Tag Archives: Relativism

Ondskans problem

Vad är ondska? Det är något som strider mot en moralisk uppfattning, mot en etik. Ordet implicerar också ett visst allvar, att det inte gäller triviala konflikter, men det är inte principiellt viktigt för diskussionen. Det går att tänka sig några möjliga förklaringar till att en individ gör det onda.

1) Hen omfattar en annan etik än vi (där ”vi” är de som gör bedömningen) och anser sig själv göra det rätta. Detta kan kallas relativ ondska.

2) Hen omfattar samma etik som vi, men gör ändå det onda. Detta är den absoluta eller rena ondskan.

3) Hen saknar all etik. Detta skulle jag snarare kalla nihilism eller sociopati än ondska, eftersom det inte föreligger något medvetet val av den onda handlingen.

Typ 3 kan räknas bort eftersom den i verkligheten är betydligt mer sällsynt än i den politiska retoriken, och dessutom saknar den som sagt moralisk agens. Den intressanta frågan blir: finns egentligen typ 2? Det är lätt att förstå lockelsen att anta dess existens, eftersom typ 1 är svårare att fördöma och riskerar att leda alla diskussioner ned i relativismens moras. Men hur är en person funtad som med vett och vilje gör något ont? Måste inte något av de villkoren saknas? Med andra ord, kan vi förstå en sådan person som annat än mentalt deficient (det vill säga egentligen ett fall av typ 3) eller möjligen vilseförd på något sätt (det vill säga att hen skulle välja det goda om bättre information fanns tillgänglig)?

Blir följden att vi inte kan säga att det finns onda individer, bara etiska system som är onda i bemärkelsen inkompatibla med våra egna? Kan vi säga att en etik är ond i någon starkare mening? Ja, om vi ställer upp minimikrav för en etik som vi hävdar är universella – ett system som inte uppfyller de kraven (exempelvis ”respekt för liv”) är då en dålig etik.

Komplikation: är alla människor rationella aktörer som agerar enligt ett komplett och konsekvent etiskt system? Nja. Det finns väl exempel på läpparnas bekännelse som motsägs i handling. Skall vi kalla en sådan person ond, en självbedragare eller bara förvirrad?

Vidare: är verkligen etiska teorier inkommensurabla? Är det inte så att varje person har möjlighet att välja mellan åtminstone några olika etiska principer? I så fall kan vi fälla en moralisk dom över själva valet – om vi har hittat den ovan nämnda universalistiska grunden.

Annonser

Sanningsteori

Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.

Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra.  Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.

En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…

Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.

Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.

I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.

En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.