Sanningsteori

Det kan låta märkligt att fråga efter vad sanning är för något. Vi har väl alla en common sense-uppfattning om sanningsbegreppet som lyder ungefär att sanningen, det är så det är. Om jag påstår något, så är det sant ifall det faktiskt ligger till som jag påstår. Även filosofer börjar från den utgångspunkten, men ser snabbt komplikationer med den. Jag skall här ta upp de två äldsta och mest omdiskuterade försöken att förklara vad sanning innebär.

Korrespondensteorin är allra äldst, och den som ligger närmast den vardagliga förståelsen. Den är i sin ursprungliga form bara ett sätt att förtydliga vår common sense med ett striktare språkbruk. En sats är sann om den ”svarar mot” eller ”stämmer överens med” det sakförhållande i världen som den handlar om. Vad betyder då ”stämma överens med”? Enligt en version av teorin betyder det att utsagan har en strukturlikhet med faktumet, att påståendet så att säga kopierar eller avbildar verklighetens struktur. Men har verkligen världen en struktur som på något sätt kan sägas likna språket? Det har kritiserats eftersom språk och verklighet är väldigt olika typer av saker, men man kan också argumentera för det och hävda att språket formas genom upplevelser av världen. Det finns en lösare variant som bara kräver en ”korrelation” mellan påståendet som helhet (satsen) och sakförhållandet som helhet, de ingående delarna behöver då inte likna varandra.  Detta har kritiserats som allt för löst, och därmed intetsägande – ordet ”korrelation” antyder att det inte behöver finnas någon orsaksrelation mellan sakförhållandet och påståendet, och vi vill ju inte att sanning skall bero på en tillfällighet.

En mer generell kritik av korrespondensteorin är att den inte tycks fungera för nekande utsagor, om man inte tror att det finns negativa fakta. Den är också svår att använda på något annat än empiriska fakta, så kallade syntetiska satser. Det värsta är att teorin leder till en oändlig rekursion av påståenden eftersom om man vill veta att det råder en korrespondens måste man påstå det, och då måste man även påstå att det påståendet korresponderar mot något, och så vidare…

Koherensteorin formulerades som ett försök att lösa några av korrespondensteorins problem. Enligt det här sättet att tänka blir en sats sann om den utan motsägelser kan ingå i ett system av satser som alla är förenliga med – ”hänger samman med” – varandra. De tydligaste exemplen är logiska och matematiska system, men tanken är att det skall fungera även för andra större teoribildningar eller rentav hela världsåskådningar. Så vad menas med ett sammanhang? Räcker det med motsägelsefrihet för att man skall kunna tala om ett sammanhang? Det blir ganska svagt. Kan man kräva att satserna aktivt skall stödja varandra eller haka in i varandra som bitar i ett pussel? Det blir kanske för starkt – det är inte så många system som har den graden av koherens.

Leder inte detta till relativism? Det verkar onekligen som att enskilda satser bara är sanna inom ett visst system, men kan bli falska om man försöker stoppa in dem i ett annat. Det tycks också som att i den här teorin kan man tala om grader av sanning, efter hur väl en sats hänger samman med systemet. Lyfter man blicken något kan man dra slutsatsen att det egentligen bara är systemen som helhet som kan vara sanna i common sense-bemärkelsen. Nu var det nog inte så koherensteorins upphovsman Leibniz tänkte sig att det skulle fungera. Han var en klassisk rationalist och menade att det egentligen bara finns ett sant system av påståenden, grundat i det universella förnuftet.

I mer moderna tappningar måste man däremot erkänna att det kan finnas flera konkurrerande system, och lösningen blir då att betrakta det största, mest fullständiga systemet som liggande närmast sanningen. Kan man tänka sig två lika stora, lika sammanhängande system som uttalar sig om samma saker men är oförenliga med varandra? Det har hävdats att det åtminstone inte går att bevisa att denna situation är omöjlig, alltså kan man hamna i ett läge där det finns två konkurrerande sanningar och inget sätt att välja mellan dem.

En annan variant är att tänka sig ett ”grundsystem” av satser som (i stort sett) alla människor håller med om, och att de mer specialiserade systemen (teorierna) måste vara förenliga med grundsystemet. Detta blir ett upphöjande av det sunda förnuftet till definitionen av sanning, vilket är problematiskt. För det första blir det bråk om vad som skall ingå eftersom det finns satser som väldigt många människor, men långt ifrån alla, håller med om. Det finns också något i grunden oroande med att göra allmänhetens konsensus till sanningskriterium. Alternativt kan grundsystemet bestå av de satser som våra främsta experter anser vara bevisade bortom allt rimligt tvivel, och byggas på över tid. Detta är en traditionell syn på hur tillväxten av vetenskaplig kunskap går till. Men i princip stöter den på samma problem som det sunda förnuftet.

Annonser

4 responses

  1. Sanningen är den att vi alla måste göra små dagliga vägval, för utan dom så är vi inte längre människor. Dessa vägval får sammanlagt en historia av vad för sorts liv personen levt, ett tidsmönster. Ett sådant tidsmönster kan vara vackert eller fult. De flesta strävar att göra vackra mönster av sin liv. Men det finns faktiskt dom som strävar efter att göra fula mönster. Ett sådant fult mönster skulle kunna vara att just berätta sanningen för någon, för det är så att just den vill ingen höra.
    Att välja sanningen är det svåraste valet en människa idag kan göra, för hade det gått hade vi sluppit alla skvallertidningar och debattprogram, eftersom det då inte var någon som hade något att dölja eller en agenda som egentligen vill något annat än den uttalade.
    Nästa steg i människors utveckling blir förmodligen i att utmana sig själva att säga sanningen i alla lägen, men för att detta skall överhuvudtaget vara möjligt måste människan först våga vara ärlig om sig själv och alla sina fel och brister. För det är just dessa fel och brister som gör oss till människor.

    1. Mja, fast nu är du inne på existentialism. Sanningsteori behandlar inte frågan om hur vi skall förhålla oss till sanning, den undersöker bara hur vi definierar sanning.

  2. Sanningssökare | Svara

    Men är det inte så att två teser som direkt motsäger varandra omöjligt båda kan vara sanna samtidigt? I frågan om existens måste väl detta vara fallet så länge vi är övens om vad vi menar med existens? Det bör ju då finns en objektiv sanning inom ett ”snävt” påstående. Det finurliga är att det då kan finnas en objektiv sanning där osäkerhetsfaktorn består i att vi inte förmår kontrollera vilket av påståendena som är sant.

    1. ”Men är det inte så att två teser som direkt motsäger varandra omöjligt båda kan vara sanna samtidigt?”
      Ja, men det är logik, inte sanningsteori.

      ”det då kan finnas en objektiv sanning där osäkerhetsfaktorn består i att vi inte förmår kontrollera vilket av påståendena som är sant”
      Att det finns sakförhållanden håller nog de flesta filosofer med om. De ovanstående teorierna försöker bara diskutera om det kan finnas någon koppling mellan våra tankeinnehåll och sakförhållandena, och i så fall hur det kan ske.
      Det du säger här förutsätter redan en korrespondensteori, och går sedan vidare till metodiken – som absolut har kopplingar till sanninsgsteori, men är en egen fråga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: