Tag Archives: Sanning

Kunskapsmetoder

Vad kan berättiga mitt påstående om att jag vet något, närmare bestämt att jag vet något sant? Jag måste förstås ha argument för det, och i den kunskapsteoretiska grenen av filosofi är de enda argument som accepteras rent objektiva och sakliga sådana. Varje led i mitt resonemang måste vara logiskt oantastligt, och om vi skall börja prata logik måste vi gå in på grundbulten i allt logiskt tänkande.

Deduktion

Det äldsta och mest självklara sättet att fastställa om något är sant är att se efter ifall det är förenligt med andra sanningar. Vi kallar denna process slutledning, eller i verbform att sluta. I en slutledning utgår man från en eller flera premisser, det vill säga förutsättningar som man tar för givna. En premiss skall helst vara sann på ett självklart eller definitionsmässigt sätt. Efter premisserna följer en slutsats, det vill säga den nya kunskap vi tror oss ha vunnit. För att en slutledning skall anses korrekt måste man ha följt reglerna för när det är tillåtet att göra språnget från premiss till slutsats.

Deduktiv slutledning följer en logisk regel som kallas syllogism. I en sådan får inte slutsatsen innehålla något som inte finns i premisserna. Det betyder att om premisserna är sanna, så är slutsatsen också garanterat sann. Garantin är syntaktisk, eftersom vi inte behöver veta vad de ingående uttrycken betyder för att kontrollera regelföljandet. I modern logik har man till och med ersatt de språkliga uttrycken med symboler för att ännu tydligare kunna se resonemangets struktur och inte förvirras av semantiska detaljer.

Kravet på en premiss är egentligen samma som på vilket argument som helst: den skall vara hållbar och relevant. Hållbarhet betyder i det här fallet bevisad sanning, relevans betyder att alla premisser i en slutledning på något sätt måste ha med varandra att göra. En premiss om äpplen och en om päron bevisar ingenting om vare sig äpplen eller päron.

Men, kanske någon protesterar, betyder inte allt detta att en deduktion egentligen inte säger något nytt? Kunskapen som slutsatsen ger fanns ju redan inneboende i premisserna. Ja, i princip är det så, men vitsen med en deduktion är psykologisk, inte ontologisk. Det handlar inte om vad som är sant i någon tidlös idévärld, utan om vad ett medvetande kan förstå under ett tidsförlopp. Slutsatsen kan vara ny för mig, även om den var sann långt innan jag insåg det. Det är ju ofta så man lär sig saker: ett faktum presenteras, sedan ett till, och så lägger man själv ihop 2 och 2 (så att säga). Eller kanske ännu vanligare: det är bara ett nytt faktum som upptäcks, men när det kombineras med annat man redan visste så leder det till nya slutsatser.

Är då deduktion den ofelbara vägen till kunskap? Nja, som säkert framgått vid det här laget finns det en akilleshäl: premisserna. Metoden i sig är vattentät, men matar man den med dåliga premisser får man lika dåliga slutsatser. ”Skräp in – skräp ut” som datorfolk brukar säga. Inom filosofi och vetenskap är det kanske inte så vanligt med uppenbart falska ingångsvärden, men det finns ofta stora svårigheter med att slå fast exakt hur sannolik en viss premiss är.

Låt oss studera det allra mest klassiska exemplet på en syllogistisk deduktion.

Premiss 1: Alla människor är dödliga.

Premiss 2: Sokrates är en människa.

Slutsats: Sokrates är dödlig.

Detta kan tyckas trivialt, men för säkerhets skull behöver premissernas sanning kontrolleras. Vad en ”människa” är för något är inte naturgivet, det är en definition vi ställt upp, och utifrån den kan vi konstatera att premiss 2 är sann. Hur vet vi då premiss 1? Ingår det också i definitionen av ”människa”? I så fall har vi verkligen inte sagt något nytt här. Men det verkar snarare som om vi har gjort följande slutledning.

Premiss: Ingen människa som hittills levt har överskridit en viss ålder.

Slutsats: Alla människor är dödliga.

Och detta är inte längre en deduktion, utan något annat.

Induktion

När vi sluter oss till något utifrån begränsade eller osäkra premisser kallas det en induktiv slutledning. Varje resonemang där premisserna underbygger eller stärker slutsatsen utan att medföra den med logisk nödvändighet är ett exempel på induktion. Vad som skiljer detta från deduktion är att det alltid är möjligt att förneka induktiva slutsatser utan att förneka premisserna.

Det man oftast menar med induktion är att generalisera, det vill säga att utifrån ett eller flera enskilda fall (fakta, observationer) dra slutsatsen att det man upptäckt gäller för alla fall. En sådan induktiv slutsats är alltid bara mer eller mindre sannolik, aldrig hundraprocentigt säker. Är det då kunskap? Ja, om man inte vill nöja sig med det som går att deduktivt härleda måste man på något sätt använda sig av induktion, man måste bara vara medveten om att sådan kunskap alltid är antagen på försök – den kan motbevisas senare.

Ett klassiskt exempel på generalisering är det följande.

Premiss 1: Svan A är vit.

Premiss 2: Svan B är vit.

Premiss 3: Svan C är vit.

Premiss 4: Svan D är vit.

Premiss 5: Svan E är vit.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Antalet premisser kan utökas hur mycket som helst utan att slutsatsen för den sakens skull blir garanterad. Den har bara högre eller lägre grad av sannolikhet beroende på urvalet. Är detta kunskap? Det kan vi inte veta säkert, så det försiktiga är att istället kalla det en hypotes. Vi kan observera tusentals och åter tusentals svanar, vilket stärker hypotesen mer och mer, men det räcker i princip med ett motexempel för att slutsatsen skall visa sig vara falsk – utan att för den delen någon av de tidigare premisserna har varit falska.

Vad är då faran med generaliseringar? Dels är det möjligt att göra generaliseringar på alltför begränsat underlag, vilket i sin tur gör slutsatsen skakig. Det kan ibland vara svårt att se hur bra underlaget egentligen är, eftersom många i sina resonemang förkortar redovisningen av det.

Premiss: Alla observerade svanar är vita.

Slutsats: Alla svanar är vita.

Som ni ser finns det en stor vaghet i det ovanstående.

En annan fara är att om man tar sina induktiva hypoteser som bevisade sanningar kan det leda till sådana här deduktioner.

Premiss 1: Alla svanar är vita.

Premiss 2: Fågel X är svart.

Slutsats: Fågel X är ingen svan.

Förutfattade meningar av detta slag blockerar i själva verket möjligheten att vinna ny kunskap.

En annan form av induktion är analogier eller analogislut: antagandet att liknande ting har liknande egenskaper eller att liknande effekter har liknande orsaker och vice versa. Exempel på det första: en sjökapten leder sin besättning med hjälp av inlärda färdigheter, därför borde det också finnas färdigheter som en härskare kan lära sig för att leda sitt folk. Exempel på det senare: jag vet att jag har ett medvetande och att det leder till ett visst beteende hos mig, så när jag ser att andra människor beter sig på liknande sätt antar jag att de också har medvetanden. Det som gör analogier osäkra är att de förutsätter att vi känner till alla relevanta egenskaper hos tingen ifråga. Men notera att analogier också kan vara godtagbara om de följer samma regler som goda generaliseringar: att man har många datapunkter och inte blundar för eventuella motexempel.

Faktum är att man kan beskriva all induktion som ett specialfall av deduktion, där man gjort den outtalade premissen att naturen är likformig, eller att ”de fall jag observerat är representativa för helheten”.

Annonser

Sanningsteori

Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.

Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra.  Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.

En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…

Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.

Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.

I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.

En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.

Definitionen av kunskap

Om jag säger att jag har kunskap om något, eller att jag vet något (kunnande och vetande kan i detta sammanhang ses som synonymer), vad är det då jag menar? Man har genom historiens gång lagt in många olika betydelser i begreppet ”kunskap” och det är inte helt lätt att hålla reda på dem.

En av de vanligaste uppdelningar som görs är den mellan praktisk och teoretisk kunskap. Med praktisk menas i detta fall förmågan att kunna göra något, att kunna utföra en handling. Oftast tänker man på en fysisk handling, till exempel att kunna cykla. Men det är värt att påpeka att det också finns mentala färdigheter, exempelvis att kunna räkna. Den teoretiska kunskapen handlar istället om förståelse av ett sammanhang – att veta hur något ligger till, att kunna förklara hur något fungerar. Exempelvis att veta hur en cykel fungerar eller varför matematiska formler ser ut som de gör.

Som kanske märks går det att ha både praktisk och teoretisk kunskap om alla ämnen, och gränsen mellan dem är ofta flytande. Men när filosofer försökt ge sina definitioner har de mestadels hakat upp sig på den teoretiska formen. Att ha kunskap betyder då att man har en riktig föreställning om hur något ligger till. Eftersom sättet man visar sådan kunskap är genom språket, genom att man gör ett uttalande om det man vet, kallas det också påståendekunskap.

Så när kan vi säga att vi har den sortens kunskap? Vad finns det för skillnad mellan en kunnig och en okunnig person? Hur vet vi om ett visst påstående uttrycker kunskap, och inte bara är en fördom eller en missuppfattning? Det klassiska sättet att filosofera om detta är att utgå från ett antal diskussioner som Platon för om ämnet, till stor del i dialogen Theaitetos. Man börjar som sagt med ett påstående eller omdöme om något. Den som gör påståendet måste för det första tro på det själv, måste ha en övertygelse. Om man medvetet ljuger eller skämtar om något så kan det yttrandet knappast kallas kunskap. För det andra behöver påståendet vara sant. Att hävda något som är falskt kan inte räknas som kunskap, hur övertygad man än är om det. Slutligen behövs någon förmedlande länk mellan övertygelsen och sanningen, något som berättigar att man tror på sin sak. En gissning som plockats ur luften kan visa sig vara sann, men om man inte kan ange några goda skäl att tro på den så förblir den just en gissning och inte kunskap.

Man vet alltså något om man har en sann och berättigad övertygelse. Ett annat sätt att uttrycka detta är som en sorts ekvation: kunskap = övertygelse + goda skäl + sanning

Övertygelse brukar inte anses behöva någon närmare förklaring. Alla vet väl hur det känns att vara övertygad om något? Det är ett sinnestillstånd, en inställning som är omedelbar och oreducerbar.

Vad som är ett gott skäl kan däremot diskuteras länge och väl. Vanligtvis görs det i termer av vilken metod som används för att komma åt sanningen.

Sanning är det allra snårigaste begreppet. På sätt och vis påverkas alla de andra variablerna i ekvationen av vad man har för definition på sanning.

Absolut eller relativ sanning?

Jag läste för ett tag sedan en debatt där en kunskapsrelativist ville argumentera mot icke-relativister genom att jämföra ”absolutismen”, alltså tesen att det kan finnas en absolut (definitiv, objektiv) sanning, med Anselms ontologiska gudsbevis. Med andra ord skulle det vara ett cirkelbevis: man definierar ett begrepp (existens respektive sanning) så att det förutsätter det som skulle bevisas.

Ett första problem med detta argument är att sanning och existens är olika typer av begrepp. Jag tror inte ens den mest extrema relativist skulle förneka att existens är ett binärt tillstånd, vilket ju är just den egenskap relativismen vill förneka när det kommer till sanning. Vidare så handlar existens om diskreta entiteter, medan sanning är ett relationellt begrepp – åtminstone i alla fall som kan bli föremål för diskussion.

Sedan skulle jag vilja påstå att det centrala begreppsliga misstaget i det ontologiska gudsbeviset inte gäller existens utan fullkomlighet. Att kräva fullkomlighet leder nämligen (om man drar det till sin logiska spets) till Spinozas panteism. Universum är det enda som inte saknar något. Nu skulle det kanske rentav vara till relativistens fördel att jämföra sanning med fullkomlighet istället för existens, för då rör man sig åtminstone med två begrepp på liknande abstraktionsnivå.

Men det mest grundläggande i argumentet är ändå att icke-relativismen anklagas för att smyga in en övertalningsdefinition av sanningsbegreppet. Vad är då definitionen av absolut sanning? Jag skulle formulera det ungefär så här: för varje tillräckligt avgränsat påstående finns bara två sanningsvärden, sant eller falskt, och omdömen om dess sanning fälls likadant av alla individer. Men är inte detta bara common sense? Språkbruksdefinitionen av sanning är väl att det är något säkert? Därför är det inte alls någon övertalningsdefinition eller något cirkelbevis utan en helt rimlig utgångspunkt, och bevisbördan ligger på relativisten att belägga motsatsen – eller åtminstone att göra ett alternativt sanningsbegrepp begripligt.