För att repetera: semantik handlar om att undersöka ordens funktion som tecken eller symboler för saker vi vill prata om. Modern språkfilosofi har uppmärksammat att ord och språk kan ha många andra funktioner förutom denna utpekande eller beskrivande funktion, men för att hålla det enkelt så här i början begränsar vi oss till de klassiska definitionerna just nu.

Vi tänker oss att ord hänvisar, refererar, till saker, och därför skiljer vi mellan ord och deras referens (andra termer för ungefär samma sak är omfång, extension eller denotation). Ett ords referens är den sak eller de saker i verkligheten som ordet syftar på. I normalfallet antas att om ett ord används är det egentligen referensen som diskuteras. Om vi vill tala om själva ordet sätter vi det inom citattecken. Alltså kan vi formulera meningar som den här: Referensen till ordet ”hund” är alla hundar. Eller den här: ”Hund” har fyra bokstäver.

Så långt är allt väl, men om vi trodde att referensen är den enda egenskap ett ord har skulle vi snabbt stöta på problem. Många ord har nämligen ingen referens. Exempelvis ”enhörning” som inte syftar på något verkligt, eller ”dront” som syftar på något som har varit verkligt men inte längre existerar. Det går också att tala om saker som inte finns ännu, men är tänkta att finnas i framtiden. Därför säger vi att ord har en egenskap till, som kallas betydelse (alternativa termer är mening, innehåll, intension eller konnotation). Betydelsen hos ett ord är en sammanfattning av alla de tankar eller föreställningar som vi kopplar till ordet.

Referenser är oftast tydliga eller uppenbara, men betydelser är det inte alltid. Ibland kan det vara oklart var gränsen för ett ords betydelse går, något som kallas vaghet. Några typer av ord som gärna är vaga är exempelvis kvaliteter och värderingar (”bra”, ”vackert” o.s.v.), beskrivningar av sinnesupplevelser (färger har vaga gränser för när de övergår i andra färger) och relativa mått (”liten”, ”många” etc.). I andra fall kan ett ord ha två eller flera möjliga betydelser som är klart skilda från varandra, och då säger vi att det är mångtydigt eller flertydigt. Till exempel kan ”sticka” syfta på ett föremål eller en handling – det kan till och med vara flera olika (men liknande) föremål och många helt olika handlingar. Ord som är vaga är det med nödvändighet, på grund av vilken slags ord de är, medan mångtydiga ord har blivit sådana under språkets historiska utveckling, genom glidningar i betydelse och ändrade användningar.

Varje möjlig version av ett vagt eller mångtydigt ords betydelse kallas en tolkning. Lägg för övrigt märke till att ordet ”tolkning” självt är mångtydigt och kan betyda antingen det jag just definierade det som, eller aktiviteten att tolka något. Men i det här sammanhanget används det alltså som ett substantiv. Handlingen att peka ut en bestämd tolkning heter istället precisering.

Precisering betyder att göra något mer exakt eller noggrant, och det förutsätter att man vet vilka de möjliga alternativen är. Om man istället måste börja från grunden med att förklara vad ett ord kan betyda gör man en definition, vilket betyder att göra något mer tydligt eller bestämt. Definitioner kan göras på många olika sätt, här följer de vanligaste typerna.

Utpekande (ostensiv): ”Det där är en X.” Att peka på ordets referens samtidigt som man säger det. Det här är sättet barn oftast lär sig nya ord.

Språkbruk eller ordbok (lexikalisk): ”X betyder vanligen …” Att utnyttja sin erfarenhet av vad som brukar menas, eller fråga talare av språket vad de menar, eller slå upp i ett lexikon vad ordet betyder. Ofta görs detta genom att ge en eller flera synonymer eller motsatser.

Förklarande (explikativ): ”Kännetecknen på X är …” Att göra en detaljerad avgränsning av det ordet beskriver. En uppräkning av egenskaper som skiljer det från andra ord, eller en beskrivning av vilken funktion ordet fyller i ett sammanhang. Kan exempelvis hittas i uppslagsverk.

Tillfällig eller personlig eller enväldig (stipulativ): ”Med X menar jag …” Att på egen hand slå fast vad ett ord skall betyda i ett begränsat sammanhang. Gör inga anspråk på att vara allmängiltigt.

Övertalning (persuasiv): ”Alla vet vi ju att X betyder…” Att göra en stipulativ definition men låtsas att den är någon annan typ. Ofta använt knep för att smyga in värderingar i en diskussion som borde vara saklig.

När vi är klara med att definiera våra enskilda begrepp är det dags att använda dem till något. Det användningsområde som oftast kommer upp är det att formulera påståenden.