praktisk och teoretisk kunskap. Med praktisk menas i detta fall förmågan att kunna göra något, att kunna utföra en handling. Oftast tänker man på en fysisk handling, till exempel att kunna cykla. Men det är värt att påpeka att det också finns mentala färdigheter, exempelvis att kunna räkna. Den teoretiska kunskapen handlar istället om förståelse av ett sammanhang – att veta hur något ligger till, att kunna förklara hur något fungerar. Exempelvis att veta hur en cykel fungerar eller varför matematiska formler ser ut som de gör.

Som kanske märks går det att ha både praktisk och teoretisk kunskap om alla ämnen, och gränsen mellan dem är ofta flytande. Men när filosofer försökt ge sina definitioner har de mestadels hakat upp sig på den teoretiska formen. Att ha kunskap betyder då att man har en riktig föreställning om hur något ligger till. Eftersom sättet man visar sådan kunskap är genom språket, genom att man gör ett uttalande om det man vet, kallas det också påståendekunskap.

Så när kan vi säga att vi har den sortens kunskap? Vad finns det för skillnad mellan en kunnig och en okunnig person? Hur vet vi om ett visst påstående uttrycker kunskap, och inte bara är en fördom eller en missuppfattning? Det klassiska sättet att filosofera om detta är att utgå från ett antal diskussioner som Platon för om ämnet, till stor del i dialogen Theaitetos. Man börjar som sagt med ett påstående eller omdöme om något. Den som gör påståendet måste för det första tro på det själv, måste ha en övertygelse. Om man medvetet ljuger eller skämtar om något så kan det yttrandet knappast kallas kunskap. För det andra behöver påståendet vara sant. Att hävda något som är falskt kan inte räknas som kunskap, hur övertygad man än är om det. Slutligen behövs någon förmedlande länk mellan övertygelsen och sanningen, något som berättigar att man tror på sin sak. En gissning som plockats ur luften kan visa sig vara sann, men om man inte kan ange några goda skäl att tro på den så förblir den just en gissning och inte kunskap.

Man vet alltså något om man har en sann och berättigad övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är som en sorts ekvation: kunskap = övertygelse + goda skäl + sanning

Övertygelse brukar inte anses behöva någon närmare förklaring. Alla vet väl hur det känns att vara övertygad om något? Det är ett sinnestillstånd, en inställning som är omedelbar och oreducerbar.

Vad som är ett gott skäl kan däremot diskuteras länge och väl. Vanligtvis görs det i termer av vilken metod som används för att komma åt sanningen.

Sanning är det allra snårigaste begreppet. På sätt och vis påverkas alla de andra variablerna i ekvationen av vad man har för definition på sanning.

Motsatser

Inom filosofin rör vi oss ofta med extrema alternativ som svar på de flesta frågor. Detta kallas ibland att vi jobbar med dikotomier – vilket betyder motsatser eller motpoler.

Anledningen till detta är inte att vi vill tvinga alla att välja en extrem åsikt och sedan renlärigt hålla sig till den. I själva verket är varje människas tänkande en medelväg mellan de yttersta polerna. Vi blandar olika åsikter istället för att dricka dem rent, så att säga.

Att vi sätter namn på just ytterligheterna är däremot ett bra hjälpmedel när vi skall analysera vårt tänkande och förklara det för någon annan. Det låter mig säga att i en viss fråga håller jag mig till teori A, medan i ett annat fall lutar jag mer åt teori B. Det är ett snabbt sätt att ange receptet för min personliga blandning.

Tankeexperiment

När man formulerat en teori om hur något skulle kunna vara, eller borde vara, är nästa steg oftast att testa hur väl teorin håller när den utsätts för verkligheten. Inom vetenskap kallas sådana test för experiment. Syftet med ett experiment är oftast att utsätta teorin för maximal påfrestning, därför söker man upp så extrema förhållanden som möjligt.

I filosofin (eller för den delen andra human- och samhällsvetenskaper) kan man inte göra verkliga experiment så ofta, så man får nöja sig med att göra dem i tanken. Vanligtvis måste man konstruera exempel på situationer där teorin ställs på sin spets. Ibland går det att hitta exempel ur verkliga livet, i synnerhet inom etiken (det är detta vi kallar moraliska dilemman), men dessa exempel spelas fortfarande upp i vår tankevärld. Nu kanske någon har hört talas om psykologiska experiment där människor försattes i situationer där de fick tro att deras val hade verkliga konsekvenser, men sådana experiment görs inte längre eftersom det finns en risk att försökspersonerna lider skada av dem.

Så filosofen lägger fram en ”tänk om”-situation och funderar över hur en eller flera teorier skulle fungera i det sammanhanget. Som sagt gäller det att hitta extrema situationer, och detta kan vara en bidragande del till filosofins rykte för att vara svårbegripligt och långt ifrån vår vardagliga erfarenhet. Tankeexperiment är oftast inte exempel ur vardagen, så om det första man möter när man kommer i kontakt med filosofin är ett sådant experiment, utan att först få klart för sig varför filosofen tänker i så extrema banor, är det lätt att få ett dåligt intryck.

Common sense

Filosofi, är inte det ett väldigt konstigt sätt att tänka som struntar i, eller rentav förnekar, det vårt sunda förnuft säger oss?

Inte alltid.

När jag skriver om sunt förnuft tänker jag oftast på den engelska termen ”common sense”, vilket mer ordagrant kan översättas ”vanlig uppfattning”. Alltså uppfattningen man har i en fråga innan man tänkt särskilt djupt på den. I själva verket är en viktig del av hur man bedömer filosofiska idéer att mäta dem mot denna common sense. Något som intuitivt verkar fullständigt galet betraktas med misstro. På det hela taget visar filosofer i praktiken en stark tilltro till människans ”naturliga” uppfattningar om saker och ting, men de kan behöva finslipas på olika punkter. Man lägger inte gärna fram teorier om att upp är ned och svart är vitt. Om de flesta människor uppfattar världen på ett bestämt sätt finns det antagligen en bra anledning till det. Men det finns tillfällen då det sunda förnuftet inte räcker till, där det verkar vara litet slarvigt med detaljerna eller rentav säga emot sig självt. Då måste filosofin gripa in.

Det finns förstås undantag – filosofer som vill göra ett radikalt brott med den vanliga uppfattningen på en eller flera punkter. Men lägg märke till att dessa filosofer brukar ägna mycket tid åt att motivera varför de bryter mot common sense. De inser tydligen att de måste övervinna ett motstånd.

Jag vill i det sammanhanget tillägga att de radikala filosoferna inte är de enda som har något att bevisa. Även common sense-filosofer är skyldiga oss en förklaring av hur det kan komma sig att den vanliga uppfattningen är riktig.