Tag Archives: Orsaker

Skolastikens återkomst

Det här inlägget kommer inte att ha något starkt centralt tema. Istället består det av ett antal funderingar som dykt upp när jag läste artikeln ”Varat: en fråga om uteslutning” av Martin Lembke i Filosofisk tidskrift 2/2013, s. 45-53.

Lembke är religionsfilosof, och hans ärende är ytterst sett att ge argument för en teistisk världsbild. Vägen dit går genom en blandning av ontologi och epistemologi. Titeln gäller varat, och inledningen gör klart att det huvudsakliga intresset är för metafysik, men sedan påstås att diskussionen väsentligen är av kunskapsteoretisk natur. Detta tycks mig prima facie märkligt. Alla exempel handlar om existensfrågor. Visst är ”uteslutningsprincipen” (UP) formulerad som en princip om förklaring, vilket låter kunskapsteoretiskt, men det som skall förklaras är alltid existens. Det är detta som leder mig att sätta den rubrik jag gör på mitt eget inlägg. Att tro att språkliga och logiska resonemang kring vad vi kan veta också kan säga oss något om världen, alltså om vad som finns, är inte det en definition så god som någon på skolastik?

Mer exakt menar Lembke att han formulerat en princip som han kan försvara logiskt, och att denna princip har kunskapsteoretiska konsekvenser. UP lyder som följer: ”För varje klass K gäller, om K inte är tom, att det finns en förklaring till att K inte är tom om och endast om det finns en icke-medlem av K som gör så att K inte är tom.” Om man då definierar en klass som ”klassen av alla naturliga ting”, betyder det att den bara kan förklaras av något som står utanför naturen, något… övernaturligt, kanske? Men det kommer också att visa sig senare i texten att Lembke är beredd att jonglera litet ur som helst med vad han definierar för klasser. Det tycks som om varje klass och dess komplement (d.v.s. icke-K) går att sätta in i UP i valfri ordning. Så jag kunde lika gärna säga att klassen av övernaturliga ting bara kan förklaras av något naturligt.

Något jag grubblar mycket över är vad för typ av ”förklaring” som Lembke är ute efter. Han avstår uttryckligen från att analysera detta begrepp närmare än att det skall vara ”upplysande”. Detta upplyser i vilket fall inte mig. Exemplen han tar upp tyder på att det är kausala eller genetiska förklaringar han har i åtanke. Han skriver också uttryckligen att det han tänker sig är att ”skapa, eller sammanfoga, eller förvandla”. Om det är sådana förklaringar vi söker, och vi erkänner att diskussionen faktiskt gäller existens, inte bara kunskap, förstår jag inte hur Lembke kan undvika den infinita regressens klassiska problem.

Hans tänkta motargument nr 5, att evighet (evig existens) inte förklarar något, är förstås en bra kritik mot föreställningen om en gud som den orörde röraren.

Följdsats A (”För varje klass K gäller, att om K är tom så finns det ingen förklaring till varför icke-K inte är tom”) kommer just av att Lembke anser UP vara symmetrisk. Min svårighet är att jag är skeptisk till att definiera en klass genom frånvaro av någon egenskap. Visst, inom formell logik beter sig icke-K precis som K, men om vi skall diskutera något med relevans för verkligheten ser jag inte det meningsfulla i att definiera klasser genom godtycklig exklusion. Vi kan diskutera ”klassen av alla ting som inte är små runda stenar” hur länge som helst, men vad ger det oss?

Å andra sidan är konsekvensen att klassen U (”den universella klassen av alla ting”, eller universum) inte kan förklaras ganska självklar. Den ontologiska frågan är snarare vad som ingår i U. Naturalistens position är att det finns en klass N som består av alla naturliga ting, samt att U=N. Teisten vill hävda att nej, det ingår även något icke-N inom U.

Lembkes slutkläm är att vända på resonemanget om naturen och istället postulera en klass A av allsmäktiga ting. Denna klass krävs enligt UP för att förklara att icke-A inte är tom. Med andra ord: vi vet alla att det finns en massa saker som inte är allsmäktiga, och för att förklara detta krävs att det finns något allsmäktigt.

Ett stort problem med detta bevis är att klassen av allsmäktiga ting är ett dåligt exempel eftersom egenskapen allsmäktighet inte går att ge någon vettig innebörd. Själva begreppet är paradoxalt. Det innefattar nämligen oändlig makt, och oändlighet är inte gripbart, det är inget ting som går att pressa in i logisk form.

Dessutom – även om man skulle ge Lembke rätt i att teismen kan förklara världens existens på ett sätt som naturalismen inte kan, så är inte alla förklaringar lika upplysande. Gud kan förklara universum, men den förklaringen ökar inte vår förståelse av universum.

TL;DR

För den som inte orkar bry sig om alla dessa petitesser tänkte jag sammanfatta konsekvenserna av Lembkes tes med ett enkelt exempel:

Jag definierar klassen F som klassen av alla flygande spagettimonster. Vi kan nog alla vara eniga om att komplementklassen icke-F, av ting som inte är flygande spagettimonster, inte är tom. Enligt UP kan detta bara förklaras ifall F inte heller är tom. Ergo måste det finnas minst ett flygande spagettimonster för att vi skall kunna förklara varför det finns något annat över huvud taget.

Annonser

Vad är meningen med livet?

Har du någonsin råkat ut för missionärer som knackar dörr så vet du säkert att de tycker om att använda ”Har du någonsin funderat över meningen med livet?” som öppningsreplik. I just den situationen är det inte så svårt att förstå att det är en ledande fråga. De har uppenbarligen ett färdigt svar som de vill komma fram till snarast möjligt. Men du kanske inte tänkt på att det alltid är en ledande fråga, även när den som ställer den inte avsåg det så. Även om undran skulle vara helt uppriktig och inte avsedd att lotsa fram till något visst svar, kommer denna fråga ändå alltid att leda tankarna i vissa banor, bara på grund av hur den är formulerad.

Jag vill i själva verket hävda ett den är en kuggfråga, eftersom den är språkligt felkonstruerad. Tänk efter ett ögonblick: i vilka andra sammanhang frågar vi efter meningen med något? Jag vågar påstå att alla exempel du kan komma på gäller antingen handlingar, budskap eller föremål. Med andra ord resultat av mänsklig aktivitet. För att det skall finnas en mening med något, så måste någon ha menat något med det. Det måste finnas en avsikt bakom. Vi frågar inte efter meningen med ett berg eller en flod, de bara finns där.

Nu kanske någon protesterar att man visst kan fråga efter meningen med naturfenomen. Till exempel kan man säga att meningen med en flod är att transportera vatten från bergen till havet. Men detta är bara att använda ”mening” som en slarvig synonym för ”funktion”. Jag tror att detta är ett kvardröjande arv i våra språk från Aristoteles’ orsakslära, men det spelar egentligen ingen roll varför det händer. Låt oss säga att vi accepterar det här språkbruket. Då kan vi omformulera frågan om livets mening som ”Vad fyller livet för funktion?” Den frågan går att besvara med hjälp av biovetenskapen – till exempel kan man säga att livets funktion är att reproducera sig självt, eller att fylla en viss ekologisk nisch. Men den typen av svar känns inte riktigt tillfredsställande, eller hur? Det var inte det vi var ute efter.

Så om vi håller oss till den strikta betydelsen av ”mening”, vart leds då våra tankar? Jo, till att det måste finnas en avsikt bakom livet, att det måste vara skapat av någon eller något med en vilja och motiv. Den vanligaste slutsatsen detta lett till genom historien är att det måste ligga någon övermänsklig makt bakom: en eller flera gudar har skapat livet och den/de gjorde detta med en bestämd avsikt. Kan vi komma på vilken den avsikten var kommer vi också att förstå meningen med våra liv. I modern tid har alternativet framförts att liv på Jorden – antingen allt liv eller bara specifikt det mänskliga – inte startades av en gud utan av utomjordingar med mer avancerad bioteknik än vår. Det kan gå på ett ut, faktiskt. Skillnaden är bara längden på orsakskedjan. Om vi skapades av utomjordingar, hur skapades de? Av andra utomjordingar? Gud-hypotesen anses av sina anhängare ha fördelen att den sätter stopp för den infinita regressen. En gud kan trona i ensamt majestät i början på orsakskedjan eftersom den i sin tur inte är skapad. Vad säger du? Hur kan det komma sig? Det bara är så. Tyst nu.

Som kanske framgår tycker jag inte att gudsförklaringen är särskilt bra… faktum är att den inte är någon förklaring alls utan ett godtyckligt slut på förklaringar. Den är en artificiell gräns för frågandet som dras av någon som inte orkar fråga mer. Det är min mest principiella kritik, men för just den här frågan behövs inte ens så tunga argument. Hela tanken på en skapare, gudomlig eller inte, kan fällas på eget grepp. Gör tankeexperimentet att anta att vi är skapade, och att vi kunde träffa den eller de som skapade oss. Vi frågar varför, och får veta hur den/de tänkte. Jaha. Och vad skall vi göra med den informationen? Skall vi ta den som lag för hur vi bör leva i fortsättningen? Ger den oss någon känsla av klarhet, någon tillfredsställelse? Det finns de som svarar ja, men det är antingen ett självbedrägeri eller en flykt från ansvar.

Hur kan jag göra ett så tvärsäkert påstående om andra människors tankeliv? Låt mig förklara genom att jämföra med något betydligt mer jordnära än gudar och utomjordingar. Faktum är att var och en av oss har exakt två skapare: våra föräldrar. De kan ha skapat oss utan någon särskild avsikt, eller till och med av misstag, men i många fall tänker människor igenom beslutet att bli föräldrar. De har då antagligen förhoppningar eller till och med planer för vad det skall bli av deras barn. Men det är inte särskilt många av oss som anser att föräldrarnas planer är bindande för barnen. När vi blir vuxna tar vi oss rätten att leva våra egna liv och fatta våra egna beslut. Vi går inte till mamma och pappa med frågan ”Vad är meningen med mitt liv?” så varför skulle vi ställa samma fråga till en mer avlägsen skapare? Tja, i idén om en gud ingår vanligen att den är klokare och mer eftertänksam än vanliga dödliga, så förhoppningen är väl att den därmed också kan ge bättre svar. Men vi har inga bevis för denna vishet, den är bara något vissa hoppas på. Längtan efter en himmelsk pappa som inte är lika felbar som de jordiska är på sätt och vis förståelig, men i grunden är det en barnslig drift, en ovilja att ta det egna ansvaret.

Den historiemedvetna läsaren kanske hajar till vid det här laget. Under förmodern tid var ju tron på den övernaturlige skaparen förhärskande. Intressant nog sammanföll detta med ett samhällssystem där man i mycket större utsträckning än idag faktiskt vandrade i sina föräldrars fotspår. Vill jag verkligen påstå att så många människor har levt (och på många håll fortfarande lever) enligt omogna och oansvariga principer? Ja, det vill jag, och jag anser mig vara i gott sällskap. Det är nämligen precis detta som Kant menade med människans ”självpåtagna omyndighet.” Jag påstår att han hade rätt i att det egna tänkandet, befriat från auktoritetstro, är det mer utvecklade. Det mer upplysta, om man så vill. Jag tror också att de flesta som läser detta i praktiken håller med mig. Tänk efter ett ögonblick: skulle du kunna önska dig en återgång till ett samhälle där du antingen måste följa samma yrke som din far (ifall du är man) eller inte ha något yrke alls (ifall du är kvinna)? Eller håller du med om att respekt för individens fria vilja utgör ett framsteg i samhällsskicket? Och om vi har en fri vilja gentemot våra föräldrar och andra auktoriteter här på jorden, kan jag inte se att en eventuell överjordisk auktoritet på något avgörande sätt skulle förändra situationen. Även om någon gud har skapat oss, varför skulle det ge den rätt att bestämma över oss?

Gissa vilka som förstått detta, kanske bättre än många filosofer? Science fiction-författare. Sensmoralen i alla berättelser om artificiell intelligens, ända sedan Mary Shelleys Frankenstein, är att den som lyckas skapa ett självständigt medvetande har därefter varken möjlighet eller rättighet att kontrollera detta nya medvetande. Det måste få gå sin egen väg. På samma sätt som föräldrar måste låta barn bli sina egna måste en skapare släppa sina skapelser fria. För att komma tillbaks till tankeexperimentet jag gjorde för några stycken sedan: även om vi har en skapare och kan fråga vad den hade för avsikter med att skapa oss, är svaret irrelevant. Det säger oss inget, eftersom vi fortfarande måste fatta våra egna beslut.

Så jag påstår alltså att livet är meningslöst? Inte alls. Jag säger bara att det inte finns någon på förhand given mening med livet. Den här texten är en lång utläggning om varför den vanligaste formuleringen av frågan om mening är dålig, men allt det betyder är att vi behöver en bättre formulering, inte att vi skall sluta fråga. Det frågan egentligen grundar sig på är behovet att skapa mening i livet, vilket är en uppgift för var och en av oss att lösa själv. Vi är alla drivna att hitta något som kan ge oss en upplevelse av meningsfullhet. Under detta sökande kan vi ge varandra tips, exempel och till och med argument – men vi kan inte diktera för någon annan vad de skall känna, och vi kan omvänt inte heller lita blint på att någon annan har alla svaren.

Vad och Varför

Vad är filosofi och varför skall vi syssla med det?

Om du ställde dig den frågan när du såg ämnet på ditt schema eller snubblade över den här bloggen av misstag eller hur du nu kom in på det, så grattis: du har redan börjat filosofera. Att ställa frågor är nämligen grunden i filosofin, och de vanligaste frågorna börjar med ”vad” eller ”varför”. I synnerhet ”varför”. ”Hur” är också populärt, och blir viktigt om man vill fördjupa sig, men i botten av varje undersökning man kan göra finns ett ”varför”.

Men låt oss backa tillbaks och göra en kort historisk översikt som grund för det jag just påstått. Själva ordet ”filosofi” är förstås rena grekiskan, liksom så mycket i akademiska sammanhang. Det är sammansatt av ett ord som betyder ”kärlek” eller ”vänskap” eller ”släktskap”, och ett som betyder ”kunskap” eller ”vishet”. Den vanligaste översättningen är att en filosof är en ”älskare av vishet”, eller med andra ord en person som vill förstå, som tycker om att lära sig saker. Underförstått i ”vishet” är att filosofen inte nöjer sig med första bästa förklaring utan vill gå på djupet med hur något egentligen ligger till.

De första filosoferna i vår västerländska tradition levde i en kulturell och politisk brytningstid där det verkade som om allt gick att ifrågasätta. De letade efter något att hålla fast vid, något som inte var flytande, men som ett led i detta var de naturligtvis tvungna att först kritisera allt som inte höll måttet. Ibland kom de inte längre än till kritiken, men den kunde vara intressant i sig själv. Deras kritik, deras frågeställningar och de förslag till svar de lade fram lever vidare än idag. Det har sagts att hela filosofins historia bara är ”fotnoter till Platon”, vilket är en överdrift med en kärna av sanning.

Det har nämligen visat sig att de centrala problemen i filosofin verkligen är ”eviga frågor” som ständigt uppstår på nytt, även i tankarna hos människor som aldrig läst en filosofibok. Hur kan det komma sig? Jag tror det beror på att filosofi är ett uttryck för det mänskliga tillståndet. Det finns saker vi inte kan låta bli att undra över, bara på grund av att vi finns och att vi har den tankeförmåga vi har. Kanske vår största inbyggda käpphäst är att vi ständigt begär att få veta orsaker till saker och ting – och därmed har jag kommit tillbaks till betoningen av ”varför” som jag började diskussionen med.

Så även om filosofin ofta tycks handla om världen omkring oss, skulle jag drista mig till att påstå att grunden för all filosofi är att undersöka oss själva, att låta det mänskliga tänkandet granska sig självt. Hur kan vi tänka, varför tänker vi som vi gör, hur borde vi tänka, vad kan tänkandet åstadkomma… den typen av frågor ligger under ytan på alla andra filosofiska problem.

Om det låter intressant har du kommit till rätt ställe. Min ingångsvinkel till alla de underämnen inom filosofin som den här sajten kommer att ta upp är nämligen ”varför är detta en fråga?” Jag hoppas att mina utläggningar kan klargöra åtminstone så mycket.

För att börja från början med dessa underavdelningar, klicka på länken:

Etik

Kunskap

Samhället

Språk

Verklighet

Vetenskap