Argumentationsknep
Det är en sak att veta hur bra argument formuleras, men hur kan vi känna igen och bemöta de dåliga? Ingen lista över argumentationsknep (som de kallas när man antar att debattörer medvetet försöker luras) kan bli fullständig, men jag skall ta upp de vanligaste typerna av tankefel.
Man kan se det som att alla dåliga argument på något sätt misslyckas med att följa reglerna för logiska resonemang. Hållbarhet definierade vi ju som att något är antingen sant (vilket betyder att det är en deduktiv slutsats) eller sannolikt (vilket betyder att det följer av en väl underbyggd induktion). Relevans handlar om att slutledningar inte skall innehålla några premisser som saknar koppling till resten av resonemanget.
Dålig relevans
Det kanske vanligaste felet vad gäller relevans är att ta upp egenskaper hos någon person, när dessa egenskaper inte har med saken att göra. Jag har redan nämnt personangrepp (ad hominem), vilket är den smutskastande versionen av detta. Ett auktoritetsargument (ab auctoritate) är den andra sidan av myntet, när man stöder sig på någons expertis eller status trots att denne egentligen inte är insatt i den aktuella frågan. Det som i retorik kallas ethos-bevisning faller lätt i den här fällan: om jag som talare förväntar mig att publiken skall tro på mig bara för att jag är en hygglig prick i allmänhet, är det oftast ett irrelevant argument.
Om ”auktoriteten” som det vädjas till är en slags allmänt försanthållande eller sunt förnuft, så är det ett majoritetsargument (ad populum). Felet med detta är att vad en majoritet tror ofta inte är relevant för sanningen.
En annan retorisk teknik som riskerar att leda fel är pathos-bevisningen. Att väcka känslor behöver inte vara förbjudet, vissa ämnen kan knappast undvika att göra det. Det som kallas känsloargument (ad passiones) är bara när de emotionella reaktionerna (andras eller egna) i sin tur används för att bevisa någon sakfråga, vilket de inte logiskt kan göra – värdepåståenden är inte relevanta argument för sakpåståenden.
Dålig deduktion
Det snabbaste sättet att förstöra en deduktion är att ställa upp ohållbara premisser. I inlägget om semantik har jag redan nämnt övertalningsdefinition, en medveten teknik för att smyga in en premiss som man vet att mottagarna inte skulle acceptera annars. Besläktat med detta är uppställandet av ett falskt dilemma: att artificiellt begränsa valmöjligheterna till å ena sidan det man själv önskar, å andra sidan något uppenbart dåligt. Om man ställer upp en helt innehållslös premiss, ett intetsägande påstående, så har man gjort sig skyldig till en plattityd som inte kan bevisa något.
Fel som har med slutledningsreglerna att göra kan vara svårare att upptäcka om man inte tänker efter hur deduktionen egentligen ser ut. Ett cirkelargument (petitio principii) är en deduktion där slutsatsen bara upprepar en premiss. Med andra ord förutsätts det som skulle bevisas, även om denna förutsättning kamoufleras, och ingenting bevisas egentligen. Slutledningen är formellt korrekt men i praktiken innehållslös.
När det istället finns ett tankefel mellan premisserna och slutsatsen är det ofta för att man antagit ett falskt orsakssamband (post hoc ergo propter hoc) – om en sak händer efter en annan tror man lätt att den första händelsen är orsak till den andra. Alternativt, om två fenomen uppträder samtidigt måste de vara relaterade. Men ingen av dessa slutsatser är logiskt nödvändig.
Dålig induktion
Induktiva resonemang blir alltid opålitliga om det finns otillräcklig data. Typexemplet jag använde på detta var ensidigt urval, vilket är när man blundar för information som kunde motbevisa tesen. Detta beror ofta på vad psykologer kallar konfirmeringsbias, vilket betyder att vi har en naturlig tendens att lättast se de fakta som stöder våra redan etablerade åsikter.
Om man inte ens bryr sig om att göra ett urval, utan går direkt från en eller en handfull av observationer till ett tvärsäkert påstående, kallar vi det en falsk generalisering. Ibland kan ni höra någon hänvisa till detta som ”anekdotisk bevisföring”, vilket är ett utslag av akademikerhumor. Skämtet ligger i att det är en absurd ordsammanställning – en anekdot kan så klart inte bevisa något.
Likaså är det en falsk analogi om man antar att bara för att två saker liknar varandra på ett eller ett fåtal sätt, kommer de att likna varandra på alla sätt. För att kunna dra en hållbar analogi måste man först belägga en mycket stor likhet på andra områden.
…
Den här listan går att utöka hur mycket som helst genom uppdelning av de knep jag nämnt i underkategorier, och det kan vara användbart om man vill sätta fingret på exakt hur ett visst fel har begåtts. Men när det bara gäller den egna tankehygienen tror jag det räcker med att ha dessa övergripande principer klara för sig.
Argumentation
Filosofisk argumentationsanalys blandas ibland ihop med retorik. Är det inte samma sak, frågar många, båda handlar ju om vad som är ett bra argument? Det är på sätt och vis sant, men det handlar om två väldigt olika definitioner av ”bra”. Retoriken vill övertyga, eller åtminstone övertala, andra om en ståndpunkt. Alla argument som tjänar det syftet räknas som retoriskt bra. Argumentationsanalysen är istället ett verktyg för att själv förstå och lära sig något, ett sätt att hitta sin egen ståndpunkt. Ett filosofiskt bra argument är ett som du kan övertyga dig själv med och ärligt stå för. Du kan naturligtvis också använda analysen som metod för att ”plocka isär” någon annans argumentation.
Hur känner man igen ett argument som är bra på det filosofiska sättet? Till att börja med kan man konstatera att ett argument alltid också är ett påstående om något – om jag gör ett uttalande som bara är tomma ord, kan det inte användas som stöd för något annat (det blir då en så kallad plattityd eller platthet).
För att argumentet skall fungera måste det ingående påståendet vara sant. Om situationen är sådan att man inte lätt kan avgöra sanningen, måste man nöja sig med sannolikhet. Handlar påståendet om värderingar går det naturligtvis inte att applicera sanning eller sannolikhet, istället pratar man då om rimlighet. Detta är på sätt och vis en slags sannolikhet – sannolikheten att argumentets mottagare kommer att instämma i värderingen som hävdas. Dessa olika varianter av ett arguments kvalitet sammanfattar vi som kravet på hållbarhet. Ett exempel på ohållbar argumentation är när man gör ett ensidigt urval – det vill säga förtiger viss fakta och bara presenterar det som talar för ens egen sak. Eftersom sanningen har förvanskats kan inte argumentet anses hållbart.
Det andra stora kravet på ett argument är att det skall ha med saken att göra, det vill säga att argumentets påstående skall beröra ämnet som diskuteras och att det skall påverka hållbarheten hos det man argumenterar för. Vi kallar detta kravet på relevans. Det klassiska exemplet på irrelevant argumentation är personangrepp som använder fakta ur en viss del av en persons liv för att kasta tvivel över den personens förmåga på något helt annat område, eller helt enkelt smutskastar personen istället för att bemöta dess argument. Eftersom man då försöker implicera ett samband som inte finns, saknar argumentet relevans.
Jag har lagt fler exempel på dålig argumentation i en egen artikel.
Argumentationens delar
När vi skall analysera en argumentation vill vi sortera de ingående delarna i en viss struktur.
Först och främst måste vi veta vilken tes argumenten gäller. Detta är ståndpunkten som argumenten skall stärka eller försvaga. Man kan också kalla det slutsatsen som argumenten skall utgöra premisser för. Det är värt att notera vilken typ av påstående som görs i tesen. Om den är ett sakpåstående måste också argumenten vara det för att kunna styrka tesen, eftersom en sakfråga inte kan avgöras genom att hänvisa till värderingar. Omvänt så kan heller inte fakta på något direkt sätt leda till värderingar, så om tesen är ett värdepåstående (vilket är vanligare) måste åtminstone något av argumenten också vara det för att argumentationen skall hålla ihop. Sakpåståenden kan ingå som underargument (se nedan) för att förklara varför man anser ett värdepåstående rimligt, men de kan inte göra jobbet själva. Tesen måste i vilket fall vara just ett påstående, eller åtminstone gå att översätta till ett påstående. Om man försöker ställa upp exempelvis en fråga som tes, blir det omöjligt att förstå hur argumenten förhåller sig till tesen.
Argument som talar direkt till tesen kallas huvudargument eller första ordningens argument. Sådana argument har en avgörande effekt på tesens styrka om man accepterar dem. Ofta är huvudargument generella, svepande, eller rentav vaga eftersom de sammanfattar ett helt ämnesområde – det är då absolut nödvändigt med underargument som förklarar och preciserar huvudargumentet.
Om ett argument istället siktar på att underbygga eller undergräva ett annat argument kallas det underargument eller andra ordningens argument. Ett sådant argument kan ibland få misslyckas utan att det behöver rasera hela strukturen. Men ofta är de bärande, eftersom det är här konkreta fakta presenteras som talar för eller mot något mer generellt påstående.
Argument som stärker den tes eller det argument de riktas mot kallas argument för eller pro-argument. Om man vill bevisa en viss tes är det naturligtvis bra att hitta så många pro-argument som möjligt.
Argument som istället används till att försvaga en ståndpunkt kallas argument mot eller contra-argument. Varför skall man ta med sådana, kanske du frågar dig? Dels är det en fråga om intellektuell ärlighet: om jag överväger att införliva en viss tes i min tankeverksamhet bör jag först utsätta den för så hård prövning som möjligt. Dels är det ett skydd mot framtida angrepp: genom att ta upp en meningsmotståndares invändningar i förväg får jag en chans att desarmera dem genom att komma på contra-contra-argument. Och om din analys gäller en existerande argumentation, snarare än en du konstruerat själv, måste du naturligtvis ta med alla argument som finns i ditt källmaterial.
När man analyserat klart kan argumentationen presenteras i en översikt.
Filosofi för alla 